Stilla havet ligger långt borta och är ett ganska okänt resmål för de flesta. Det tar nästan lika lång tid att flyga dit vare sig man väljer att resa österut eller västerut. Det kan vara bra att stanna på vägen, både för att dela upp den långa resan och för att uppleva ett eller flera exotiska länder och kulturer på vägen.
Dessutom kan ett sådant stopp bidra till att reducera effekten av tidsskillnaden (jetlag) mellan oss och paradisöarna i Stilla havet, det kan vara härligt att få sträcka på benen efter en lång flygtur.
Den fråga jag oftast får är vart man ska åka när man gör den långa resan till andra sidan jordklotet? Det finns miljontals stora och små öar i Stilla havet, men de försvinner nästan i förhållande till det enorma havsområdet, ungefär som saltkorn i en stor soppskål.
Oavsett om du väljer att besöka ett eller flera öriken, eller om du vill resa jorden runt, eller är ute efter den ultimata resan kan de många öarna i Stilla havet bjuda på oförglömliga upplevelser. Här finns blått hav, kritvita sandstränder, öppna och trevliga människor så långt ögat kan nå.
För dem av oss som söker platser där drömmar blir verklighet finns det fortfarande några kvar i världen där orörda landskap, berättande äventyr och romantiken i en avskild lagun och bortglömd strand kan bli verklighet. Under expansiva azurblå skyar och till synes oändliga sträckor av både turkos och djupblått vatten är regionen Mikronesien fortfarande en av dessa platser.
Av Söderhavets många fruktträd är knappast något mer förknippat med denna romantiserade region än kokospalmen. Som långskaftade dammvippor står de majestätiska smäckra träden överallt utefter stränderna och bugar sig mot havet.
Eftersom modern teknologi och kommunikation förbinder världen i allt större takt och de en gång exotiska platserna i går blir alltmer sällsynta idag är det uppfriskande att hitta dolda juveler som fortfarande är tillgängliga för utforskning, beundran och ja, till och med avkoppling.
Många små länder i Stilla havet som Tuvalu, Kiribati och Mikronesien ligger bara ett par meter över havsnivån. Om havet stiger som följd av den globala uppvärmningen riskerar delar av länderna att utplånas. De är också utsatta för de kraftigare stormar som väntas i klimatförändringens spår.
Söderhavets övärldar varierar dramatiskt – från platta korallöar med få andra lockelser än palmkantade drömstränder, till spektakulära berglandskap, uppbackade av arkeologiska skatter och ett obefläckat kulturarv. Det är mest dagsformen som avgör vilka öar som känns mer besöksvärda än andra.
För min del var begrepp som Chuuk, Pohnpei, Guam, Saipan och Tinian väldigt diffust, hade läst och hört någon berätta lite grann om de strider som amerikanarna utkämpade mot japanerna under 2: a världskriget, men för övrigt var mina kunskaper dåliga. Min nyfikenhet blev större när jag kom i kontakt med personal ur 8: e armén i Korea, här fanns soldater och officerare som tjänstgjort på olika avlägsna platser i Stilla Havet. Dessa militärer rekommenderade mig att ta tillfället i akt och göra besök till några av dessa militärhistoriska platser för att ta del av den kamp om Stilla havet som varade från 1941 till 1945.
Så att resa till dessa exotiska platser har nu blivit livets krydda för mig. Här kan jag njuta något alldeles oerhört av färgrika solnedgångar, varma vindar och kravlöshetens befriande känsla.
Att planera flygresor och ta del av värdefulla tips.
Sedan 2016 fanns min tanke att besöka de mindre öarna Truk (Chuuk) och Pohnpei i Mikronesien. Har tidigare besökte den lilla ön Yap i Mikronesien (2016) och blev fascinerad av den platsen, så förväntan är nu att även de nya resmålen kommer uppfylla detta. Dessa idylliska platser ligger mitt i Stilla havet vid Marianergraven där havet är som allra djupast. Dessa underbara öar ligger avlägset i Mikronesien och där det krävs minst ett par flygbyte för att ta sig dit.
Den bästa flygrutten går genom Manila, med två mellanlandningar på vägen. Rekommenderar att man för att säkra upp mot eventuella förseningar inkluderar minst en natt vid utresan men även vid hemresan eftersom man reser på separata flygbiljetter.
Jag har tidigare tagit mig till den intressanta ön Yap, en av de fyra öar som ingår i Federated States of Micronesia (FSM) där jag fann mycket av militär historia från händelserna under andra världskriget. Blev införstådd att det finns betydligt mer att utforska i denna del av Stilla havet. Ser nu fram mot att åter igen resa till denna ögrupp. Lokalbefolkningen är överlag mycket hjälpsamma och trevliga i denna del av världen vilket underlättar när man är på plats vid dessa resmål.
Mikronesien förutom sin militärhistoria är ett paradis för dykning, fiske och upplevelser för äkta kultur. De fyra stater i FSM är Truk, Kosrae, Pohnpei och Yap, har alla sin egen karaktär och sevärdheter. Dessa utgörs av gamla vulkaner, lugna atoller och blå laguner omgivna av lummiga djungler. Det finns ungefär
2 000 öar som spänner över 2 000 nautiska miles (3704 kilometer) i norra Stilla havet mellan Hawaii och Indonesien.
Sedan ett flertal år har jag haft kontakt med Stan Gajda, en trevlig australiensare som bor på Pohnpei som jag räknar med att träffa. Stan har utforskat och varit med i expeditioner för att finna och rädda saker som sedan donerats till olika museer från krigsskådeplatser som Nauru, Tarawa, Marshallöarna, Salomonöarna, Nya Guinea, Vanuatu och Mikronesien. Många värdefulla tips har jag fått av Stan, inte minst när det gäller boendet på Truk och Pohnpei men även många intressanta bilder från de platser där han varit. Kommer nu att studera dessa ytterligare för att vara bättre förberedd till denna resa.
Beställning av boendet på de platser vi skall besöka måste vänta till dess att flygbiljetten från Manila och vidare i Mikronesien är klara.
Erik, min son kommer att följa med på denna resa till Mikronesien vilket gläder mig. Alltid bra att få med en reskamrat på dessa äventyr, inte minst om något allvarligt skulle inträffa, men också någon att dela upplevelserna med. Vi gjorde en resa tillsammans till Guadalcanal på Salomonöarna 2013 så hans intresse väcktes att resa med mig och ta del av nya platser igen.
Eftersom det blir en rundresa vi kommer att göra så krävs planering långt i förväg, oavsett om jag vet när jag ska åka eller inte. Det tar väldigt lång tid att ordna med flyg, hotell, då är det bra att ha det mesta på plats när man väl bestämt sig för att göra resan. Får veta att det inte går flyg alla dagar i veckan till de platser vi tänkt besöka vilket gör att det krävs noggrann planering av resor i denna arkipelag av öar och atoller i Stilla havet.
Jag var i kontakt med olika resebyråer för att hitta olika alternativ till platser och resrutter som kunde vara av möjliga för oss. Då jag kan disponera min tid bättre som pensionär blev det att ta hänsyn till hur Erik kunde ta ut ledighet från sitt arbete. Nu kommer vi lämna Sverige den 14 november och återvänder den 6 december. Tre veckor är egentligen för kort tid för en sådan lång resa som vi kommer att göra. Det blir intensivt men otroligt intressant att ta del av de upplevelser vi kommer se och ta del av.
Att leta runt själv via olika flygbolag är att rekommendera då det gäller att hitta förmånliga priser på flyget. Vi struntade i de erbjudanden som kom från olika resebyråer utan beställde direkt via Thai Airs hemsida när det gällde resan till Filippinerna via Thailand. På detta sätt blev resan till Filippinerna drygt 1000 kronor billigare för var och en av oss. Här ingår också ett ”stop over” i Bangkok på resan vilket vi kommer utnyttja under några dagar.
Resplanen för övrigt tog jag kontakt med Lingmerths resebyrå i Linköping. Fick bra hjälp av Pauline Eriksson som hjälpte till att pussla ihop våra önskemål. Nu blev det riktigt bra, ända farhågan är avgångstiden från Manila till Truk. Vi skall landa in klockan 19:15 den 18 november och vidare 22:55 samma kväll. Hoppas verkligen vi kommer i tid till Manila och får ut vårt bagage, hinna med tulldeklaration, incheckningen och ombordstigningen med United Airlines flight UA 184 för vidare resa till Guam på denna korta tid som står till förfogande.
Det är enbart United Airlines som har monopol på resor i Mikronesien, det finns inga övriga alternativ med flyg tyvärr om man inte avser åka via Australien, vilket skulle ta för lång tid att resa för oss. Priserna är dyra vilket innebär att man får planera sin ekonomi därefter. Priset från Stockholm till Manila ligger på 4 800 SEK. Från Manila via Guam, Truk, Pohnpei till Saipan blev priset 13 780 SEK. Kan tyckas märkligt då resan från Sverige till Filippinerna är mer än dubbelt så lång.
Fick meddelande från Lingmerths resebyrå vid några tillfällen att det blivit ett par mindre justeringar i resplanen vilket i sig inte påverkar vår resa. Det innebär att vi får längre tid på Guam och startar resan från Pohnpei något senare på morgonen än beräknat.
Att senare ta sig från Saipan till Tinian, en resa på endast 5 kilometer förmodade jag att det skulle finnas en färja som trafikerade denna sträcka och att vi med bil skulle kunna ta oss över mellan dessa öar. Kontaktade tidningen Saipan Tribune för att höra efter om denna möjlighet fanns. Tyvärr så var den färjelinjen borttagen sedan flera år. Färjan var enligt uppgift i dåligt skick och inte heller sjöduglig. Det finns således ingen passagerarfärja som förbinder dessa öar enligt den uppgift jag fick från tidningen.
Nu är det enda alternativet enbart flyg. Det är två mindre flygbolag antingen Freedom Air eller Air Marianas som trafikerar dessa öar. Freedom Air driver en planerad service och gör rundturen mellan Saipan och Tinian cirka 10 gånger per dag. Att boka är inte nödvändigt, men man måste vara beredd att avvakta om det finns många passagerare som anmält sig till flyget tidigare eller om vädret är mindre än idealiskt. Flygningen tar bara ca 10 minuter och flyger på låg höjd vilket erbjuder fin utsikt över både Tinian och Saipan. Flygbiljetten får man betala 60 US $ för och inkluderar tur/retur.
På Tinians flygplats är det möjligt att hyra en bil, antingen Avis eller Inter Island-bolaget, den senare är betydligt billigare. Det finns ingen scooter uthyrning på flygplatsen och inga taxibilar. Att hyra en Toyota kostar 60 US $ för en dag. Om man väljer 6 timmar har man gott om tid och kan köra lugnt över hela ön och ta del av sevärdheterna. Att beställa ett fordon i förväg är att rekommendera, vi hade tur att få tag på en bil som precis någon lämnat tillbaka, här hade annars blivit ett bekymmer att ta oss runt Tinian. På grund av de kraftiga regnskurarna under eftermiddagarna är det en bra idé att åka bil för att se på de historiska platserna runt ön.
För mig är tanken att dokumentera en annan kultur och livsstil i Mikronesien. Här finns förmodligen en av de mest bevarade kulturer i hela Stilla havet där samhället är tillägnad att upprätthålla kulturen in i framtiden. Räknar med att hinna besöka de mest intressanta militärhistoriska platserna på Truk, Pohnpei, Guam, Saipan och Tinian. Det kommer bli en utmaning av att följa upp händelserna som utspelades här i slutskedet av andra världskriget.
Nordkorea hotar slå till mot Guam.
Under förberedelser för vår resa till Mikronesien eskalerar nu hotet från Nordkorea mot USA och Guam. Denna ö i Marianerna är en av USA:s viktigaste utposter i Stilla havet och en av de platser vi kommer att besöka.
Nordkorea ”undersöker noga” möjligheterna att attackera den amerikanska militärbasen i Guam i Stilla havet med robotar, skriver landets militär i ett uttalande efter att USA:s president Donald Trump hotat Pyongyang med ”att de kommer att mötas av eld och raseri som världen aldrig skådat”.
Planen att slå till kommer att sättas i verket ”när som helst” om diktatorn Kim Jong-Un fattar ett beslut. Det kommer i så fall att ske med kort- eller medeldistansrobot i områden "runt om Guam", "mot de stora amerikanska baserna".
Nordkoreas senaste robotuppskjutning har besvarats med nya FN-sanktioner. Under torsdagen den 14 september kom rapporter om att landet kommit oväntat långt på vägen mot en fullfjädrad kärnvapennation. Nordkorea har genomfört 19 provskjutningar av ballistiska robotar bara i år. Landet har enligt underrättelseuppgifter från både Japan och USA lyckats konstruera en mindre stridsspets som kan bäras av dessa robotar.
"Koppla av och njut av paradiset". Det är den politiska ledningens råd till invånarna på Guam, Stillahavsön som hamnat i centrum under det hätska ordkriget mellan Nordkorea och USA. Befolkningen på Guam verkar ta hotet från Pyongyang med ro.
Pyongyangs hotfulla och ombytliga politik förklaras ofta med maktkamp mellan Kim-dynastin och militären. Bedömare menar också att regimen i Nordkorea upplever ett starkt hot, särskilt sedan USA störtade regimen i Irak med hänvisning till massförstörelsevapen, och anser att den behöver kärnvapen för att skydda sig. Nordkorea antas även behöva utrikespolitiska kriser för att samla och behålla greppet om en hungrande och missnöjd befolkning.
Trots ökad isolering och sanktioner som drabbar ekonomin och invånarna håller Kim Jong-Un fast vid kärnvapenstrategin. Ett starkt skäl till det är sannolikt att det är ett sätt för honom att kunna behålla och legitimera sin makt.
Den årliga övningen Ulchi-Freedom Guardian är namnet på den militära kombinerad militär övning mellan Sydkorea och Förenta staterna. Övningen är världens största datoriserade kommando och kontroll genomförande som främst fokuserar på att försvara Sydkorea från en nordkoreansk attack. Den startade 21 augusti och kommer fortsätta fram till den 31 augusti.
Omkring 17 500 amerikanska soldater och 50 000 sydkoreanska soldater kommer att vara involverade i denna övning. Förutom dessa kommer FN observatörer från Australien, Kanada, Colombia, Danmark, Nya Zeeland, Nederländerna och Storbritannien att delta i denna övning. Dessutom kommer observatörer från Neutral Nations Supervisory Commission att övervaka övningen för att säkerställa att den överensstämmer med stilleståndsavtalet från 1953.
Den lilla paradisön Guam – stor som Bornholm – har plötsligt hamnat i världens fokus. Ön med de vackra stränderna har blivit en måltavla för en hotande robotattack från Nordkorea. Så det är med spänning vi nu följer utvecklingen i Mikronesien.
En ny stor flottövning körde i gång i lördag 11 november och ska pågå till tisdagen 14 november. Det är en mäktig styrkeuppvisning från USA:s sida.
Tre hangarfartyg, ”USS Ronald Reagan”, ”USS Theodore Roosevelt” och ”USS Nimitz” är alla på plats utanför Sydkoreas östkust. Det är första gången sedan 2007 som tre amerikanska hangarfartygsgrupper opererar samtidigt i västra Stilla havet.
Kim Jong-Un har tidigare svarat på militärövningar med missil tester eller kärnvapenprov. Det har dock varit hyfsat tyst från Nordkorea sedan Kim Jong-Un provsprängde en vätebomb den 2 september.
I Expressen (12 december) läser jag följande. ”Nordkorea har flera gånger varnat för att nästa provsprängning kommer att bli ett atmosfärtest någonstans över Stilla havet. Det skulle i så fall bli första gången sedan 1980 som ett kärnvapen testas ovan jord, eller hav”.
Kim Jong-Un brukar dessvärre hålla sina ord när Nordkorea utfärdar sådana här hot. Så nu räknar vi med några spända dagar igen på den koreanska halvön.
Rumsbokningar.
När nu resan är inbokad och klar gäller det att hitta boenden på de olika platserna. Till god hjälp finns olika hotell sajter där man kan gå in och läsa om de olika alternativen beträffande prisklass, bekvämligheter, närheter till sevärdheter och mycket annat. Nu är inte utbudet så stort vid Truk eller Pohnpei till skillnad från Saipan.
Det blev ett pusslande med hotell på de flesta av platserna vi kommer att besöka. Blev förvånad att redan sex månader före vår vistelse var många hotell redan uppbokade. Så det gäller att vara ute i tid om man önskar hitta det boende man önskar.
Första dygnet i Thailand blir att åka ner Jomtien och ta in på Rita resort, ett fyrstjärnigt hotell som jag har trivs med tidigare, priset för detta boende är 400 SEK.Helt klart ett bra val av hotell som jag kan rekommendera. De två övriga dygnen har vi bokat in på Hotel Solo Sukhumvit 2 inne i Bangkok till en kostnad av drygt 1100 SEK. Även detta hotell är fyrstjärnigt och har bra recensioner från tidigare besökare.
Fick efter någon vecka kontakt med Courtney på Truk Lagoon dive center. Hon talade om för mig att de kunde arrangera landturer, besök på ett museum med reliker från andra världskriget men även snorkelturer. Josie Fefin ansvarade för rumsbokningarna på Truk Stop Hotel och med henne bokade jag in Ocean view room för US $109/dygn.
Erik kollade upp hotell på Saipan där vi båda fastnade för Fiesta Resort & Spa. Detta hotell ligger i området Garapan, inte långt från American Memorial Park. Hotellet ligger mindre än 20 minuters bilresa från den internationella flygplatsen på Saipan. Varje rum har balkong med utsikt över havet eller bergen och har en stor träningshall fullt utrustat för att idka fysisk träning om man nu råkar känner för detta. Även ett SPA som erbjuder ett utbud på massage och skönhetsbehandlingar. Här är rumspriset 1750 SEK/dygn vilket kan kännas dyrt men säkert väl värt priset.
Pass, visum, försäkringsbesked och eventuella vaccinationer.
Från den 15 april 2016 blev det strängare regler för svenska pass. Svenska medborgare ska kunna beviljas högst 3 vanliga pass under en 5-års period. Idag finns inga begränsningar för hur många pass som kan beviljas vid förlust av pass så det blir extra viktigt att vara aktsam om det. Giltighetstiden för barn kommer att sänkas från 5 år till 3 år. Syftet är att minska missbruk.
Bestämmelserna rörande visum är också nödvändiga att ha i minnet. Ifall du, med svenskt pass, reser in via internationell flygplats så gäller ditt visum i 30 dagar. Om du korsar landsgränsen så gäller visumet enbart i 15 dagar i Thailand, detta kan variera från andra länder och bör kontrolleras i förväg.
Från den 21 januari 2016 tillämpar USA hårdare regler för inresa i landet. Svenska medborgare, med några undantag, får fortfarande vistas 90 dagar i landet utan visum under förutsättning att man fått sin ESTA ansökan (ESTA står för Electronic System for Travel Authorization) godkänd och att man har ett giltigt, biometriskt, pass. Ansökan görs senast 72 timmar före avresa och görs via webbsidan https://esta.cbp.dhs.gov/esta/. Oftast får man svar inom några minuter. Kom bara ihåg att ingen bekräftelse kommer via e-post, man måste gå in på webbplatsen själv och titta.
Registreringen är giltig i två år och man kan då resa fram och tillbaka hur många gånger man vill. Guam är amerikanskt territorium, vilken innebär att man behöver ett tillstånd för att enbart mellanlanda där. Då mitt tidigare ESTA hinner gå ut så fick jag hjälp på resebyrån att förnya detta. Tyvärr var det inte fullständigt ifyllt vilket ställde till bekymmer i Manila. Man kräver att det skall i ansökan anges samtliga namn som står i passet och inte enbart tilltalsnamnet. Ett nytt ESTA gjordes när vi senare kom till Pohnpei.
OBS! Det finns oseriösa agenturer som gör ESTA ansökan till ett betydligt högre pris än det ska kosta så använd rätt länk vid ansökan! Priset ska ligga på ca: 14 US $ om det är rätt. Namnbyte eller passbyte kräver ny ESTA ansökan.
Söderhavsöarna vi kommer besöka kräver inget visum för svenska medborgare, ett 3 månaders turistvisum ges vid gränsen. Passet måste vara giltigt minst 6 månader efter utresa från det aktuella landet.
Absolut nödvändigt att du kontaktar ditt försäkringsbolag och hör vad din hemförsäkring täcker och inte, hur länge den gäller osv. Brukligt är att en hemförsäkring innefattar en reseförsäkring om 45 dagar. Ta med dig ett försäkringsbevis, helst på engelska.
Det krävs inga obligatoriska vaccinationer för inresan till Mikronesien, men rekommendationer om hepatit A, B, Polio-, Stelkramp och Dukoral (ett kolera vaccin). Då jag vid mina tidigare utlandsresor i och utanför tjänsten blivit vaccinerad mot det mesta så förefaller det endast att fylla på med koleravaccin för mig. Erik är läkare, får väl rådfråga honom om det skulle vara något jag missat.
Nu är vi äntligen på väg.
Då var det så dags. Dagen D är kommen. Blir hämtad av Lasse Nilsson som skjutsar mig till fjärrbussterminalen. Nu har de första minusgraderna nått Linköping och den första snön som kom i helgen har i stort sett försvunnit. Vägarna är hala och isiga, köra försiktigt är att rekommendera innan solen kommer upp och tinar dessa. Det är skönt att den här tisdagsmorgonen sätta sig på bussen mot Arlanda med vetskapen att ha drygt tre veckor i tropikerna som väntar.
Om några timmar sätter vi oss på Thai Airways flight TG 961 som skall bära oss 6 tidszoner österut med Bangkok som första anhalt. Vårt flyg (Boeing 777-300) avgår strax efter lunch med ankomst till Bangkok vid 6-tiden på morgonen lokal tid. Norwegian kör också direkt från Arlanda till Suvarnabhumi. Deras flyg, Boeing 787 Dreamliner tar 11 timmar och avgår på eftermiddag med ankomst vid frukosttid lokal tid i Thailand.
Restiden går relativt fort, Erik och jag har en hel del att tala om inför resan. Det tar inte heller lång tid innan serveringen av drycker och måltiden kommer igång.Jag följer vår färdväg på den skärm som finns i flygplansstolen framför mig, många platser kommer upp på displayen som jag inte alls hört talas om, framför allt platserna i Ryssland är obekanta orter. Då vi åker mot mörkret så infinner sig också tröttheten, detta gör att vi båda slumrar till och vaknar inte förens två timmar innan det är dags att äta den frukost som serveras före landningen på Suvarnabhumi. Så skönt att vi fick sittplatser där sätet mellan oss var ledigt, bättre om utrymme för oss båda.
Bangkok - världens galnaste stad.
När man kommer till Suvarnabhumi ska alla ankommande resenärer ha fyllt i ett ankomstdokument. Dessa dokument delades ut på flyget till Thailand och lämnas sedan för passkontrollen tillsammans med att man visar upp sitt pass. Därefter är det dags att ta hand om sitt bagage innan man passerar tullen, eventuellt göra en tulldeklaration om man har med sig saker som behöver visas upp för kontroll. Efter ankomsten tog det för oss ungefär en timme att avklara passkontroll och bagageupphämtning. En nackdel med Thailand för oss svenskar är ju avståndet, man måste spendera många timmar (drygt 10) i luften för att kunna komma fram till resmålet.
Vi bestämmer oss att ta bussen till Pattaya-Jomtien vilket kostar 120 bath per/pers och resan tar ca: två timmar. Det är moderna bussar och ofta är det fullbelagda. Man bokar dessa bussar på flygplatsens nedre våning och bussarna mot Jomtien går varje halvtimma. Man kan även boka bussar mot Hoa Hin och Koh Chang på denna plats.
Under tiden vi är i Jomtien besöker vi den norska sjömanskyrkan där vi får en trevlig stund att tala med personalen som finns på plats och tar en fika i väntan på att få tillgång till vårt hotellrum.Det blev också möjlighet att ta ett dopp på hotellets pool vilket kändes uppfriskande i den tryckande värmen. Ytterligare en utmaning blir det då vi får tid till tandläkaren för att undersöka tandstatusen. En blev en positiv nyhet för mig då det visade sig att jag fortfarande klarat att sköta tänderna, dvs. inga hål den här gången heller.
Hinner också med att få en fot massage på ett av Jomtiens massagesalonger. Ett besök på restaurang Akvavit för att få i oss en bit mat och förhoppningsvis träffa min gode vän Pelle Petersson har blivit rutin för mig när jag besöker Jomtien. Tyvärr fanns inte Pelle på plats vid detta tillfälle men god mat och dryck fanns att tillgå iallafall.
Efter frukost och utcheckning från Rita Resort förflyttar vi nu oss mot Bangkok och ett besök på Royal Thai Air Force flygvapenmuseum. Museet har öppet tisdagar till söndagar klockan 8-16 och har dessutom gratis inträde. Här hittade vi en mängd gamla stridsflygplan och vanliga flygplan (ca ett 30-tal) som bland annat använts under 50- och 60-talet av Royal Thai Air Force. Vissa av planen lär inte finnas någon annan stans i världen att se. Det finns även ett stort antal helikoptrar att ta del av. Sverige har skänkt en JAS Gripen 39 till thailändska flygvapnets 100 års jubileum 2013 som kan ses på museet.
Eftermiddag och kväll gjordes besök på ett antal köpcentrum som exempel kan nämnas Siam Paragom, Central World Plaza och Central Chit lom. Middagen avnjöts på restaurang Beirut med ett antal olika libanesiska rätter.
Det blir två hotellnätter i den hektiska huvudstaden Bangkok vilken är en helt unik stad! Här kan vi se fram emot några av Sydostasiens mest imponerande sevärdheter, ett livligt nattliv, mat entusiasternas Mecka och varje shoppares paradis.
Bangkok liknar ingen annan stad i världen där jag varit (undantaget Seoul och Manila). Det är en myllrande huvudstad som väntar på oss och vi på den. En stad som har det mesta av det bästa, inte minst när det kommer till mat och boende. Gatuförsäljare, myllrande marknader och gyllene tempel slåss om uppmärksamheten i denna asiatiska storstad. Utanför de flottaste märkesbutikerna säljs krimskrams på trottoaren.
På gatorna rullar alltifrån lyxiga Mercedes till simpla Tuk-Tuk. Thailändarna är kapitalister ut i fingerspetsarna, alla vill tjäna pengar. I Bangkok råder därför en blomstrande kreativitet som tar sig uttryck i ett ständigt ökande utbud av service- och nöjesaktiviteter, staden lever i ett intensivt tempo.
I de indiska kvarteren blandas currydoften med rökelsen från templet i gränden intill. Här finns marknader för allt från thailändska Rolexklockor till levande guldfiskar i plastpåse. Vill du njuta av "bordets gåvor" är utbudet i Bangkok utan motstycke! Var annars kan du välja mellan McDonalds, nystekta grodor från ett stånd på gatan eller en middag du själv pekar ut direkt i restaurangens akvarium? Även en liten del av Bangkok räcker för att du ska få mersmak!
Bangkok är också kontrasternas stad. Här verkar det saknas både stadsplanering och ett skönhetsråd. En lyxig skyskrapa kan stå intill ett sjaskigt trähus omgiven av mango lundar. En markplätt i stadens dyraste kvarter kan ligga öde och överväxt av djungel. Ingenting är konstigt med det.
Att besöka Bangkok är en upplevelse, oavsett budget eller intressen. Bangkok är till skillnad från många andra huvudstäder en kosmopolitisk smältdegel där alla accepteras och är välkomna. Man träffar folk från andra länder och kulturer man sällan ser i Sverige. Här möter vi nya miljöer, får höra främmande språk och insupa främmande dofter, så spännande.
Välkommen till paradiset på Guams uppfriskande höjder.
Är nu tillbaka på Guam igen. Senast jag besökte ön var år 2000 i samband med en veckas ledighet från NNSC i Korea.
Här en kort orientering om denna så viktiga plats för USA. Guam är den största ön i ögruppen Marianerna i Stilla havet. Ön är amerikanskt territorium och har, enligt 2016 årets statistik, 162 700 invånare. Här bor en mångkulturellt mixad befolkning i en huvudstad med den märkliga stavningen Hagåtña.
Alla invånare är nu amerikanska medborgare men de får bara rösta i primärval och de får välja en representant till kongressen. Eftersom ön inte är någon delstat får de inte rösta i presidentvalet. Öns representant i kongressen får inte heller delta i parlamentets omröstningar. Guam är bara fem mil långt och en dryg mil brett och tillhör ögruppen Marianerna i Mikronesien. Ursprungsbefolkningen är polynesier men ön tillhörde Spanien länge innan USA erövrade den 1898.
Med tanke på den rådande situationen på Guam har guvernören Eddie Calvo försökt att lugna invånarna att det inte finns något aktuellt hot mot Guam. När jag frågat lokala innevånare så känner man en stor otrygghet på vad som kommer hända inom världsfreden mer än att en missil skall landa här.
Guam är framförallt USA:s viktigaste strategiska utpost i Stilla havet. På Guam finns två militärbaser. Flottan med specialstyrkan SEAL på Naval Base och Andersen AFB hemmabas för strategiskt viktiga flygvapen- och sjöbasen. USAF roterar B-1, B-2 och B-52 flygplan genom Andersen AFB. Här finns idag drygt 6000 amerikanska soldater stationerade.
Nordkoreas ledning med Kim Jong-Un i spetsen uttalade åter igen om hot en robotattack där man namnger Guam som möjligt mål.
Guam, är den största och mest besökta ön och är betraktad som "ingången" till Mikronesien och ett nav för regionen. Ön är ett unikt resmål med orörda stränder, varma och gästfria människor med en rik kultur och historia. Guam ligger nära ekvatorn vilket ger året runt av de tropiska väderförhållandena. Här skryter man med en mängd aktiviteter för att hålla sina besökare underhållna under sin vistelse där. Guam är utan tvekan ett bra ställe att kunna koppla av på, sluta stressa och återhämta sig genom att göra absolut ingenting, enbart njuta av de mjuka vindarna och solskenet.
Från vattenaktiviteter, som snorkling, dykning, parasailing, till golf, vandring, och shopping på någon av de tullfria butikerna i köpcentret. Här finns en mängd restauranger specialiserat på lokala och internationella rätter, så det finns mycket att göra på Guam. Så det är ofrånkomligt, Guam är en dröm för turister med sina vita sandstränder, palmer och vattenfall – och ett tropiskt klimat med en jämn temperatur på 28 grader.
Att ta sig runt i taxi är oerhört dyrt så vi hyr en bil vid flygplatsen för att kunna ta oss runt och se så mycket som möjligt under tiden vi kommer vara på ön. 60 US $ är kostnaden vilket känns helt acceptabel. Att åka runt med turistgrupp blir dyrare och inte heller så bekvämt. Nu blev friheten att göra vad man känner för enklare och bättre.
Guam, en ö rik på kultur och "Hafa Adai" andan (välkommen). Det är en ö med skönhet, historia och kulturtradition. Utforska skönheten i Guam från toppen av Two Lover's Point i byn Upper Tumon, Fort Apugan i Agana Heights eller Cetti Bay med utsikt över södra Guam. Ta en vandring i södra delen av ön och besök en av trettiotvå vattenfall på Guam.
Om man endast har ett par dagar på sig att göra Guam så finns det vissa ställen som man inte får missa när man är här. Ett av dessa är att besöka Two Lover’s Point, där massor av blivande brudpar samlas för att knyta äktenskapets band. Utsikten från toppen tar andan ur en och personer med anlag för höjdrädsla rekommenderas att inte titta ner.
Önskar man mer närkontakt med denna historia rekommenderas ett besök på Pacific War Museum, som visar kriget från såväl den amerikanska som den japanska sidan. Museet består av olika slags vapen men även mycket annat. Öppettider är måndagar till fredagar mellan 09:00-17:00.
Guam var ockuperat av japaner under andra världskriget, så är man intresserad av händelserna rekommenderas även ett besök på T. Stell Newman Visitors Center som ger en komplett bild av andra världskrigets fasor. Under tre år var Guam det enda amerikanska territoriet som ockuperades av japanska styrkor tills amerikanerna återvände 1944 och återtog ön.
Så besöker vi naturligtvis Yokois grotta vid Talofofos vattenfall. Grottan som Yokoi sägs vara gömd i är det inte rätta platsen för grottan. Den lär ha legat 150 meter från den som i dag sägs vara Yokois grotta enligt Roy som vi träffade vid Pacific war museum tidigare under dagen. En linbana tar oss båda ner till vattenfallet och grottan. Som pensionär betalar man 10 US $ och för övriga var priset 12 US $.
Yokoi var den soldat som man fann den 25 januari 1972, efter ha gömt sig i djungeln på Guam under 28 år. Han överlevde med mycket liten kontakt med civilisationen. Man fann honom i en grotta vid Talofofo river efter att ha följt efter en vad man misstänkte boskapstjuv. Här i grottan fann man uniformen, vapen och andra militära tillhörigheter. Yokoi hade livnärt sig på vilda djur han tagit i fällor, räkor, fisk, råttor och i övrigt vad djungeln har att ge.
Han hade endast rört sig under natten för att inte bli upptäckt. Efter det att Yokoi gett upp fördes han tillbaka till Japan där han togs emot som en stor hjälte. Livet i Japan nu under 70 talet och fram till 90 talet var inte vad Yokoi var van vid, utan han återvände åtskilliga gånger till Guam där han besökte sin grotta.
Ön erövrades av Japan under andra världskriget (1941) men återtogs av USA två och ett halvt år senare, 1944.
Marianerna erbjöd amerikanarna en mängd strategiska fördelar, inte minst det faktum att ögruppen var en utmärkt bas för långdistansbombningar av Japan. 
Beslutet att erövra ögruppen och börja med Saipan var inte svårt att fatta för de förenade stabscheferna och förberedelserna inleddes med kraftig förbikämpning av Saipan, Guam och Rota den 11 juni 1944 med flyg och fartygsartilleri.
Invasionsstyrkan landsteg på Saipan den 15 juni och trots japanskt motstånd var brohuvudet säkrat mot slutet av dagen, hela ön var erövrad den 9 juli. Den japanska flottans ankomst innebar att intresset vändes bort från striderna på öarna. Amerikanska flottan avseglade för att engagera fienden i det som blev slaget i Filippinska sjön.
De politiska manövreringarna efter andra världskriget och efterkrigstiden ledde till uppbyggnaden av ännu mer expansion för amerikanska militära intressen i Guam och resten av Mikronesien, men med Guam som en knutpunkt för ekonomisk och kommersiell utveckling. Lättnaden av militära restriktioner för att komma in i Guam och inrättandet av en lokal civil regering har gjort ön till en idealisk plats för människor från hela världen att besöka, gå till skolan, hitta jobb eller driva en rad ekonomiska intressen. Idag har Guam en mångsidig befolkning som har en rik, mångkulturell, modern och urban livsstil, men fortsätter att bära medborgarnas inhemska anda, språk och kultur.
Kokospalmer och korallrev – vardag på Truk.
Chuuk, som landet numera heter, består av sju större ögrupper och ligger beläget i östra Caroline Islands, sydost om Guam och sydväst om Hawaii. Isoleringen av atollen i Chuuk har medfört att förändringar har kommit långsamt.
Här landar vi in den 19 november 22:00 med United Airlines UA 176 klockan 22:00 och något trötta efter vår flight från Guam. Vi tas emot av personal från vårt hotell vid flygplatsen efter att passerat passkontroll och tull. En kort resa till hotellet för att bli hänvisade till vårt rum.
Skall försöka påbörja lite grann om vistelsen på atollen Chuuk. Då internet uppkopplingen inte fungerar tillfredsställande så tar jag lite om upplevelserna bit för bit. Så håll tillgodo med detta.
Chuuk, som landet numera heter, består av sju större ögrupper och ligger beläget i östra Caroline Islands, sydost om Guam och sydväst om Hawaii.
Det kan idag se ut som ett tropiskt paradis, men den här fantastiska lagunen maskerar en mörk hemlighet ... under detklart blåa vattnet ligger världens största kyrkogård. Många av skeppsvraken i dykparadiset har fartyg som är lastade med stridsflygplan, stridsvagnar och bulldozers. De har också spökiga påminnelser om människans liv, såsom perfekt bevarade porslinskoppar placerade bredvid kranier av japanska soldater. De flesta av skeppsvraken lämnades orörda i nästan 25 år då folk var oroliga för de tusentals bomber som fanns här.
Truk Stop Hotel - Här bor vi under vår vistelse på Chuuk. Resorten smälter bra in i öns tropiska atmosfär och vi njuter av utsikten över lagunen från rummets baksida. På bara en kort promenad genom den lummiga trädgården når du den vita sandstranden för ett uppfriskande dopp i det klara vattnet. Hotellet erbjuder en fantastisk utsikt över den världsberömda lagunen och den passar perfekt som boende för Erik och mig.
Hotellet är byggt i två̊ våningsplan, har 54 rymliga och moderna rum med luftkonditionering. Det smälter bra in i öns tropiska atmosfär och vi njuter av utsikten över lagunen från hotellet. Genom en kort promenad genom den lummiga trädgården så når man den vita sandstranden för ett uppfriskande dopp i det klara vattnet. Restaurangen erbjuder ett härligt urval av havets läckerheter samt från det asiatiska köket.
Truk Lagoon är inte helt dold av djungel. Här finns möjligheten att se den japanska fyr som är belägen högt uppe på lagunens finaste utsiktsplats, vilket kan nås med en fotvandring. Mer att ta del av är gamla landningsbanor, kommandocentraler, skyttevärn, grottor, sjukhus och museum finner vi med hjälp av en kunnig guide.
Öarna i lagunen är präglade av sin historia från andra världskriget. Det finns många historiska och kulturella utflyktsmål för både dykare och icke-dykande medresenärer som har möjlighet att via taxi eller bussturer tar dig till dessa platser. Lagunen anses nu vara en av världens bästa dyk destinationer. Man kan också boka en utflykt med motorbåt till avlägsna småöar, snorkel utfärder eller bara för att njuta av en vacker solnedgång.
Tror bestämt att vi kommit till rätt plats så om du letar efter det ultimata tropiska paradiset med små, obebodda öar, livlig kultur, orörda rev, varmt vatten har Mikronesien allt detta som vi kunde önska.
Jag vaknar när solen går upp och mitt rum vetter mot öst, så jag får morgonsolens hela värme, vilket betyder att jag inte kan sova mycket senare än 8:00. När jag öppnar dörren mot baksida av hotellet ser jag kokospalmerna, de omgivande bergen och det turkosa havet. Solen strömmar genom öppningen i gardinerna på vårt hotell. Klockan är bara åtta på morgonen och inga moln har därför ännu hunnit bildas ovanför Chuuk. Med sedvanlig punktlighet kommer de dock säkert att stiga upp från och med klockan halv tio, då öns landmassa blivit tillräckligt uppvärmd av morgonsolen. Samtidigt kommer en frisk havsvind att börja blåsa.
Beroende av vädret och solljuset skiftar Chuuk ständigt färg. Skärpan med vilken man kan se ön förändras även som en följd av luftens växlande genomskinlighet, från den ena stunden eller dagen till den andra.
De många öarna inom denna enorma atoll har en naturlig skönhet. Det yttre barriärrevet är betecknat med idylliska sandspetsar prickade med kokospalmer. De höga öarna i centrala lagunen stiger upp i den blå himlen.
Chuuk, med sin stora, grunda, vackra lagun är ett Mecka för vrakdykare. En stor skeppsbrottplats från andra världskriget, Truk Lagoon är utan tvekan världens bästa skeppsvrakdykningsdestination. Här har mer än 50 japanska fartyg förvandlats till skeppsvrak, som håller det allra bästa av undervattensvärlden och sjöfartshistoria på en plats.
Hårda och mjuka koraller i ett kalejdoskop av färger och former lockar dykare över hela världen för både dagtid och nattdykning. Det stora urvalet av artefakter som fortfarande finns på vrak efter fem årtionden är testamente till de mikronesiska öarnas unika historia. Den historiska aspekten av Truk Lagoon är inte helt dold av djunglerna. Japanska fyrar, högt uppe på lagunens finaste utsikt, kan nås med vandring eller fyrhjulsdrivet fordon. Gamla landningsbanor, kommandocentraler, vapenpositioner, grott nät, sjukhus och bibliotek kan hittas med hjälp av en kunnig guide.
I Chuuk, livets takt saktas och tropisk natur observeras lätt och uppskattas. Många av öarna erbjuder frodig vegetation som hamnar sällsynt och flyttande fågelliv. Entusiaster har varit kända för att campa högt i bergen för att observera dessa speciella fåglar.
Vilda orkidéer och andra floror finns i den natursköna och ibland robusta terrängen av öarna. Att resa med havs kajak från ö till ö är ett sätt att njuta av Chuuk. Ofta förbises det yttre revet där ett stort antal fiskar, både arkipelagiska och revhus, vågar nära kaskad korallväggar som sträcker sig in i den blå avgrunden i Stilla havet.
Vindsurfing och segling i lagunen görs också när det passar med väder och vind.
En dag tar vi en guidad tur där vi bland annat kom att besöka St. Xavier Academy på Weno. Idag är det en högskola där många av Mikronesiens ungdomar utbildar sig. Under tiden 1914-1945 var detta ett japanskt kommunikationscenter.
Vi hinner även med att besöka Blue Lagoon resort viket visar sig vara en plats där de japanska styrkorna kraftsamlat sitt försvar av ön Weno. Här går vi runt mellan olika befästningar i park området och stannar till vid museet som finns inne på anläggningen. Många olika föremål finns att beskåda från kriget, en del av dessa föremål är upphämtade från de sänkta fartygen i lagunen.
När man går runt konstaterar vi att av Söderhavets många fruktträd är knappast något mer förknippat med denna romantiserade region än kokospalmen. Som långskaftade dammvippor står de majestätiska smäckra träden överallt utefter stränderna och bugar sig mot havet.
Det blev även tillfälle att ta oss ut med båt inne i lagunen. Hade bokat en utflykt med motorbåt för 40 US $, dels för att Erik ville snorkla, själv kände jag för att komma ut och få en tur på havet. Det visar sig att vi kom med en av båtarna som hade med några dykare som skulle undersöka tre av de japanska skepp som sänktes under kriget. Lagunen anses nu vara en av världens bästa dyk destinationer.
Själva huvudön Truk/Chuuk är omringad av ett rev vilket i sin tur ger skydd, dock inte mot vindar. Vädret är väldigt varierande, precis som på Hawaii, ena sekunden regnar det och vips så är det sol, allt på 15 minuter eller så. Det märks att man är nära ekvatorn, solen steker en och med hatt och 50 i solskydd blir man ändå rosa i skinnet.
För mig blev den här dagen lite av en historia jag drömt om. Att få en lektion om dessa koralltäckta fartyg som finns under mig var ju en del i andra världskriget. Runt omkring mig ser jag frodiga gröna öar med palmer och lugnt blått vatten. Det gör det omöjligt att förstå hur det här är platsen kunde låta de enorma striderna ägde rum i mitten februari 1944. Idag är platsen världens största skeppskyrkogård och museum. Här ligger den krossade japanska flottan som USA sänkte.
För den som vill utforska detta finns möjligheten att åka till mer avlägsna småöar, snorklingsutfärder eller bara för att njuta av en vacker solnedgång. Detta ordnas också om man är intresserad och villig att betala för detta.
Vi har nu varit här i 3 dagar och jag är så trött på friterad mat. Igår fick vi lära oss att varje torsdag anländer båten från Kalifornien med all mat. Man odlar inget själv och allt man äter kommer från staterna. Sjukt med tanke på att det är närmare till Filippinerna än Kalifornien. Den inhemska befolkningen är av kroppsformerna riktigt stora, de verkar bara äta friterad mat.
Allt är dock förlåtet när man ser det turkosa vattnet och de vackra öarna runt omkring. Ett annorlunda ställe med få turister och intressant historia. Halva japanska kustflottan från 2a världskriget ligger sänkt i lagunen, så många vrak finns det att dyka på....
Nu ska jag vila lite, det är jobbigt att bada & ligga på en dykbåt hela dagen. Tidsomställningen är inte riktigt på plats ännu, vaknade 5 idag, vem vet imorgon kanske jag vaknar 6....
Igår beställde Erik in Pizza och det var mer ost på den än bröd och annan toppning.Själv försökte jag mig på räkor, som självklart friterades med vitlökssmör direkt från en tub. Så någon kulinarisk vistelse lär det inte bli, lyckades idag få in en frukttallrik till lunch, vår servitris tittade förundrat på mig.
När det gäller dricka finns det tre alternativ, läsk, läsk och läsk. Enda juicen är Coca-Colas orange juices på burk och se finns så klar öl, fantastiskt roliga alternativ. Förhoppningsvis är det lite bättre på Pohnpei dit vi åker senare under veckan. Vårt hotell på Pohnpei är Seven Star vilket lär ha bättre standard än Truk Stop Hotel som inte är dåligt, bara enkelt och slitet.
Här kommer en bit av historien om hur ”Operation Hailstone” utfördes.
Truk Lagoon var ett hot mot allierade styrkorna i Central Pacific.
Under andra världskriget användes Truk som gömställe för japanska imperiets flotta. Den blev den kejserliga japanska fjärde flottans bas från november 1939 och den kombinerade japanska flottflotten som baserades där från juli 1942 till februari 1944. Med hjälp av en särskild lag som antogs 1939 blev det möjligt att använda tvångsrekryterad arbetskraft från Korea för byggandet av de militära faciliteterna där även lokalbefolkningen användes mycket aktivt.
I oktober 1939 fick militären dessutom tillstånd att använda två tusen japanska fångar från centralfängelset i Yokohama till dessa arbeten. Krigsfartyg och försvarsstyrkor placerades över hela Mikronesien. Under andra världskriget var Truk Lagoon Japans huvudbas i södra Stilla havet. Det gav Japan en perfekt naturlig hamn för att skydda sina stora skepp och härifrån flyttade man sina militära styrkor över för att befästa öarna i Stilla havet.
Fem landningsbanor och sjöflygplan baserades på Truk Lagoon, några ursprungligen som civila anläggningar, de omvandlades snabbt till militär användning. När kriget utvecklades upprättades endast minimala reparationsanläggningar, befästningar och försvar och när den japanska armén anlände i januari 1944 ansåg de att basen var dåligt utrustad för att försvara sig.
Den kejserliga japanska flottan, som var ansvarig för Truk Lagoon-basen, satte sina resurser på att bygga upp sin flotta av fartyg och flygplan och ville använda dem i den slutliga stora avgörande striden som skulle lösa kriget till förmån för Japan - men det kom aldrig.
Truk var en stor japansk logistik och marinbas bas, den fungerande som “hemma-bas för Imperial Japanese Navy 's Combined Fleet. Vissa har beskrivit det som den japanska motsvarigheten till US Navy Pearl Harbor. Atollen var den enda stora japanska flygbasen inom Marshallöarna och var en betydande källa till stöd för japanska garnisoner som ligger på öar och atoller i hela centrala och södra Stilla havet. Basen var det centrala logistik och operativa navet som stöttar Japans omkretsskydd i centrala och södra Stilla havet.
Truk Lagoon ansågs av USA under andra världskriget som den starkaste sjöbasen i Stilla havet med undantag av Pearl Harbor. Över 37 000 japaner bodde och arbetade i Truk Lagoon, som dominerar de 9 000 Chuukese till slutet av kriget i september 1945.
År 1944 flög amerikanerna in över Truk och bombade den japanska flottan. Känd i Japan som Torakku-tō Kūshū (Airstrike på Truk Island), Kodnamnet för överfallet på Chuuk Lagoon var "Operation Hailstone" och första attacken kom 17-18 februari, den varade i två bittra och blodiga dagar.
De amerikanska styrkorna bestod av nio hangarfartyg, sex slagskepp, tio kryssare och tjugoåtta jagare som ingick i viceamiralen Spruances Task force 58. De amerikanska hangarfartygens flygplan utförde sammanlagt 1 250 flygföretag. De sänkte tre jagare, sju hjälpfartyg, sex tankfartyg och sjutton fraktfartyg för japanerna. Den japanska lätta kryssaren ”Agano” sänktes också av torped från en ubåt. Under tiden gick den amerikanska flottan runt om Truk och lyckades med artillerigranater sänka den japanska lätta kryssaren ”Katori” och en japansk jagare. USA förlorade 35 flygplan under attacken, främst på grund av den intensiva beskjutningen från Truks försvar. Senare skadades ett hangarfartyg lätt av en japansk torped.
Detta överraskande japanska nederlag meddelades i en nyhetssändning av radion i Tokyo. Helt kort meddelades följande: ”En stark amerikansk flottstyrka dök plötsligt upp vid Karolinerna i onsdags morse. Denna flotta anföll flera gånger vår viktigaste marinbas Truk med ett stort antal flygplan, vilka startade från hangarfartyg. Fienden genomförde upprepade anfall mot våra viktigaste stödjepunkter med några hundra jakt- och bombplan. Kriget har tagit en allvarlig, ja skrämmande vändning. Antalet fientliga anfall visar, att de angripande styrkorna redan hotar fosterlandet.” För en gång skull erkänner Tokyoradion det svåra bakslaget.
Tojo utnyttjade överraskningsanfallet mot Truk till att avskeda amiral Osami Nagano, stabschefen för japanska flottan. I hans ställe utnämnde Tojo amiral Shimada som var honom helt och fullt tillgiven, vilket inte gjorde Shimada populär hos sina yngre kolleger.
På grund av ”Operation Hailstone” ligger idag över 60 skeppsvrak och 249 flygplansvrak på botten av havet och många av dessa vrak är fullt dykbara. Många av fartygen var lastade med leveranser som skulle levereras till andra delar av Stilla havet. Lite av lasten togs om hand av amerikanarna och hindrade därigenom den japanska flottan i Central och South Pacific, nu slutade Truk Lagoon vara ett hot mot den allierad verksamhet i Central Pacific.
Mycket få trupper ombord på de sjunkna skeppen överlevde efter attackerna och därmed slutade Chuuk Lagoon vara ett stort hot mot allierade operationer i centrala Stilla havet. Det var få japanska flygplan som kunde ta sig från Chuuk för att stationeras på andra platser i Stilla havet där japanska styrkor fanns grupperade.
Truk kom att även senare utsättas för ytterligare attacker. Den andra utfördes 30 april till 1 maj 1944 av USA:s flottstyrkor (Task Force 58) där man förintade 94 japanska flygplan i luften och på marken, med påföljd att japanerna på Truk inte hade mer än 12 insatsberedda flygplan kvar. Den tredje attacken kom den 14 juni 1945 från Brittiska flottstyrkor. Sammanlagt 6 878 ton bomber släpptes på Truk Lagoon men ingen amfibisk invasion ägde rum.
Resultatet var att Truk Lagoon roll som en framskjuten bas, den var en grund för att hjälpa till med försvaret av resten av Mikronesien och Japan, i praktiken var den nu obefintlig. Över 4 000 japanska marin och armépersonal dödades och skadades. Över 50 fartyg (främst handelsfartyg) sjönk i lagunen och ungefär samma antal utanför lagunen. cirka 400 flygplan förstördes Och alla fem landningsbanor/sjöflygbaser gjordes värdelösa. Den japanska kombinerade flottflotta tog dock de flesta av sina krigsskepp ut ur Truk Lagoon före februari 1944.
Över 120 Chuukese dödades och/eller sårades under kriget. De flesta chuukeser hade tvingats lämna sina hem för att rymma från de 10 000 japanska soldater. Den japanska militären konfiskerade lokal mat eftersom importerad mat inte kunde komma genom ubåtens blockade. Den kontinuerliga bombningen förstörde lokala grödor och det gjorde det svårt att odla på land samt samla fisk.
Medan Chuukese arbetare en gång betalades, var de nu tvungna till slavarbete för att bygga upp de många militära anläggningarna. Svält och undernäring blev vanliga, även tortyr och kannibalism ansågs ha inträffat.
De japanska styrkorna kom att kapitulera den 2 september 1945 ombord på USS Portland.
Det finns ett antal chuukeser som bevittnade kriget som fortfarande lever i Chuuk och som ger en mycket verklig koppling till det fruktansvärda lidandet. Det finns också många krigsartefakter och platser på öarna och under vattnet.
Många av de japanska krigsbyggnaderna revs ner och materialet användes för att hjälpa till att bygga chukseiska hem. De skeppsvrak och flygplan som finns under vattnet är en dykares paradis som inte bara visar utbudet av ammunition och utrustning som används i krig, utan undervattensvärldens otroliga skönhet.
Visst lockar resmål som ännu är ganska okända?
Var på jorden är Pohnpei? I mitten av Stilla havet finns en perfekt charmig ö som reser sig nästan 1 000 meter över havet och vars klimat och jordmån kan försörja betydligt fler människor än de omgivande korallöarna. Kolla på Google maps på Micronesien. Mest bara vatten... man får leta efter några små öar i allt det blåa.
Det är också en plats där inte många besökare varit. Konstaterar efter att varit där så måste det vara en av de vackraste och avlägsna platserna i världen.
För att resa till Pohnpei så är det ett verkligt företag. En öhoppflygning väster från Hawaii kräver större delen av dagen. Flyg sydost från Japan och det är samma sak. På samma sätt från Australien eller Nya Zeeland. Pohnpei tillhör de mycket utspridda federala staterna i Mikronesien som inkluderar skärgården Chuuk och öarna Yap och Kosrae. Det är en av de små gröna juvelerna - Stilla havet smaragder - som är långt ifrån någon stor markmassa.
Men att komma dit kan vara upplyftande. Det blev en timmas flygning från Chuuk till Pohnpei och den var det mest magiska i mitt liv. Dagen var kristall klar och alla planetens färger hade förenklats till variationer av vitt och blått. En klarblå himmel över ett klart blått hav - och samtidigt hundratals tunna vita cumulusmoln under planets fönster.
På ett eller annat sätt landar vi på Pohnpei. Väntar på vårt bagage, därefter passerar vi sedan genom passkontroll och tull. Tas emot av representant från vårt hotell Seven Star och nu åker vi vidare till hotellet för att checka in och få i oss en bit mat. Det blir sedan dags att lära känna staden Kolonia, vi tar oss in mot centrum för att undersöka och hitta platser som kan vara viktiga att känna till.
Pohnpei är en ö i Stilla havet som jag föreställt mig. Det är lätt att känna sig som James Michener eller Robert Louis Stevenson som kryssade runt öarna Pohnpei State, den största staten och huvudstaden i Mikronesiens federala stater. Pohnpei är frodig, grön, stor och vacker. Pohnpei har varierande sevärdheter och mycket att göra. Om du bara har 5 dagar i Pohnpei och kommer du vara upptagna hela tiden.
Pohnpei har praktiskt taget ingen strand. Istället har den steniga stränder, mangrove träsk eller grå basaltklippor. Att simma och snorkla i de varma och lugna vikarna och se de färgglada tropiska fiskarna under oss men även se den tropiska himlen ovanför är en utmärkt tillvaro för oss båda. Om Gud inte hade tagit bort stränderna, hade Pohnpei idag förlorat sin otroliga glans. En halv mil med sand skulle förändra allt på denna plats.
En av de första platserna vi stannar till vid blir turistbyrån som tar emot oss med öppna armar och hälsar oss varmt välkomna till Pohnpei. Här får vi bra information om platser som bör besöka och kartunderlag för framtida utforskning.
Nöjda och belåtna går vi vidare bland olika butiker tills en taxi frågar oss vänligt om det finns behov av transport. Tacksamt svarar vi ja på frågan, under färden till vårt hotell frågar jag föraren om han råkar känna igen min vän Stan Gajda. Då infinner sig ett leende från honom och upplyser mig att Stan är hans svärfar. Nu framkommer det att Stan flyttat från Pohnpei till Australien vilket också förklarar varför jag den senaste tiden inte kunnat få kontakt med honom. Har med den information jag tidigare fått om platser som bör besökas så jag känner mig ändå rätt nöjd ändå.
Hotellet är en perfekt plats för att läsa igenom turistbroschyrer och kartor som vi tidigare plockat upp på vägen – nu är det att bestämma platser och planera en resplan för tiden på Pohnpei. 
Börjar besöka den fordonspark med 15 stycken japanska lätta stridsvagnarna av typ 95 HA-GO som Stan aktivt deltagit att bevara. Tyvärr finns dessa på en undanskymd plats där de står och rostar upp och förstörs.Dessa fordon togs fram av japanerna under 30-talet och hade framgång under kriget med Kina, men utklassades av USA:s pansar och pansarvärnskanoner under andra världskriget. Man kan också finna ett exemplar av denna stridsvagn utanför turistkontoret i Kolonia.
Vid ett senare tillfälle är vi på turistbyrån igen för att ordnade med en taxi som skall ta oss upp på höjden Sokehs Rock. Den här höjden påminner om Diamond Head i Honolulu men med några stora skillnader. Den bästa delen av vandring upp till Sokehs Rock där vi stannade på vägen för att se några gamla reliker från andra världskriget.
Det är en relativt brant vandring upp till Sokehs ås som leder till Pohnpei bästa utsiktspunkt. Vid den punkt där kullen möter åsen är en avstängning som innehåller övergivna gamla japanska kanoner, bunkrar och tunnlar. Det är som ett levande museum av andra världskriget. Det blev en jobbig och svettig transport för att endast ta sig 250 meter upp till denna sevärdighet, men väl värd besväret.
Vad som är ironiskt om Pohnpei är att det är en av öarna som amerikanska väpnade styrkor inte invaderade, så det fanns inga faktiska strider på Pohnpei, däremot utsattes ön av amerikanska flygstyrkor. Så de japanska soldaterna som var stationerade på Pohnpei hade antingen mycket tur eller blev väldigt uttråkad, eftersom de inte såg något av striderna.
Huvudstaden Kolonia med sina rostiga skyltar har inte så mycket att titta på. De har några intressanta byggnader, en mur från tiden när Spanien hade intressen här under 1500-talet, till och med ett basebollfält hittade vi. Ön har förvisso sina souvenirbutiker, snabbmatställen som franchises företag som man väl känner igen från USA och Europa.
Lokalbefolkningen verkar lata och spottar betelnötter, dessa röda spottloskor färgar vägar och trottoarer röda. Huvudgatan i Kolonia, den moderna huvudstaden på Pohnpei, ger en antydan om att våra dagars invånare inte på långa vägar innehar samma företagsamhet och byggnadsiver som sina storhetsgalna förfäder. Vi avslutar kvällen med ett restaurangbesök på Mangrove Hotel. Här inmundigade vi friterade räkor och kycklingvingar. Kan rekommendera denna restaurang.
Nan Madol, Mikronesiens Venedig.
Pohnpeis största turistattraktion är absolut Nan Madol, Mikronesiens Venedig.
Så vi "hoppar över" de militära faciliteterna i dag för att besöka Nan Madol och det häftiga vattenfallet Kepirohi.
Dagens första aktivitet är en resa till Nan Madol, ruinerna av en gammal, mystisk, konstgjord by i sydöstra Pohnpei. Många Pohnpeian vågar inte besöka den här platsen, andra kanske inte besöker eftersom det är en komplicerad resa att ta sig till.
Medan Påskön har blivit världsberömd för sina majestätiska stenstoder har få personer inte ens hört talas om den stora ruinstaden Nan Madol på den mikronesiska bergön Pohnpei, fastän många av dess stenmonument är minst lika imponerande och betydligt mer gåtfulla.
Nan Madol, denna förstörda stad ligger intill Pohnpeis östra strand. Staden är uppbyggd inom en lagun och består av flera konstgjorda små öar sammanfogade av ett flertal kanaler med påföljd att Nan Madol som Venedig har smala kanaler i stället för gator mellan öarna. Platsen mäter upp till 1,5 kilometer lång och är omgärdad av stenmurar.
Vår guide tar oss någon mil på dåliga och leriga vägar för att komma fram till Nan Mandol, en resa på drygt en timma från Kolonia. Huvudvägen runt ön är asfalterad, även om det är fula skador i vägen. På de delar som är längst bort från Palikir och Kolonia är vägen en dålig grusväg. Maxhastigheten vi kommer upp i är 45 km/h - och det är korta sträckor.
Det var grönskande och pittoreska små byar som passerades på vägen till vårt utflyktsmål. För att ta sig fram till denna plats får vi klättra över och genom stora, svarta, hala stenar för att komma fram till en fantastisk struktur.
Huvudområdet Nan Madol är en majestätisk stensättning byggd på ett korallrev. Den är gjord av enorma basaltstenar som är sexsidiga och ser ut som stålloggar. Man ser en hög vägg och rektangulär kammare, tunnlar, begravningsvallar, trappor och passager uppförda från dessa stenar.
Det märkligaste är inte själva byggnadstekniken, för alla palats och tempel i Nan Madol, liksom de 92 konstgjorda holmarna på vilka de är uppförda, består av på varandra staplade, fyr- och fem kantiga byggklossar av sten som är mellan fem och åtta meter långa och en halv meter tjocka, dessa väger mellan tre och fem ton stycket. Lika ovanligt och originell är själva byggplatsen som omger den 60x65 meter stora Nan Douwas holmen där kungagravarna finns. Den användes under Nan Madols storhetstid bara av hövdingarna och prästerna.
Huvudområdet Nan Madol är en majestätisk stensättning byggd på ett korallrev. Den är gjord av enorma basaltstenar som är sexsidiga och ser ut som stålloggar. Man ser en hög vägg och rektangulär kammare, tunnlar, begravningsvallar, trappor och passager uppförda från dessa stenar.
Arkeologiska undersökningar, inklusive utgrävningar, undersökningar av radioaktiva ämnen har gjorts och daterades av Smithsonian 1963. Det antas att detta en gång var ett politiskt och religiöst centrum som innehöll en kunglig civilisation. Nan Madol färdigställdes år 1285 e.Kr. men övergavs i slutet av 1700-talet.
Vår guide Shawn försäkrar oss att vi reagerar som alla andra besökare när vi står i mållös förvåning på de enorma och underligt vackra strukturerna. Havet runt är tyst, solen är ljus, himlen är klar och jag vet att jag är i närvaro av storhet, andlighet, makt. Atmosfären känns helig. Förutsägbart känner jag mig rädd.
År 1986 placerades Nan Madol på USA: s nationella register över historiska platser. Men mysteriet förblir, det här med massiva stenplattor, varav många väger många, många ton. Var kom de ifrån? Hur kom de hit?
Nan Madol är en av de mest undervärderade platser i hela Stillahavsområdet.
Det är en magisk plats att se och det skulle vara ett brott att inte besöka Nan Madol om du är på Pohnpei.
På vägen tillbaka mot hotellet stannar vi till vid det häftiga vattenfallet Kepirohi. Får betala 5 US $ till markägaren för att därefter vandra ungefär 400 meter längs en smal stig med vackra planteringar med många olika blommor innan man kommer fram till det mest enastående och vackra vattenfall på Pohnpei. Den mindre vattensamlingen är stor nog att kunna ta några simtag i men inte tillräckligt djup för att kunna dyka i. Nyfikna fiskar som bland annat två stycken meterlånga ålar visade sig och gav ett skräckinjagande intryck vilket gjorde att något bad för mig blev inte aktuellt.
Lördag den 25 maj, dags för lite mer militärhistoria.
Erik och jag vandrade runt för att hitta någon som kunde svara för båttransport till Lenger Island. Det är en mindre ö som det tar ca: 10 minuter från båthamnen i Kolonia tills man är på plats. Vi fann efter en stund en villig båtförare som ville ha 60 US $ för resan tur/retur. För oss fanns inget alternativ så vi bestämde oss att resa med honom.
Tiden vi bestämde med båtföraren var fem timmar tills vi skulle bli upphämtade, en lagom lång tid trodde vi. Nu visade sig att det var fullt tillräckligt med tre timmar så vi talade med en fast boende på ön som tog endast 4 US $ för en enkel återresa. Vi tog tacksamt emot erbjudandet och var glada att endast betalat 30 US $ för framresan till Lenger Island eftersom vi endast betalade för den. Här hade vi blivit upplurade än mer om vi tagit det första alternativet.
Lenger Island är en liten lagunö norr om staden Kolonia. Den har den högsta samlingen av japanska historiska platser på Pohnpei. Bland attraktionerna finns underjordiska anläggningar, tunnlar, grottor, pjäsplatser för sitt artilleri och sjöhangarplatser för sina sjöflygplan. Nu måste sägas att det mesta är förfallet och svårtillgängligt. Djungeln har tagit över och gjort det omöjligt att komma till ordentligt.
Vi fick tips från vår taxichaufför att prova på att äta middag på Cupid restaurang vilket visade sig vara ett utmärkt förslag och måste rekommenderas till den som är i Kolonia. Man bör i så fall vara på plats före 06:00 PM för att uppleva solnedgången över berget. Här valde vi att prova Baby back ribs med italiensk sallad och en öl. Priset blev 21US $ per portion.
Söndagen den 26 november blir det sista dagen på Pohnpei.
Vi tog en taxi och föraren blev vår guide. Det blev att resa runt hela ön och ta del av dess kultur i alla avseenden. Det blir att dyka djupare in i den mikronesiska kulturen. Med så många olika etniska bakgrunder varierar också traditionerna från ö till ö och är mycket olika. Men trots alla skillnader kan man också hitta gemensamheter i den mikronesiska kulturen.
När vi lämnat Kolonia, har man lämnat Pohnpeis enda riktiga stad och när vi åker runt ön hittar man inte några restauranger. Den klokaste är att packa själv en lunch låda. I olika broschyrer räknar Pohnpei sig som "Mikronesiens trädgårdsparadis", på dess cirka 130 kvadrat miles är man aldrig långt ifrån något som är spektakulärt, blå himmel mot bakgrund av gröna kullar eller blått hav. Det är svårt att gå fel med en picknick på Pohnpei.
Vårt första stopp blir ett besök vid presidenten Peter Christian residens, Högsta domstolens byggnad i staden Palikir. Utefter vägen förbereder man drycken sakau (kava) för kvällen, en dryck som ger en lätt berusning.
Att titta på sakau som förbereds är en unik upplevelse för Pohnpei. Passar på att prova och smaka sakauen, en bryggdryck som används vid ceremonier och säljs även i barer. Drycken är avkopplande och ger en viss berusnings effekt.
Under vår resa ser vi hur folk lever sitt liv i ett grönt rum, huset, vägen havsstranden, allt är inbäddat i slösande grönska, blommor, orkidéer. Dom verkar ha det lugn som saknas i västerlandet. Byar är byggda på den skyddade lagunen av atollerna.
Eftersom livet sker på små atoller med nästan ingen polis har familjen alltid varit av största vikt och familjeförpliktelserna kommer före de flesta andra, inklusive arbete och skolor. Det finns även ett ordstäv som går "Jag kan alltid hitta ett annat jobb, men jag kan inte hitta en annan familj.
Mat och distribution av mat har också social och symbolisk betydelse. Det är kärnpunkten i många ceremoniella tillfällen, och fest med en enorm mängd mat är en del av religiösa ceremonier och regeringens fester. Måltider består vanligtvis av taro, brödfrukt, yams, sötpotatis och kassava med kyckling eller fisk och några frukter som kokos, banan, papaya, pandanus, mango och en mängd citrusfrukter.
Vi njuter av det milda klimatet på turen uppe vid berget. Stannar till vid en lokal sakau-marknad i en av de många avlägsna byar på ön för att uppleva Pohnpeis sanna väsen. Pohnpei-folket erbjuder en titt på familjelivets levnadsstil. Gemenskapen kommer tillsammans för att bygga ett nytt båthus eller bara tvätta kläder.
På kvällen tog vi oss till Joy restaurang och åt var sin mangrove krabba.Smakade utsökt gott och till ett bra pris för oss. Senare på kvällen hämtade vår taxiförare Augustine upp oss och bjöd hem till sin familj för att bland annat träffa hans anhöriga prova på att dricka den inhemska drycken kava.
Avvaktar nu transporten till flygplatsen på Pohnpei för att via Chuuk, Guam komma till Saipan under måndagen. Blir även det spännande och intressanta upplevelser.
En snabb och för en gång skull smidig incheckning på flygplatsen i Kolonia, plötsligt kommer Augustine med sin fru och vill vinka av oss vid flyget. Erik och jag får var sin krans som de sätter på våra huvud. Vi välkomnas tillbaka och blir lovade att bli omhändertagna nästa gång vi besöker Pohnpei. Återigen är graden av gästfrihet och värme på ön otrolig.
Ja, då tar jag mina reflektioner på befolkningen på Pohnpei i allmänhet och på de boende i Kolonia i synnerhet.
Pohnpei är känd för sin energiska dans, dessa traditionella danser utförs av både män och kvinnor som bär gräskjolar och huvudbonader av vackra blommor och garnblad. Kropparna av männen och kvinnorna gnids in med kokosolja för att ge huden en guldglans. Traditionella danser utförs vid de flesta stora festligheter men framför allt vid årsdagen för självständigheten.
Folk verkar vara väldigt lugna och trygga. Är man i vägen så väntar dom en stund utan irritation. Ungar och vuxna besvarar våra hälsningar med värme och vänlighet. Folk rör sig lugnt - det är ju det man ska i värmen - men vi västerlänningar rusar på. De flesta även små ungar ser dig rätt i ögonen, orädda och trygga. Vi har sett hundratals ungar som uppenbarligen behandlas väl av de vuxna, inte en som fått skäll....
Folk lever sitt liv i ett grönt rum, huset, vägen, havsstranden, allt är inbäddat i slösande grönska, blommor, orkidéer. Dom verkar ha det lugn som saknas i västerlandet.
Problemet, om det nu är ett problem, blir att man kanske inte ser vitsen med att jobba hårt, plugga hårt, att ändra sitt traditionella liv så det blir mer likt livet i industriländerna. På en punkt har man ändrat – här har anammats de översockrade näringsfattiga produkter som importerats till mataffärerna. Resultat 40 % av den vuxna befolkningen har diabetes, och vi ser att övervikt är vanligt.
Pohnpei är ett land av strömmar, berg, vattenfall, korallrev, mangroveskogar, laguner och rikligt havs liv. Det finns strålande solsken här varje dag.
Jag har fått frågor som, vad får du ut av resorna? Mitt enkla svar är att det handlar om förståelse. Man får en helt annan uppfattning om vad som hände när man ser terrängen med egna ögon. Så välkommen du också till himmelen på jorden.
Här får ni lite fakta om hur Pohnpei drabbades under de båda världskrigen. Detta för att ni läsare skall få en klarare bild om händelserna på denna plats.
Så drabbades Pohnpei under de båda världskrigen!
När första världskriget bröt ut ockuperade japanska trupper lätt och snabbt hela Mikronesien. Pohnpei och resten av Carolineöarna togs med en stor styrka utan att man avlossade ett enda skott. Det skulle sedermera förbli ett territorium i Japan fram till slutet av andra världskriget 1945.
Sedan Japan tilldelats öarna av Nationernas Förbund (NF) som mandatområde ville man skapa nya, självförsörjande samhällen för sina medborgare och bli produktiva. Det upprättades över allt skolor där det viktigaste läroämnet var det japanska språket. Vidare satsades på stora jordbruksverksamheter och man byggde upp en infrastruktur som saknades sedan tidigare på Pohnpei. Man hade nu tänkt stanna och att göra Pohnpei till en riktig del av imperiet.
Då befolkningen begripligt nog var ovilliga att slava åt sina nya herrar sände regeringen i Tokyo ut tusentals japanska bönder som sattes att odla sockerrör vilka i stora destillerier förvandlades till sprit för de japanska militär garnisonernas bruk. De japanska militärerna tog till sig infödingskvinnor med våld eller bokstavligen våldtog dessa kvinnor så de flesta barn som föddes var följaktligen faderlösa halvblod.
Detta var bara ett av de många uttrycken för den kulturella överlägsenhet som japanerna kände gentemot den inhemska befolkningen och som gjorde att de inte visade något intresse för deras minnesmärken, hur stora och iögonfallande de än var. Man kom att föra över 14 000 militärer och japanska jordbrukare till Pohnpei och på det viset bildades den första kolonin på ön.
På 1930-talet, när kriget började framtonas började japanerna ta över strategiska platser på Pohnpei och de omgivande öarna och starkt befästa det mot invasion. Höga berg nära kusterna var utrustade med kraftfullt kustartilleri pjäser för att skydda revet men även andra lättare pjäser placerades på kullar, laguner och runt staden. Grottor och tunnlar grävdes och defensiva skyttevärn korsades över åsarna och bergssluttningarna.
Den 1 maj 1944 utförde enheter ur den amerikanska Task force 58 med hangarfartyg och kryssare artilleri och flygattacker mot befästningarna på atollen Ponape. Amerikanarna insåg att åtgärder från luften var att föredra i stället för att invadera Pohnpei. Så de allierade styrkorna bestämde att bomba avsevärt på ön och förstöra de flesta viktiga målen på Pohnpei. Det har sålunda inte funnits några slagfält att utforska där marktrupp från amerikanarna varit i strid på Pohnpei.
Även om alla de ”lättare” vapen och några av de större är borta efter kriget, har Pohnpei fortfarande många intressanta historiska platser i samband med kriget. Det finns sju intakta 15 cm kustartilleripjäser (och en delvis demonterad), två 12,7 cm artilleripjäser, och flertal av tunnlar, grottor, bunkrar och andra fortifikatoriska anläggningar som kan undersökas.
Japanarna lämnade mer än stridsvagnar och vapen efter sig. Deras tid på ön lämnade ett outplånligt märke på den kultur som fortfarande kan ses idag. Det första jag kommer att tänka på är hur lokalbefolkningen ofta böjer huvudet som ett tecken på respekt. När det gäller kost, citera inte mig på det här men jag misstänker att det var japanerna som förde ris till Pohnpei och nu mera serveras för nästan varje måltid.
Medan japanerna lämnade ett varaktigt inflytande på Pohnpei är det ingen tvekan om att detta inflytande fortfarande finns kvar. Jag får höra om hur många av de människor som upplevde den japanska tiden önskar att de var under japanska styra igen. Japanarna var kända för sin hårda behandling av lokalbefolkningen på öar som de erövrade och disciplinerade dem som de betraktade som "under dem". Medan kanske Pohnpeian inte hade lika mycket frihet som de har nu, körde de säkert mer effektivt med ordning och reda.
Så hade inte Japan förlorat kriget hade hela det pohnpeiska folket förlorat både sin kulturella och rasmässiga särart. Som det nu gick avlägsnade de segerrika amerikanska trupperna genast alla japaner från Pohnpei, liksom från de övriga mikronesiska öar som hade koloniserats på samma brutala sätt.
Stränder, djungel, marina djur och skeppsvrak gör ön Saipan i Stilla havet till ett resmål man måste åka till.
Vi lämnade Pohnpei redan på natten (02:00) och mellanlandade på Chuuk innan vi kom fram till Guam (05:15). Fortsatte vidare med ett tidigt flyg från Guam mot Saipan vilket tog enbart 50 minuter. Tidsskillnaden är nu enbart 9 timmar på Saipan. Nu väntar stränder, djungel, marina djur och skeppsvrak vilket gör ön Saipan i Stilla havet till ett resmål man måste åka till. Så vår nästa resa i Mikronesien blev till Saipan.
Som militärhistoria har Saipan varit en dröm om att besöka under flera år. Slaget om Saipan är fortfarande en av de viktigaste och mest brutala striderna i USA: s historia. Liksom på Guam är invånarna på Saipan otroligt generösa och man blir alltid vänligt bemött. Medan jag var bekymrad för att se ett massivt, spännande kasino som byggdes för kinesiska turister (ett monster som dominerar en del av ön), så är resten av ön fortfarande relativt lugn.
Saipan, Tinian och Rota tillhör norra Marianerna och ligger utspridda i Stilla havet öster om Filippinerna, söder om Japan. De beskrivs som paradisöar med fantastiska stränder, kristallklart vatten med fin dykning och snorkling, surrande djungel, skönt nattliv, fler än 200 restauranger, gott om aktiviteter och en intressant tidshistoria. Det sistnämnda förklaras med att öarna var skådeplats för strider mellan Japan och USA i slaget om Stilla havet, spåren finns fortfarande kvar att se både i djungeln och på havets botten.
Saipan är huvudön, den största av norra Marianerna, omkring 12,5 mil lång och 5,5 mil bredd. Garapan är huvudorten varifrån de kommersiella verksamheterna sköts från. Detta tropiska paradis bildas av ett stigande korallrev, och erbjuder vackra vita sandstränder med kristallklart vatten, frisk och ren luft. Besökare till Saipan hittar en välbalanserad blandning av vacker natur med moderna bekvämligheter, nattliv och shopping.
Öarna har än idag starka kopplingar till USA. De har visst självstyre, engelska är ett av de officiella språken och US-dollar används som valuta. Med tanke på dollarns värde mot kronan så minskar det vår köpkraft på Saipan, Tinian och Rota.
Som brukligt hämtas vi upp av hotellets personal på flygplatsen. Fiesta Resort & SPA kommer nu att bli vårt boende under knappt en vecka. Eftersom vi inte kommer in i vårt rum tidigare än 15:00 går vi runt och gör oss bekanta med hotellets olika faciliteter, allt från restauranger, shoppingbutiker, stranden och poolområdet. Konstaterar att det är ett riktigt lyxhotell som vi kommer disponera under tiden vi är på Saipan.
Med sitt läge i hjärtat av Garapan är Fiesta Resort & Spa Saipan den perfekt utgångspunkten för besökare som vill utforska Saipan. Eftersom det bara ligger 11.9 km bort är det enkelt att ta sig till detta 4-stjärniga hotell från flygplatsen. Det välbevarade området och närheten till Micro Beach, Paseo De Marianas Street, Amerikanska minnespark skänker en speciell charm till det här hotellet.
Inte så långt från vårt hotell ligger American Memorial Park. Det är förstås en viktig plats att besöka varför vi förflyttar oss dit för att få information om deras verksamhet och ta del av deras utbud av utställningar och filmförevisning. Tas emot av två kvinnor som är väldigt hjälpsamma, när de får höra att vi är svenskar blir den ena kvinnan helt exalterad då det visar sig att hon har svenskt påbrå.
I filmsalen spelas det upp en film hur starten av andra världskriget drog igång för USA med attacken på Pearl Harbor samt hur invasionen av Saipan utspelade sig från både japanskt och amerikanskt håll. Mest gripande tycker jag är det är när man ser 100 tals civila, kvinnor och barn kastar sig ut från självmordsklippan på Marpi Point, några omkommer också då de blir offer för granater som japanska soldater kastar mot dem. Den japanska propagandan påstår att de kommer bli torterade och våldtagna av de amerikanska soldaterna.
Efter filmförevisningen blir det dags att se på utbudet av olika föremål som finns till försäljning i butiken. Här finns allt från böcker, tidskrifter, t-shirt, kepsar, kartor och den klassiska Zippo tändaren. Vi lovar att återkomma senare och möjligen hitta något att ta med hem till Sverige.
När vi vänder och återgår mot vårt hotell går vi runt och tar del av de olika platserna i parken. Stannar till vid ”Marianas memorial”, Ampitheater och vid klocktornet ”Carillon Bell Tower”. Här finns också ett japanskt skyttevärn som vi passar på att titta in i.
Stephen Aiken-samlingen fanns mellan slutet av 1979 och början av 1983 som en utomhusskärm på Stephen Aikens egendom nära Garapan på Saipan. Under åren har Aiken hjälpt Mariana Islands turistindustri genom att återställa många andra världskrigets vapen för visning. Han skapade också Last Command Post monumentet i Banadero vid Saipans norra spets.
Incheckningen på hotellet kunde ske klockan 14:00 vilket kändes lite bättre för oss efter att varit igång redan med flyget 05:00 från Pohnpei för nu började tröttheten sätta sitt spår åtminstonde på mig. Erik passade på att testa poolen medan jag slappade i en av hotellets utemöbler vid bassängkanten.
Vi hinner också med att göra en beställning på en hyrbil för morgondagens utflykt till de mest spännande platserna på Saipan.
Kvällen ägnas åt att besöka det enormt stort casino i Garapan. Det ligger i nära anslutning till Fiesta Hotel så det var klart att även denna byggnad skulle besökas. Här var det välbesökt av både inhemsk befolkning men även oss turister. Fullt av olika spelbord och slottmaskiner finns att spela på för dem som var fyllda 21 år. Själv är jag inte spelsugen utan avstod, däremot provade Erik på spel och gick ifrån med en vinst på 4 US $.
I andra världskrigets fotspår efter strider på Saipan.
Då var det dags att åka runt för att se de mest intressanta platserna på ön. Kom iväg efter frukosten på vårt hotell Fiesta. Hyrbilen hade jag ordnat dagen innan så det var väl förberett liksom vår färdrutt som vi kvällen tidigare hade utsett. Nu var det bara att ge sig ut i trafiken och besöka många av de platser som jag nedan anger.
Här några rader om hur Japan fick sitt fäste över Saipan.
Japan erhöll förvaltningsmandat över området av Nationernas förbund vid Versaillesfreden 1919. Marianerna ingick sedan i Japanska Stillahavsmandatet. Under andra världskriget användes ögruppen som flyg- och flottbas av Japan tills USA erövrade området 1944.
År 1947 utsågs Marianerna tillsammans med hela Karolineröarna till "US Trust Territory of the Pacific Islands" av Förenta nationerna och förvaltades av USA.
År 1978 erhöll Nordmarianerna ett begränsat självstyre under "Commonwealth status" och 1986 ingicks en union med USA under namnet "Commonwealth of the Northern Mariana Islands". Detta innebar bl.a. att invånarna erhöll amerikanskt medborgarskap.
På grund av den långa perioden av japansk ockupation kan man fortfarande känna det starka inflytandet från sina grannar från den perioden. Ett bra exempel är antalet japanska minnesmärken runt om Saipan vilket inkluderar den sista japanska kommandocentralen.
En viktig historisk plats från andra världskriget är det tidigare högkvarterets stabsplats inte långt från självmordsklippan, grottan och bunkern, vilket var det sista fäste av de japanska militärstyrkorna innan amerikanerna tog full kontroll över Saipan. Här kan se kulhål som skapats från striderna mellan de två kombattanterna som kämpat för territoriet.
Självmordsklippan och Banzai klippan är två separata platser men har en nästan lika mörk historia. Dessa ligger båda på norra delen av ön. När vi besökte denna plats gav det lite av en obehaglig och ledsen atmosfär. Historien om dessa platser är rotad på ett blodig slut på tusentals japanska civila och soldater i slutet av andra världskriget. Här utspelades scener som var helt oförståeliga för västerlänningar.
Tvingade av japanska soldater kastade män och kvinnor ner sina barn från de nära 70 meter höga klipporna och hoppade själva efter. Flera japanska soldater följde efter, eller sprängde sig själva i luften med handgranater. Vid foten av klipporna låg liken i stora högar. I stället för att bli fångar hos amerikanerna valde de att hoppa från klippan och avsluta sina liv, bättre att dö än vara fånge.
Mot slutet av slaget om Saipan under andra världskriget, besegrades japanska soldater och civila från norr till Marpi. Idag är dessa klippor turistattraktioner som erbjuder strålande utsikt trots sin ledsna historia. Många monument tillägnad världsfred och till minne av de döda kan ses på dessa klippor.
Den 9 juli tillkännages att erövringen av ön är slutförd. Den har kostat amerikanarna 14 000 man i stupade och sårade. De japanska förlustelserna blev 30 000 stupade, dvs. hela den ursprungliga garnisonen, med undantag av något hundratal sårade som tagits tillfånga. Ön Saipan blev en värdefull erövring, som omedelbart förvandlades till en bas för de stora amerikanska bombplanen av typen B-29, vilka därifrån lätt kan nå Japan.
Saipan belyser många kulturella och historiska attraktioner, fritidsaktiviteter, golfbanor i världsklass, lyxhotell, hemtrevliga öar, restauranger, köpcentra och spektakulära landskap som sträcker sig från magnifika stränder och kristallklart blått vatten till frodiga tropiska djungler med ett rikt fågelliv.
Bortsett från dess historiska betydelse är utsikten över Stilla havet fantastisk. Här hittar man lugnet och skönheten från de vackra platserna vid klipporna av ön Saipan. Den unika ö-andan sprider tropisk värme i hjärtat.
Banzai Cliff och Suicid Cliff
Mot slutet av slaget för Saipan under andra världskriget, besegrades japanska soldater och 
civila från norr till Marpi. Idag är dessa klippor turistattraktioner som erbjuder strålande utsikt trots sin ledsna historia. Många monument tillägnad världsfred och till minne av de döda kan ses på dessa klippor.
Självmordsklippan är en 249 meter hög klippa ovanför Marpi Point Field. Historien bakom denna plats är mörk. Sucide Cliff samt Banzai Cliff är platsen där lokala japanska civila begick självmord genom att hoppa till sin död 1944 för att undvika fångst av USA: s armé. Självmordsklippan har en spektakulär utsikt över slätten som brukade vara hemma för den japanska militärflygbanan Banadero.
Micro Beach
Micro Beach är känd för sina färger och vita sandstränder.Oceanens färger ändras flera gånger om dagen beroende på solens vinkel. Färgen sägs vara mest försköna vid solnedgången. Det är populärt för vindsurfing och draksurfing. Micro Beach är också en historiskt betydelsefull plats för Saipans Carolinian gemenskap. Denna strand är där de Carolinian invandrare satte fot vid ankomsten till Saipan på 1800- talet.
Mt. Tapochao
Mount Tapochau är den högsta punkten på ön Saipan (474 meter) Den ligger i centrum på ön, norr om San Vicente by och nordväst om Magicienne Bay.
Mt. Tapochau erbjuder en fantastisk 360-grads utsikt över hela ön Saipan, liksom Managaha Island och Tinian.
Från och med 2016 är den enda vägen upp till Mount Tapochau en lång, slingrande, stigande klättring över oändliga lösa stenar och massiva slagfält. Vägen ser ut som om den har upprepats avlägsnats av kraftigt regn under många år. Denna väg skulle vara farlig att korsa i vått väder och bör endast nås i ett tungt fordon vid torrt väder. Tillgänglig med 4WD fordon.
Last Command Post
Last Command Post, ligger strax under de höga klipporna i Marpi, var en av de sista fästningarna som den japanska armén förfogade över under andra världskriget. De omgivande klipporna och kommandostolvens väggar bära örnen i oräkneliga kulor och bombarderar. Idag är det en turistplats med flera reliker från kriget. Japanska och koreanska minnesmärken finns också i närheten.
Amerikanska Memorial Park
Beläget i området Garapan nära Micro Beach, finns minnesplatsen som hedrar de amerikanska soldaterna och det inhemska folket som gav sina liv under striderna om Marianerna under andra världskriget. Inom området gränsar stränder, sportfält, picknickplatser, båthamn och mangroveträsk. Saipans sega försvar kostade amerikanarna 3 500 stupade och över 13 000 sårade.
Ladder Beach
Efter att ha kollat tittat på kartan körde vi över till Ladder Beach på södra sidan av ön nära flygplatsen. Planerade att spendera lite tid på att kolla denna strand innan det var dags att återlämna vår hyrbil. Stranden fick sitt namn innan installationen av den nuvarande trappan, då det fanns en stege installerad för att komma ner till stranden. När vi besökte stranden var det faktiskt ganska många bilar och människor där. Vågorna var ganska grova denna dag vilket förklarar varför alla människor som besökte stranden inte var i vattnet. Stranden är faktiskt, ganska naturskön under en hög klipplinje med den närliggande ön Tinian synlig över vattnet.
Japanska fängelset
Det japanska fängelset användes från början 1929 fram till den dag som slaget vid Saipan började. Delar av väggarna som omger fängelset står fortfarande kvar. I muren finns otaliga kulhål och spår på eld från amerikanska stridsvagnar. Fängelset rymmer två utrymmen. Den större rymmer 16 celler och användes av manliga fångar. Den mindre cellraden med 4 celler var möjligen för kvinnorna. Det ryktas att Amelia Earhart fanns kvar i denna byggnad under de sista månaderna av hennes liv. Mellan cellblocken finns ett kontor för vakterna.
Återhämtning.
Det blev en dag med återhämtning. Efter en sen frukost på hotellet blev det bad och lite sol vid poolen. Ett minne från de olika platser vi besökte är att samla in flaggor. Vi tog oss in mot centrum av Garapan för att söka efter Marianernas flagga. Det blev att fara runt i olika butiker och försöka finna denna flagga. Med hjälp av en taxichaufför lyckades vi till slut äntligen få fatt på denna raritet.
Vidare blev det tillfälle att vandra längs stranden där 2:dra och 4:e marinkåren invaderade Saipan. En lång vit sandstrand som idag är plats för sol, bad, fiske och andra friluftsaktiviteter. Erik kunde inte motstå och simmade ut till en Sherman stridsvagn som finns kvar efter invasionen, han klättrade ombord och fotograferade den genom sitt öppna torn. Det här var fantastiskt.
Kvällen ägnades åt att besöka Garapan street market vid Fishing base vilket ligger på Beach road, enkelt att hitta till då man hör ljudet från uppträdanden som underhåller besökarna. Här erbjuds ett stort utbud av internationella rätter till ett mycket rimligt pris och gratis levande underhållning, även konst och hantverk finns att köpa.
Marknaden är mötesplatsen för lokalbefolkningen och besökare. Rätta platsen att vara på en torsdagskväll från 17:00 till 21:30. Det är inte heller någon entré för att gå runt på marknaden. En jämförelse med Ulrika marken ligger närmast till om man utesluter djurmarknaden.
En av kvällarna hade vi bokat in en kryssning med Saipan Sunset Cruise som erbjuder turister att följa med och se solnedgången. Dags att se lite annat än dessa krigsreliker och bli lite mer sociala. Vi betalar 70 US $ var och blir upphämtade vid vårt hotell. Klockan 17:00 går vi ombord på katamaranen Jade Lady III. Det är en 64-fot båt som seglar på kvällen så att passagerare kan titta på solnedgången över Saipan lagunen.
Under resan får vi höra levande underhållning av bl.a. en sångare och gitarrspelande artist med stor humor. Han presenterar sig som Jerry the guitar man och talar om att han kommer från Manila på Filippinerna. Är numera bofast sedan 24 år på Saipan. Han frågar oss vid ombordstigningen var ifrån vi kommer och heter. Lite imponerad blir han att träffa på svenskar på dessa sydliga breddgrader. Resten av passagerarna kommer från i huvudsak Korea och Kina.
Middagen som serveras är i huvudsak grillat kött och sallad, drycker fanns i baren i obegränsade mängder så vi kunde släcka törsten även denna kväll. Den här upplevelsen skulle vara bra på nästan vilken ort som helst, men att tillbringa den på Saipans djupblå och ljusa akvamarina lagun ombord på en mycket stabil katamaran för att se solnedgången är häftigt. Efter middagen slappnar några av turisterna av och lutar sig bakåt, men nu börjar dansen och här blir vi tillsagda av Jerry att börja dansa med damerna som bjuder upp oss, kan inte missa detta tillfälle. Innan vi går i land tar vi farväl av våra kamrater vi fått på denna resa.
Har haft en avkopplande och minnesvärd kväll, det var min andra gång jag upplever en solnedgångskryssningen och den var fantastisk, 
första gången var påRoxen med Wasa Lejon för några år sedan.Vill säga att det här är ett utmärkt sätt att tillbringa en kväll om man besöker Saipan och vill uppleva något utöver det vanliga. Vi njöt något alldeles oerhört av färgrika solnedgångar, varma vindar och kravlöshetens befriande känsla även om duggregnet kom som en svalkande dusch.
Det blev en minnesvärd och vacker kväll där vi kunde se solnedgången över Saipan trots det regnväder som uppenbarade sig en kort stund.
Tinian erbjuder många aktiviteter och äventyr ...
Med tanke på hur lite information det finns på om Tinian tyckte jag att det skulle vara till nytta för vissa om jag berättade några av mina erfarenheter på ön från mitt besök. Marianernas lockande klimat är tropiskt hav med mycket liten variation i temperatur. Konstant havsbris och ett överflöd av solsken ger norra Marianerna en trevlig miljö. Vita sandstränder och blommande orange flamröda står i kontrast till det blå Stilla havet som omger allt.
Efter tidig morgon tar vi ett privat charterflyg från Francisco C. Ada International Airport på Saipan och anländer till Tinian efter ca 10 minuter. Här kommer vi att spendera sex timmar för att bl.a. studera slagfälten från andra världskriget.
Tinian är kanske mest känd för att vara startplatsen för atombomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki. Kryssaren USS Indianapolis (CA-35) levererade denna hemliga last från San Francisco den 16 juli 1945 med komponenter och uranprojektil till atombomben. Det var härifrån B 29:orna ”Superfortress” Enola Gay och Bocks´Car lastades med atombomberna. Tinian är den ö som ändrade historiens gång genom att atomvapen kom att användas.
Som kuriosa kan nämnas att USS Indianapolis sändes vidare till Guam där delar av besättningen landsattes. Fartyget fortsatte sin resa med destinationen Leyte, men den 30 juli träffades hon av två torpeder från en japansk u-båt och sjönk efter tolv minuter. 300 av männen ombord dog i ubåtsattacken. Resterande omkring 900 hamnade i vattnet, av dem dog nästan 600. Det förekom att medlemmar i besättningen dog i haj attacker medan de väntade på att bli räddade. 321 av den sammanlagda besättningen på 1199 man kunde räddas efter att ha tillbringat flera dygn i havet, 316 överlevde.
Uppgift som kom söndagen den 20 augusti 2017 har ett amerikanskt team funnit den tunga kryssaren USS Indianapolis under ytan på 5 500 meters djup. CNN uppger att idag finns 22 överlevande kvar som fanns med på fartyget. De anhöriga beskrev händelsen som ” Förlorad i ett hav av tårar " när detta hände.
De mesta av Tinian är i dag djungel men under andra världskriget var det inte så. Efter USA: s invasion av Saipan fortsatte angreppet mot Tinian den 24 juli och varade fram till den 1 augusti 1944. Tinian intogs i ett listigt överrasknings-anfall, där två marinkårsregementen (2: dra och 4:e) landsteg oväntat medan man genomförde en stor skenmanöver på andra sidan ön. Striderna blev kanske den mest framgångsrika av de tre operationerna. De amerikanska förlusterna var blygsamma jämfört med anfallen mot Saipan och Guam.
De japanska styrkorna antog samma envisa defensiva taktik som på Saipan. De retirerade under dagen och angrep på natten. Tinians enklare terräng tillät USA att effektivisera användningen av stridsvagnar och artilleri än i Saipans berg. Japanska förluster var betydligt större än de amerikanska förlusterna med 1241 döda och 313 fångar. Amerikanska förluster uppgick till 328 döda och 1 571 sårade.
Flera hundra japanska trupper höll ut i djungeln under flera månader. Garnisonen på Aguijan utanför Tinians sydvästra udde, under befäl av löjtnant Kinichi Yamada, höll ut till slutet av kriget och kapitulerade den 4 september 1945. Den sista eftersläntraren på Tinian, Murata Susumu, tillfångatogs inte förrän 1953.
United States Naval Construction Battalions (CB), mer känd som Seabees startade direkt med byggandet av North Field som byggdes på cirka 6 veckor. Det blev världens största flygfält med 4 banor som var 8 km långa. Flygplatsen, som år 1945 var kanske den mest trafikerade och största i världen. Dess infrastruktur kopierades från det i New York med Broadway som huvudvägen.
Tinian handlar inte bara om andra världskrigets historia, det är också ett av två ställen i norra Marianerna, den andra är Rota, där du kan hitta städer av det inhemska folket. Man tror att för över tre århundraden sedan kom Chamorro-folk från Sydostasien och Melanesien till Marianerna. De levde från fiske och jordbruk och hade ett strikt system av klasser.
Latte stenarna är allt som återstår från den tiden. På 1500-talet kom de spanska upptäcktsresande först till ön (ett klocktorn finns kvar) och dokumenterade kulturen av Chamorros. Dessa latte stenar användes inte längre vid den tiden, så det är fortfarande lite av ett mysterium vad de representerar. Den vanligaste teorin är att de var grunden till ett hus, förmodligen till ett tempel.
Har Söderhavsfolken berövats sin urgamla inhemska kultur?
De flesta Söderhavsresenärer som ser hur friska och fria, välnärda och välförsedda mikronesier, drar naturligtvis den förhastade slutsatsen att allt är förträffligt. Som vi alla vet räcker det inte med att ha mat, kläder och tak över huvudet, eftersom människan inte bara har en kropp utan även en själ. Eller kanske är det riktigare att säga, att de har berövats sin urgamla, inhemska kultur som brukade ge dem normer och mål.
Mitt allmänna intryck är att ytterst få mikronesier är redo och villiga att färdas hela den långa vägen tillbaka till det enkla stenåldersstadium som deras förfäder levde på. Framför allt är de starkt fästade vid och beroende av sådana importerade fabriksvaror som radio och TV apparater, mobiltelefoner, fordon, konserver, spritdrycker, kläder, läkemedel, möbler, smycken, sötsaker för att nu bara nämna de viktigaste och vanligaste.
Som de flesta vet och förstår går det självfallet inte att återuppliva sedan länge försvunna trosläror, försörjningssystem och samhällsmodeller och få dem att fungera gnisselfritt i vår sentida moderna värld med dess välutvecklade kommunikationsnät som tillåter främmande besökare, idéer och föremål att fritt cirkulera. Söderhavsborna är själva flitiga resenärer, som så ofta de har råd turistar i de omgivande länderna.
Så med mindre än att alla utlänningar portförbjuds och att hela Stilla havet förvandlas till ett enda jättestort infödingsreservat är och förblir varje allvarligt försök att återuppliva de ursprungliga kulturerna ouppnåeliga. Utom möjligen i form av punktinsatser, till exempel när mikronesiska barn, som efter att gått i engelsk skola i åtta år inte längre kan fiska eller fläta en bladkorg och är i stort behov av extra lektioner av en yrkeskunnig person.
I dag arbetar drösvis med den inhemska befolkningen i turistindustrin som lågavlönade upp-passare, städerskor, bagagebärare, taxichaufförer och underhållare. Tyvärr är turistindustrin i Söderhavet, liksom på andra håll i världen, självförstörande, beroende på att vad alla turister vill se är äkta infödingsliv i exotisk miljö.
Ju fler turister det kommer till en ö, desto fler urinnevånare anställs emellertid av hotellen, restaurangerna och resebyråerna. Pengarna som de tjänar gör det möjligt för dem att leva allt mer och mer på västerländskt vis. Till sist finns det inget kvar av infödingskulturen, som turisterna kommit särskilt för att beskåda och fotografera och de förlägger därför i fortsättningen sina semesterresor till andra mer primitiva länder.
En lösning på detta förargliga dilemma är att bygga byar och fylla dem med specialutbildade infödingar som förevisar sig själva och sina konster mot betalning. På Hawaii finns det tusentals sådana fackföreningsanslutna och därför välavlönade yrkesinfödingar.
Spektaklet brukar helt enkelt bestå av små scener ur vardagslivet i forna tider, det vill säga männen holkar ur kanoter, bygger bladhyddor, snidar avgudabilder eller viftar med spjut, medan kvinnorna lagar mat, vaggar barn och flätar bladmattor. Alla uppträdande bär naturligtvis slitstarka kjolar av plastblad och har plastblommor i håret. Med jämna mellanrum brister de i tur och ordning ut i sång eller börjar hamra på en trumma.
Liksom alla lönearbetare ser de längtansfullt fram mot klockslaget då de kan klä om sig, hoppa upp i bilen och köra hem, där de så småningom i sällskap med övriga familjemedlemmar slår sig ner framför TV-apparaten med en bricka mat, som de med stort besvär försöker sleva i sig utan att ta ögonen från bilden i rutan.
Den allra bästa lösningen vore dock säkerligen att inte utbilda några urinnevånare alls utan i stället skapa nya infödingsyrken som varken låser fast eller tvingar in utvecklingen i trånga banor, fastslagna av främmande affärsintressen. Så skedde i viss mån under förra århundradet, då margarin- och tvålfabriker i Europa började använda kopra, det vill säga torkade kokosnötkärnor. Genom att plantera palmträd på sin kollektivt ägda släktjord kunde därmed alla öbor som ville skaffa sig inkomster utan att ändra sitt levnadssätt eller förlora sin frihet.
Överallt på öarna fiskar männen fortfarande till husbehov på traditionellt sätt, de flesta är mer hemma på havet än på landbacken. Deras båtar är ynkligt små och bräckliga och därför är det sedan årtal tillbaka stora, moderna, välutrustade japanska och koreanska trålare som halar in den mesta fisken. Det är på tiden att Söderhavsstaternas styresmän gör sina egna fiskare konkurrenskraftigare genom att ge dem lån och anslag så att de kan köpa rejäla båtar och fiskedon. Det skulle räcka med en bråkdel av de summor som nu investeras i turistindustrin.
En sådan nyorientering av den ekonomiska politiken skulle naturligtvis i första hand medföra den väldiga fördelen att hjälpa öborna bevara det traditionella levnadssätt som genom århundranden har visat sig passa dem så väl.
Det skulle avgjort vara bättre för deras börs och deras magar att äta självfångad färsk fisk i stället för som nu importerad burkfisk, även om den dragits upp ur deras vatten runt öarna av de redan omnämnda japanska och koreanska fiskebåtarna.
Manila – huvudstad med dåligt rykte.
Manila. Farligt, skitigt och fattigt. Få städer har så dåligt rykte som Filippinernas huvudstad. Här finns få öppna platser, få vackra byggnader, staden saknar ett riktigt centrum och man går lätt vilse. 
Beväpnade vakter bevakar butiker, banker, hotell och bostäder. Familjer lever på trottoarer och i fallfärdiga skjul längs Pasig River.Vid en första anblick verkar Manila precis så hemskt som ryktet säger. Men ur kaoset kommer själen sakta krypande. Det är ju människor som gör en stad, och i storstadsområdet bor nära 12 miljoner.
Åk dit och avgör själv. Det är en pulserande asiatisk stad som absolut är värd ett besök om än för bara någon eller några dagar.
De flesta turister landar i Manila på väg till någon annan destination på Filippinerna, där det finns vackra stränder, sol och bad. Men även om Manila är ganska kaotiskt, det kan man inte neka till, finns det en hel del att uppleva.
Manila har många stora, moderna shoppingcentra fulla med affärer och restauranger. Det kan finnas flera hundra affärer och ett femtiotal restauranger, allt under ett tak. Ibland säljer man bilar på bottenvåningen och inredningsdetaljer på nästa våning (Mall of Asia). Det finns mycket till salu som man inte hittar i Europa så det kan vara riktigt roligt att gå och shoppa.
Det finns gott om transportmedel i Manila. Folk använder sig ofta av jeepney, en sorts lastbil med bänkar inuti. Det kostar inte mer än ett par kronor att åka med dem, och det kan vara en häftig upplevelse. Om du inte tvunget måste vara bekväm undvik då att åka taxi. För en sträcka inom staden kostar en taxi 100-200 pesos (20-40 SEK) men för samma sträcka kan du istället åka buss (jeepney) eller tricycle (moped med sidovagn och tak) för 7 Pesos (1,40 SEK).
Det är så lokalborna tar sig runt.
I de större städerna trafikerar alla jeepney en linje och har ett nummer. Tricycles åker fritt runt i staden och de kan du stoppa med en enkel vink till föraren. Hoppa bara på och när du kliver av ger du föraren 7 pesos jämnt. Fråga aldrig en tricycle-chaufför om priset då de kan säga en mycket högre summa när de ser att du är turist.
Att ta sig fram i den livliga trafiken är en speciell upplevelse. Det verkar inte finnas några regler som följs. Märkligt att det ändå verkar fungera men det skall medges att det vid flera tillfällen sitter man med andan i halsen och undrar hur man klarar den ena situationen efter den andra. Körstilen är mycket aggressiv med höga hastigheter och riskfyllda omkörningar. Här kan man inte räkna med att man som fotgängare har företräde vid övergångställena.
Under en av dagarna besöker vi de “spanska kvarteren” i Manila, stannar till vid Intramuros och Fort Santiago, här känns det som man var i Spanien. Intramuros är den gamla staden innanför murarna (Utanför murarna har U.S. byggt en golfbana I vallgravarna). Intramuros ger Filippinska historien för de senaste drygt 400 åren, vilka till största delen färgats av de spanska erövrarna och här får man berättats också om de erövrades blod. Spanjoren Legazpi grundade Manila den 24 juni 1571 och sedan dess har den spanska överhögheten stannat kvar med ett två år långt avbrott för Brittiskt styre 1762-1764 och fram tills det att man kapitulerade till USA 1898 och tvingades lämna ifrån sig “nyckeln” till Intramuros.
Nu är Intramuros och Fort Santiago även känt från “2:a världskriget”. Det var ett odrägligt och hemskt fängelse för både män och kvinnor. Här torterades och avrättades de av den japanska militärpolisen Kempeitai. Detta förstördes av amerikanerna 1945 och platsen öppnades som en park 1950.
Inuti den muromgärdade staden (Intramuros) finns San Agustin kyrkan som byggdes av augustinska munkarna och inskriven i FN: s världsarvslista. Det sägs också vara Manilas favorit bröllop kyrka med hundratals bröllop hållits varje år blev naturligtvis tvungen att gå in och se denna kyrka.
Under dagen besökte vi också det venetianska köpcentret vid McKinley Hill, ett populärt ställe där många köpsugna får sitt lystmäte. Detta är uppbyggt som kopia av Venedig. Platser som Piazza Grande (en evenemangs plats), Rialto-bron, Venedig Canal Grande, Markus Tower för att nämna några av sevärdheterna. Öppettiderna på vardagar 11:00, lördagar, söndagar och helgdagar från 10:00 stängning av anläggningen är 22:00.
Så småningom blir det dags att åka vidare och besöka den amerikanska kyrkogården i Manila. Här är en lugn plats att kunna dra sig tillbaka ifrån Manilas hektiska gatuliv. Begravningsplatsen ligger i närheten av Makatis kommersiella centrum och ligger i en lugn oas, mycket turister men framförallt veteraner från andra världskriget besöker denna plats. Begravningsplatsen innehåller 17 000 vita marmor kors blandat med en del davidsstjärnor som står i raka rader oberoende på hur man än tittar ut över begravningsplatsen, dessa påminner besökaren om de förluster USA hade.
Det finns också ett minnesmärke som listar namnen på varje soldat, över 36 000 ingraverat namn på marmorpelare som saknades i strid på Filippinerna. Enorma väggmosaiker skildrar striderna och scener från de olika platserna i Stilla havet. Här finns också ett litet kapell som man kan besöka, hela området tog cirka 10 år att iordningställa, marmorn till korsen och pelarna togs från Italien.
Kvällen avslutar vi med besök på G-point. En svensk restaurang i Manila. Här träffar vi på många skandinaver och en kanadensare som förlustar sig och har trevligt i största allmänhet. Goda och stora portioner av svensk husmanskost finner man här.
Mot Sverige igen!
Då börjar det bli dags att återvända hem till vintern. Hinner med att besöka shoppingcentret Robinson och göra de sista inköpen. Blir även tillfälle att få håret klippt på herrfriseringen Brunos. Med all vår packning hittar vi en taxi som kör oss till flygplatsen Ninoy Aquinos terminal 1. Då vi var ute i god tid blir det en lång väntan innan incheckningen öppnas av Thai air.
För mig är flygplatser förknippade med förväntan, spänning, äventyrslust och drömmar. Allt och alla är ständigt på väg, pulsen är hög – och jag älskar känslan det ger mig. Stämningen på Manilas flygplats är inget undantag.
Jag kan sitta på en flygplats i evigheter och bara titta på folk. Mixen gör det spännande: trötta barnfamiljer, strikta affärsresenärer, obekymrade backpackers, nyförälskade par, högljudda turister i grupp och rutinerade världsresenärer – alla har den gemensamma nämnaren att de är på väg. Någon kommer hem, en annan åker bort, bara över dagen eller kanske för alltid.
Då är det skönt att kunna utnyttja loungen när det blir allt för stökigt på Manilas internationella flygplats Ninoy Aquinos, vilket är hemmaflygplats för Philippine Airlines. Att kunna slå sig ner i bekväma soffor, välja och vraka mellan de olika tilltuggen och dryckerna och inte minst att få möjlighet att ladda mobiltelefon och surfplattan.
Dags för boarding, nu bär det av mot Sverige med mellanlandning i Bangkok. Väntan blir enbart två timmar på Suvarnabhumi flygplats så det fanns tid att handla både cigaretter och några flaskor whiskey att ta med i handbagaget. Nu återstår drygt 10 timmar i luften vilket kan vara en tid för eftertanke men också glädje över att resan har fungerat som planerat. Tänker att jag har fått en glimt av paradiset.
Vår flight TG 960 landar planenligt enligt tidtabellen. Ett kyligt Arlanda tar emot passagerarna denna tidiga morgon. Här får man nu trängas för att ta sig genom passkontrollen, många vill komma ut till det bagageband där man hämtar upp sitt bagage. Återstår nu utgången genom tullen som finns på plats, personalen iakttar resenärerna nogsamt när man passerar den ”gröna utgången” Nothing to declare.
För min del blir det att ordna med tågbiljett från Arlanda till metropolen Linköping. Hade tur, behövde endast vänta två minuter innan intercitytåget kom in till perrongen och efter 2 ½ timma var jag tillbaka i stan igen.