Pearl Harbor. USA går med i kriget, december 1941. Japans skamliga angrepp på USA:s marinbas i Pearl Harbor på ön Ohaiu i Hawaii var den handling som gjorde att världen fick se det första globala kriget i historien. För japan var det ett första steg i deras försök att ta hela Sydostasien, ett försök som nästan lyckades. USA var det enda hindret för japans totala seger. Planen gick ut på att slå ut den amerikanska flottan, på så sätt skulle USA bli näst intill ofarligt. Därefter skulle man invadera hela Sydostasien med samtidiga anfall mot Thailand, Burma, Malackahalvön, Singapore, Filippinerna och de nederländska ostindiska öarna. USA:s japanambassadör hade redan i januari 1941 varnat för ett eventuellt anfall mot Pearl Harbor men inga åtgärder hade vidtagits. Anfallet kom den 7 december 1941 under ledning av amiralen Isoroku Yamamoto, överbefälhavare för den japanska flottan. Det var söndag och när de första planen kom var klockan knappt 8 på morgonen. Största delen av amerikanerna hade permission över helgen och endast vaktpersonal fanns ombord på fartygen. Klockan 10 på förmiddagen var attacken över. 2406 amerikaner hade dött, 65 flygplan förstördes, 2 slagskepp sänktes och ytterligare 6 blev satta ur stridbart skick. Skadorna blev dock inte så omfattande som Yamamoto hoppats. Förlusterna gjorde inte alls den amerikanska flottan tandlös. De 3 hangarfartygen hade inte legat i hamn och var oskadda, dessutom fanns inte mindre än 20 kryssare och 65 jagare kvar. Dessutom hade japanerna misslyckats med att bomba oljedepåerna på Hawaii, om de förstörts hade den amerikanska flottan legat stilla i månader. Map:Japanese
approach to Pearl Harbor. USA förklarade Japan krig den 8 december och Storbritannien ställde sig på samma sida mot Japan. Tyskland och Italien förklarade något förhastat USA krig den 11 december och skrev därmed under dödsdomen för axelmakterna. Så gott som hela Latinamerika förklarade Japan krig eller bröt de diplomatiska förbindelserna. Före jul var 38 länder, jordens halva befolkning i krig. Japans offensiv fortsätter, december 1940 - juni 1941. Under början av kriget i stilla havet och fjärran östern
föreföll japanerna omöjliga att hejda, de tillfogade de
allierade en skrämmande serie nederlag. Japan hade gått in
i kriget med 1,4 miljoner man, USA med 1,6. Under de närmaste dagarna startade den japanska offensiven på allvar: Brittiska Singapore bombades, man landsteg på Kora Baharu på Malackahalvön och på Thailand. Den 8 december anföll japanerna Hongkong, samma dag gjorde man flygräder mot Filippinerna. Den 10 december landsteg man på Filippinerna. De allierade under general MacArthur var klart underlägsna men grävde ner sig och försvarade sig tappert under 5 månader. Trupperna i Hongkong kapitulerade på juldagen 1941. Nu var det Singapores tur att bli en del av "den uppgående solens rike". General Yamashita hade order att inta Singapore före den 16 mars 1942 som var den 100: e dagen av det japanska fälttåget. Yamashita var en brutal och grym man som hängdes efter kriget, men han var samtidigt en kunnig militär och slug tekniker. Han ryckte fram med stor framgång och i slutet av december förberedde han sig för den slutgiltiga framstöten mot Singapore. De allierades befälhavare general Percival hade endast 3 divisioner att försvara Malackahalvön med, ett område som består nästan helt av tät djungel. Japanerna som var tränade för sådan terräng ryckte snabbt framåt. Den 1 januari 1942 hade man nått fram till Kuanlan som ligger halvvägs mellan Kora Baharu och Singapore. Den 11 föll Kula Lumpur och i slutet av januari insåg Percival att det bästa var att dra sig tillbaka till den förmodat ointagbara "fästningen" Singapore. Ofattbart
nog fanns det inte några försvarsanläggningar mot landangrepp.
Winston Churchill skriver i sitt verk om andra världskriget: möjligheten
av att Singapore inte hade något landförsvar var mig lika främmande
som att ett slagskepp sjösätts utan botten. Map:Invasion
of Malaya Under tiden fortsatte den japanska offensiven på andra håll.
Mellan december 1941 och februari 1942 föll flera öar och japanerna
fick nya baser och blev ännu mer överlägsna. Medan alla dessa händelser vållade problem för de allierade bjöd fortfarande general MacArthur och hans amerikanska trupper ett beslutsamt motstånd mot den japanske generalen Homma på Filippinerna. Japanerna hade krävt en kapitulation men amerikanerna vägrade, de blev dock tvungna att dra sig tillbaka till en bakre försvarslinje efter tunga anfall. Där kunde inte Homma rubba dem och han blev tvungen att begära förstärkningar, något som en japansk general ytterst ogärna gör. MacArthurs trupper började nu få väldigt ont om livsmedel
och mediciner men höll ändå sin försvarslinje. Den
22 februari fick MacArthur order om att lämna Filippinerna, han avböjde
artigt och fortsatte kämpa. Den 10 mars blev han dock tvungen att
lyda order och överlämnade motvilligt befälet till general
Wainwright. Han lämnade ön Corregidor med sin familj och stab
i 4 motortorpedbåtar. Ett
andra krav på kapitulation avvisades men den 9 april bröt till
sist japanerna igenom på Bataanhalvön där general King
hade befälet. Den 10 april skrevs den numerärt största
kapitulationen i USA:s historia under. Fortfarande fanns ön Corregidor och några andra småöar kvar i amerikanernas händer, de var mycket viktiga eftersom de kontrollerade inloppet till Manilas hamn. Japanerna gick till anfall mot Corregidor i början av maj 1942 och Wainwrights situation var hopplös. Japanerna krävde att en kapitulation skulle omfatta alla amerikanska trupper på Filippinerna, detta innebar att några starka fästen skulle falla utan strid. MacArthur i Australien och Wainwrights underordnade försökte hindra honom men den 6 maj skrev han under. Allt amerikanskt motstånd på Filippinerna var därmed över. Erövringen av Thailand var det angrepp som mötte minst motstånd.
Den japanske generalen Iida mötte praktiskt taget inget motstånd
och han kunde lätt marschera mot Burma. Burma var viktigt därför
att landet hade olja och andra naturresurser. Det var även genom
Burma som USA transporterade vapen till den kinesiska motståndsarmén.
Vid Burmas gräns väntade de allierades befälhavare i området,
T.J Hutton, han var emellertid dåligt rustad. Japanerna ryckte fram
mot Rangoon och de allierade beslöt sig för att de hade större
chans om de retirerade norrut, därför övergavs Rangoon
den 7 mars. Nu satsade man på att hålla oljekällorna
i Yenangyaung men japanerna tog även dessa i mitten av april, dock
efter att de satts ur funktion. I slutet av april hade Burma fallit och
Japan kunde konstatera att man uppnått praktiskt taget alla sina
mål. Vändningen i Stilla havet, april 1942 - juni 1942. Tidigare har jag redogjort för den japanska strategin i kriget mot USA. Man ville först neutralisera den amerikanska flottan, sedan snabbt erövra alla nyckelområden i Sydostasien för att därefter bygga upp en försvarsmur runt sina erövringar. Japan hade under upptakten av kriget lyckats i stor utsträckning med att sätta sina planer i verket. USA och dess allierade överlevde dock och kämpade vidare för att till slut segra. Japan gjorde inledningsvis en rad missbedömningar, den främsta
var tron att den amerikanska flottan skulle bli orörlig efter Pearl
Harbor. Varken Hangarfartygen eller jagarna låg dock i hamn vid
anfallet. Efter några mindre framstötar befann sig kriget omkring 1800
km från Tokyo och detta stärkte den japanske överbefälhavaren
Yamamoto i sin mening att den amerikanska stillahavsflottan slutgiltigt
måste krossas. Doolittle-räden, en djärv flygattack mot det japanska fastlandet.
Den
hade militärt och strategiskt föga betydelse men var oerhört
effektiv som propaganda. Överstelöjtnant James H. Doolittle
från marinflyget, en 45 år gammal veteran från första
världskriget kom på tanken att man kunde sätta in fullt
lastade tvåmotoriga bombplan från ett hangarfartyg mot Tokyo.
Ingen hade dock tidigare startat med ett så stort flygplan från
ett hangarfartyg. Efter träning i Florida kunde man dock starta,
att landa var och förblev omöjligt. Man planerade då att
landa i det vänligt sinnade Nationalistkina. Roosevelt njöt och hävdade att planen troligen kommit från Shangri-La, ett mytiskt kungarike i bergen i James Hiltons roman "Blå månen". För Dolittles djärva piloter gick det inte så bra eftersom de tvingats starta för tidigt, endast ett plan landade normalt. Den japanska självkänslan hade tillfogats omätbar skada och Yamamoto fick snabbt sin plan godkänd, attacken planerades till den 20 juni. Samtidigt sändes den japanska 4: e flottan starkt förstärkt för att förbereda en invasion av Nya Kaledonien och Fiji. Detta därför att japanerna såg mycket allvarligt på möjligheten att Australien kunde bli en allierad bas. Emellertid hade amerikanerna knäckt japanernas kommunikationskod och Nimitz visste därför precis vad japanerna planerade. Han sände den 17. Stridsgruppen med hangarfartygen Yorktown och Lexington förstärkt av en australisk kryssarstyrka för att hantera situationen. Händelserna som följde mellan den 6 och 8 maj har blivit kända som slaget i Korallhavet. Denna drabbning utgjorde ett nytt kapitel i sjökrigföringens historia. Slaget utkämpades utan att fartygskanonerna användes, det var endast en kamp mellan hangarfartygen och deras flygplan. Även om det efterföljande slaget vid Midway betraktas som det som orsakade vändningen får inte betydelsen av korallhavsslaget underskattas. Det var första gången som japanerna tvingades retirera. Amerikanerna förlorade Lexington medan japanerna förlorade ett hangarfartyg: Shoko och två andra gjordes näst intill obrukbara: Shokaku och Zuikaku. Amiral Yamamoto fick problem när många av hans förutsättningar för slaget vid Midway aldrig uppfylldes. Saker och ting blev inte bättre av att amerikanerna utan Yamamotos vetskap visste allt om japanernas planer, en annan sak var att japansk underrättelsetjänst försäkrat att även Yorktown sänkts i korallhavsslaget vilket inte var fallet. Detta gjorde att den amerikanska flottan var avsevärt starkare än vad Yamamoto trodde. Han antog att hans hangarfartyg skulle räcka och hans 52 andra fartyg i området tilläts inte delta i striderna. På Midway fanns 3000 man och 115 flygplan. Den 4 juni när japanerna befann sig 450 km från Midway kom anfallet mot denna lilla garnison, 17 av 26 försvarande plan i den första anfallsvågen sköts ner av japanernas överlägsna plan. Trots denna överlägsenhet sändes en andra våg av attackflyg mot Midway. Under tiden hade den amerikanska flottan siktats endast 380 km bort men japanernas plan var bundna i anfallet mot atollen. Under det följande slaget gjordes de japanska hangarfartygen Akagi, Kaga, Soryo och Hiryo oanvändbara. De allierade förlorade den här gången Yorktown på riktigt. Den japanska hangarfartygsstyrkan hade tillintetgjorts. Den 5 juni avbröts anfallet mot Midway, slaget bevisade att japanerna kunde besegras och gav de allierade hopp om en slutgiltig seger. Map:Approach
to Midway Slaget vid Midway hade gett japanerna den svårsmälta erfarenheten att den amerikanska stillahavsflottan inte slagits ut vid Pearl Harbor. De hade heller inte kunnat tillintetgöra flottan till havs. Den östra gränsen för det japanska imperiet verkade definitivt dragen där slaget vid Midway hade hejdat den. I väster hade Japan klokt nog inte försökt anfalla Sovjet, japanerna hade stannat vid sina ställningar längs kusten i östra Kina och i Manchukua (Manchuriet). I Burma hade man också stannat utan att försöka anfalla Indien. Den fanns bara ett område där Japan, med chans till framgång skulle kunna expandera, Södra delen av Nya Guinea och de södra Salomonöarna. Flygfälten på dessa öar kunde användas för att bomba de allierade försörjningsvägarna mellan USA och Australien, där general MacArthur var i full gång med att förbereda en motattack. I juli 1942 fick USA veta att japanerna höll på att bygga
en flygbas på ön Guadalcanal, belägen på spetsen
av en av de sydligaste av Salomonöarna. Hotet var uppenbart och en
redan utarbetad plan av en amfibieoperation mot Salomonöarna sattes
i verket. Slaget
bidrog inte till någon förändring i situationen på
Guadalcanal, japanerna lyckades inte ta tillbaka kontrollen över
ön och den 8 februari 1943 evakuerade den kejserliga marinen de återstående
trupperna, De allierades seger var dyr men nödvändig. Map:Battle
of Guadalcanal Problem för Japan i Stilla havet. Nya Guinea och Salomonöarna, juli 1942 - mars 1944. Många inom den japanska armén ville inta Australien men det blev aldrig av eftersom Australiens storlek skulle göra det oöverkomligt dyrt att hålla landet besatt. Det beslutades dock att södra Nya Guinea skulle invaderas pga. dess strategiska läge. I maj 1942 blev den planerade japanska erövringen av Port Moresby
på Nya
Guinea omintetgjord genom slaget i Korallhavet, men den 21 juli hade generalmajor
Horii landstigit öster om Garara med avsikt att inta Port Moresby
från landsidan efter en marsch över de djungelklädda Owen
Stanley bergen, genom byn Kokoda. De allierade ansåg detta omöjligt
men de japanska soldaterna lyckades och i slutet juli hade man nått
fram till och erövrat Kokoda. Japanernas
försök att landsätta förstärkningar gick dåligt.
De slogs tillbaka och den 6 september var de sista överlevande japanerna
på väg tillbaka till Rabaul. Nu väntade de allierade ut
Horii, de visste att hans förråd var närmast slut och
att han förr eller senare skulle tvingas retirera med en hungrig
armé. General MacArthur sände då den amerikanske generalen Eichelberger
och 15 000 utvilade soldater för att erövra Buna. Eichelbergers
order från MacArthur var: Erövra Buna eller kom inte tillbaka
levande. Erövringen lyckades men med mycket stora förluster,
från japanska vapen, malaria och andra sjukdomar. I slutet av januari
1943 var Buna åter i de allierades händer. Under ytterligare
2 år, nästan till slutet av stillahavskriget, fortsatte slaget
om Nya Guinea. Ön var den sista som föll i striderna om att
återerövra öar. Den 18 april kom general Yamamoto till Bougainville i norra Salomonöarna för att undersöka området. Han visste olyckligtvis fortfarande inte att amerikanerna kunde dechiffrera japanernas radioförbindelser. Hans plan bombades precis när det landade och Japans störste krigsledare var död. Hans död skakade japanerna mer än någon annan händelse under hela kriget, undantaget atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. I juni fick general MacArthur befälet över en operation som innefattade 2 kniptångsrörelser runt den japanska basen på New Britain. Detta efter det att ett planerat anfall mot Rabaul, japanernas starkaste bas i södra Stilla havet, övergetts. Man hoppades kunna erövra Salomonöarna i nordost och Nya Guinea i sydväst samt skära av försörjningen till Rabaul. Amiral Halsey, befälhavare över trupperna på Salomonöarna, fick som mål att ta Bougainville, arkipelagens nordligaste ö. Han var dock tvungen att först besätta de mellanliggande öarna och använda dem som baser. Anfallet inleddes med ett anfall mot New Georgia som hade en idealisk bas i Munda-flygfältet. Efter landstigningar på New Georgia och på grannöarna inleddes ett första anfall som inte gick så bra. Generalmajor Sasakis trupper försvarade Munda beslutsamt, efter 6 veckor hade amerikanerna endast kommit halvvägs till målet. Efter vissa omorganiseringar togs tillsist Munda den 4 augusti och i slutet av månaden var de sista japanerna bortdrivna från New Georgia, detta skedde dock till ett oerhört högt pris. Nästa mål var Kolumbangara, även där fanns ett användningsbart flygfält. Ön försvarades av samme Sasaki som nyss kastats ut från New Georgia, han hade inte mindre än 10 000 man. Förstärkningar kom från Rabaul, dessa fartyg angreps av amerikanska torpedbåtar. En av dessa hade som befälhavare löjtnant John F. Kennedy. Halsey började tveka, han ville inte inleda en ny långdragen
offensiv mot allt mer självmordsbenägna japaner. Han gick istället
runt Kolumbangara för att besätta Vella Lavella strax nordväst.
Därifrån kunde han isolera Sasaki och nöta ut honom, dessutom
låg Vella Lavella betydligt närmare Bougainville. I slutet
av augusti låg Vella Lavella i de allierades händer. Samtidigt
fick Sasaki order om att evakuera Kolumbangara och 9000 man transporterades
tillbaka till Bougainville. Nu hade general Hyatake på Bougainville
omkring 40 000 man dessutom hade han tillgång till ytterligare 20
000. Amerikanerna upprättade snabbt ett brohuvud (En befästning till skydd för förbindelser över vattendrag) och försvarade det hårdnackat mot det japanska motanfallet. Efter förstärkningar kunde japanerna drivas längre och längre bort utan ett omfattande amerikanskt anfall. I mars 1944 gjorde Hyatake ett sista försök att driva bort
amerikanerna från Bougainville, det resulterade endast i en förlust
av 6000 man. Han hade förlorat och angrep aldrig mer i stor skala.
Genom dessa 2 lyckade fälttåg på Salomonöarna och
Nya Guinea hade de allierade isolerat Rabaul från resten av Japan
och platsen var inte längre någon effektiv örlogsbas.
Varken den japanska armén, flottan eller flygvapnet kunde återhämta
sig från sina förluster och Japans förmåga att gå
till motanfall minskade med varje ö som förlorades. Japans slutliga
nederlag var nu bara en fråga om tid och beslutsamhet. I september 1943 stod japanerna under hård press, i praktiken hade
de redan förlorat kriget. Men Tojo,
Japans stridslystne och diktatoriske premiärminister, talade om och
planerade en ny storoffensiv som skulle ge Japan övertaget igen. I september 1943 upprättade Japan en ny taktik, de trupper som höll
en försvarslinje från Timor över västra Nya Guinea,
Biak, Karolinerna och Marianerna förbjöds att dra sig tillbaka.
De fick istället äran att kämpa till sista man, och de
amerikanska marinkårssoldaterna fick ta på sig uppgiften att
garantera dem detta hedrande slut. Anfallet
mot Tarawa och mot den fästningslika 3400 gånger 820 meter
stora ön Betio sattes igång den 20 november 1943. Drygt 4500
japaner befann sig på Betio, i sandtäckta betongbunkrar överlevde
de en omfattande artilleribeskjutning från 16 amerikanska fartyg
kompletterad med luftangrepp som satte praktiskt taget hela ön i
brand. De andra Gilbertöarna togs utan större problem och amerikanerna ställdes nu mot ännu en svår uppgift, Marshallöarna. Amiral Nimitz, befälhavare för den amerikanska Stillahavsflottan, beslutade att först anfalla det självklara slutmålet Kwajaleinatollen istället för Moloelap och Wotjeatollerna. Japanerna väntade sig inte detta och flyttade därför stora trupper från Kwajalein till andra öar. På så sätt bidrog japanerna till att Nimitz djärva taktik lyckades. I slutet av januari 1944 inleddes en skoningslös bombning av de tre nämnda atollerna. Mitt under denna landsteg amerikanerna på Kwajalein med full kraft, utan att möta något större motstånd. 42 000 man deltog i operationen, förlusten blev 372 döda. Japanerna förlorade 8000 man som nästan alla föredrog att dö framför att kapitulera. Den 17 februari anfölls Eniwetoatollen med framgång. Ännu en gång valde japanerna döden, av 2741 stupade 2677. Med erfarenheterna från Gilbert- och Marshallöarna i åtanke beslutade Nimitz att avstå från anfall mot många öar som saknade taktisk betydelse sedan de blivit isolerade. Detta innebar att många små ögrupper hölls av japanerna till slutet av kriget. Nu riktade Nimitz och MacArthur sina ögon mot öarna Saipan, Tinian och Guam i ögruppen Marianerna i Filippinska sjön och efter det återerövringen av Filippinerna. Inte för inte hade Douglas MacArthur svurit på att han skulle återvända. Mellan maj och juni 1944 genomförde MacArthurs trupper framgångsrika räder på Nya Guinea. Öarna Wakde, Biak och Numfoor intogs. I slutet av juli hade amerikanerna inringat 120 000 man ur den japanska 18: e armén under general Adachi och befann sig nu på Vogelkophalvön längst i nordväst. Under
tiden sattes den 11 juni planen för erövringen av Guam, Saipan
och Tinian i verket. Från flygbaser på dessa öar skulle
sedan angreppet mot Filippinerna sättas in, och till slut anfallen
med atombomber mot det japanska fastlandet. Den första i en serie
ödeläggande bombräder riktades mot Marianerna. På Saipan hade under tiden amerikanerna gjort framsteg trots upprepade självmordsattacker, så kallade Banzai där japanerna försökte ta med sig så många fiender i döden som möjligt. Den 7 juli genomförde de sista 2500 japanerna en sista självmordsräd och utplånades. Amiral Nagumo sköt sig och general Saito begick harakiri dvs. att han ceremoniellt sprättade upp magen med sitt svärd varefter en adjutant sköt honom i huvudet. Under
tiden hade amerikanerna börjat bomba Guam. Bombningarna pågick
från den 2 juli till den 21. Guam var en viktig bas för framtiden
och försvarades av 18 500 japaner, huvuddelen vid flygfältet
i Orote i närheten av huvudorten Agana. Landstigningen ägde
rum nära och söder om Agana, den gick bra och amerikanerna avancerade
snabbt mot flygfältet. Den 11 augusti var det över, general
Obata hade då begått självmord. Den sista av Nimitz 3 mål i Marianerna var Tinian, en nästan flack ö som erbjöd utmärkta möjligheter för anläggandet av ett flygfält. Efter tung amerikansk artilleribeskjutning landsteg amerikanerna den 24 juli 1944. Slaget varade i 1 vecka, med samma mönster som på de andra öarna: envist motstånd av små grupper japaner, åtföljt av Banzai när det stod klart att de inte kunde segra. Ytterligare 6000 japaner miste livet på Tinian, endast 235 togs tillfånga. 290 amerikaner stupade. Erövringen av Marianerna var avslutad, en nödvändig upptakt
för återerövringen av Filippinerna. Totalt förlorade
japanerna 40 000 i döda och 2000 i fångar, amerikanerna förlorade
4596 i döda. I slutet av september fick MacArthur igenom sin vilja att få infria sitt löfte att befria Filippinerna. Många ville istället gå förbi Filippinerna och erövra Formosa. Den 20 oktober skulle ön Leyte i centrala Filippinerna anfallas av Nimitz och MacArthurs förenade styrkor. Under tiden hade allierade styrkor minskat japanernas förmåga att motverka en landstigning på Filippinerna genom att bl a ta ön Peleliu, isolera japanernas baser på Moluckerna och angripa Ryukyoöarna. Den
17 oktober anlände viceamiral Kinkaids 7: e flotta till Leytebukten
med 174 000 man ur den amerikanska Japanerna höll sig passiva och lade upp en komplicerad plan som på kort sikt skulle kunna ge stora fördelar om den lyckades, men som kunde få långsiktiga återverkningar om den misslyckades. I planen blev man tvungna att ta fasta på att japanerna led desperat brist på flygplan och flygplansbesättningar, hangarfartygen hade kvar mindre än hälften av sin flygplansstyrka. Man lade även till en tankegång som var främmande för västerlänningar men som amerikanerna redan varit i kontakt med: att acceptera självmord som en ärofull död för en krigare. Viceamiral Ozawa fick order om att föra sina flotta tillfarvatten öster om Luzon som ett gigantiskt bete. Detta skulle enligt planerna locka viceamiral Mitschers hangarstyrka till en strid, som med all sannolikhet skulle resultera i att Ozawas flotta förintades, men som samtidigt skulle lämna invasionsstyrkan på Leyte utan skydd. Då skulle viceamiralerna Kurita och Nishimura genomföra ett kniptångsanfall mot Leyte med sina båda flottor. Även om resultatet blev det största sjöslaget världen någonsin skådat lyckades inte den japanska planen helt och hållet. Amerikanerna konfronterades under slaget med de ökända kamikazeattackerna,
kamikaze betyder gudomlig vind. Det var fanatiska piloter på självmordsuppdrag
i flygplan som i praktiken byggts om till flygande bomber. Om de flögs
in i däcket eller överbyggnaden på ett fartyg var kamikazeflygplanen
ett fruktansvärt vapen. Map:Battle
of Leyte På Leyte hade situationen under november börjat påminna
om ett dödläge. Inte förrän efter en andra landstigning
vid Ormoc den 7 december kunde amerikanerna skaffa sig ett överläge.
Den 25 december hade allt organiserat japanskt motstånd på
ön upphört men isolerade drabbningar pågick fram till
mars. Erövringen av Leyte kostade amerikanerna 3500 i döda.
Den 15 december hade den lilla ön Mindoro tagits. Därifrån
skulle man skicka flygplan mot amerikanernas nästa mål Luzon,
Filippinernas huvudö. Den 2 januari seglade viceamiral Oldendorfs flotta mot Luzon för att bombardera ön. De utsattes för omfattande kamikazeattacker som orsakade stora skador. Den 7 kunde man äntligen inleda bombardemanget efter det att hangarfartygens plan anfallit och drivit bort de japanska flygplanen från ön. Den 9 januari 1945 landsteg amerikaner ur den 6: e armén och väntade sig ett hårt motstånd. Yamashita hade bestämt sig för att anfalla efter det att amerikanerna upprättat sitt brohuvud och inringa dem, därför fanns nu inte en japan i sikte. Den 6 armén delades in i 2 kårer. Den ena under generalmajor
Swift skulle säkra den vänstra flanken för den planerade
marschvägen, den andra under generalmajor Griswold skulle rycka fram
till och inta Manila. Under tredje veckan i mars rensades Bataanhalvön från japanska trupper. Försvararna av ön Corregidor hade kapitulerat den 28 februari. I mitten av april var japanerna officiellt borta från mellersta Luzon och Manilabukten. Den fanns dock fortfarande 200 000 japanska soldater under Yamashitas befäl på norra och sydöstra Luzon. Från mars till juni anfölls de av amerikanerna men vid krigets slut fanns fortfarande 65 000 japaner kvar i ett bergsfäste. Map:Reconquest of the Philippines Allierad seger i Burma, februari 1944 - maj 1945. I februari 1944 inledde den japanska 55. divisionen under ledning av generallöjtnant Hanaya ett anfall mot de utspridda allierade arméerna. Detta var främst en avledningsmanöver för att dra in så stora allierade styrkor som möjligt i Arakan och bort från nordvästra Burma. Där skulle nämligen en större offensiv inledas västerut mot Impahl. Efter 3 veckor avblåste Hanaya anfallet sedan han insett att han
inte kunde besegra den 15: e armékåren. Hanaya hade dock
lyckats med sitt övergripande mål. Den 8 mars gick japanerna över floden Chindwin och ryckte fram mot den brittiska 4. armékåren. I slutet av mars hade japanerna lyckats inringa Impahl och stängt in 60 000 brittiska och indiska soldater. Belägringen fortsatte under maj och juni då japanerna började lida brist på livsmedel och utrustning pga. att deras försörjningslinjer skurits av. De fortsatte dock sina fanatiska anfall trots att styrkan höll på att tyna bort. Först den 22 juni kunde de allierade öppna vägen till Impahl och inledde nu en jakt på de 2 japanska divisioner som genomfört belägringen. Den allierade överlägsenheten i luften, de ihållande monsunregnens förödelse och härjande sjukdomar hjälpte till att fullborda det japanska nederlaget. Av de 88 000 japanska soldater som inlett anfallet var 52 000 döda, sjuka eller sårade. De allierades förluster uppgick till 16 700 man. Nu ryckte allierade trupper fram genom Burma. I mars 1945 hade de viktiga punkterna Meiktila, Mandalay och Lashio intagits. Den 24 mars var Burmavägen från Lashio till Mandalay åter öppen för trafik, sedan december hade de allierade förlorat 10 600 i stupade, sårade och saknade. Efter Mandalays fall den 20 mars var Lord Claude Montbatten, överbefälhavare för Sydostasienkommandot, och Sir Oliver Leese, befälhavare för de allierade markstridskrafterna i Sydostasien, angelägna om att nå Rangoon före monsunregnen. Framryckningen inleddes därför snabbt och avancemanget gick
lätt, den 1 maj befann sig de allierade endast 80 km från Rangoon.
De fick då veta att japanerna övergett Rangoon och gick snabbt
in i staden. De sista öarna. Iwo Jima och Okinawa, februari 1945 - juli 1945. När amerikanerna ryckte fram över Stilla havet och närmade sig Japan blev det japanska motståndet på varje ny ö och arkipelag hårdare snarare än svagare. I stället för att fatta rationella beslut om reträtt eller kapitulation, som varje västerländsk armé och i realiteten även den tyska skulle ha gjort, kämpade japanerna trots stor numerär underlägsenhet skoningslöst vidare till den sista kulan eller till dess svälten blev för svår. Även då allt var förlorat satte de in en sista desperat självmordsattack för att vinna ära och de försökte samtidigt ta med sig så många fiender som möjligt i döden. Det svåraste när det gällde att besegra japanerna var att de med äran i behåll inte kunde erkänna att de var slagna. Amerikanerna insåg att pga. den japanska inställningen var ett otroligt blodbad att vänta om man försökte invadera själva Japan. Japanerna måste besegras med bombningar, men även om erövringen av Marianerna inneburit att Japan kommit inom räckhåll för de amerikanska bombplanen återstod stora problem. Japan hade stora flygbaser på öar närmare Japan, dessa kunde användas till att genskjuta de amerikanska planen. Utan baser och nödlandningsbanor närmare Japan skulle skadade flygplan sannolikt störta i Stilla havet. Det var alltså viktigt att först säkra viktiga öar. I
februari 1945 kom ordern om ett angrepp mot den lilla ön Iwo Jima,
ön var 7 km lång och 4 km bred och med 2 flygfält i funktion
och ett tredje under byggnad. Japan var, inte helt överraskande,
redo för en attack mot ön. När amerikanerna stormade stränderna på Iwo Jima på morgonen den 19 februari 1945 möttes de av ett mottagande som saknade motstycke i våldsamhet. Många soldater dog redan i vattnet, andra på stränderna. Genom att använda varje tillgängligt anfallsvapen lyckades marinkårssoldaterna vid slutet av den första dagen ändå säkra ett brohuvud. Den följande framryckningen var mycket svår och kostsam, den 28 februari hade flygfälten erövrats, men 2 höjder genomborrade med tunnlar skapade mycket stora problem till den 10 mars då de båda fallit. Efter det var allt organiserat japanskt motstånd över men i varje enskild japanskt försvarsställning slogs soldaterna till sista man. Slaget om Iwo Jima var inte helt över förrän den 25 mars, erövringen av den lilla ön hade då pågått i mer än 1 månad. 6000 marinkårssoldater hade dött, av de 21 000 japanerna tillfångatogs endast 216. De andra dog i enlighet med sina traditioner. Nästa mål var Okinawa, en betydligt större ö, 95 km lång och 29 km bred på det bredaste stället. Amerikanerna trodde att ön försvarades av 65 000 man, den verkliga siffran var fler än 100 000. General Ushijima som förde befälet hade redan insett att en japansk seger var otänkbar. Hans målsättning var att stå emot så länge det gick och döda så många amerikaner som möjligt, han koncentrerade sina styrkor i söder. Den nybildade amerikanska 10: e armén, som satte in 154 000 man i slaget om Okinawa, bestod av de 7 starkaste och mest stridserfarna divisionerna som USA hade i Stilla havet. Förberedelser gjordes genom erövringen av närliggande öar och vanliga bombräderna. Själva landstigningen möttes av så gott som inget motstånd, fler än 60 000 man kom iland den första dagen. Amerikanerna gick snabbt tvärs över ön och isolerade den norra delen från den södra. Inte förrän man fick reda på att japanerna samlat sig i söder började det egentliga slaget om ön. Japanerna led fruktansvärda förluster. Den 12 april, dagen när President Roosevelt dog, hade 5500 japaner dött mot 451 amerikaner. De våldsamma striderna fortsatte och amerikanerna avancerade mycket långsamt. I slutet av maj hade Ushijima tvingats dra sig tillbaka till en öns sydligaste spets. Den 17 juni hade de överlevande japanerna tvingats tillbaka till en ficka på endast 13 gånger 13 km. Sedan Ushijima vägrat acceptera ett erbjudande om kapitulation som skulle ha räddat livet på hans soldater begick han harakiri den 21 juni. Den 2 juli förklarades Okinawa säker efter ett av krigets värsta
slag för amerikanerna. Fler än 49 000 amerikaner hade dödats
eller sårats, denna siffra var dock liten jämfört med
de japanska förlusterna. Fler än 110 000 japaner hade stupat,
endast 7400 blev tillfångatagna. Fasans ögonblick var nära. Japans slutliga nederlag, november 1944 - 3 september 1945. Den
24 november ägde den första omfattande bombräden mot Tokyo
rum. Eftersom den genomfördes i gasljus och på hög höjd,
åstadkom den inte så stora skador. Efter Okinawa visste de allierade att en landstigning på de japanska
öarna skulle innebära oerhörda förluster. Man kom
därför överens om att en landstigning endast var en sista
utväg.
Atombomben. Medan kriget fortsatte lyckades amerikanerna framställa världens första fungerande atomvapen. Man hade arbetat efter 2 linjer och resultatet blev därför att man på våren 1945 framställt 2 vitt skilda typer av atombomber. Jag tänker inte gå in på skillnaderna eftersom jag inte är insatt i de tekniska termerna som beskriver dem. Typen av bomb som fälldes över Hiroshima kallades "Little Boy" medan Nagasakibomben kallades "Fat Boy". Man kunde bli klar med bomberna i slutet av juli 1945 och nu återstod endast frågan om de skulle användas eller inte. En invasion skulle i enbart det första anfallet kosta 70 000 i döda och sårade enligt beräkningarna. Vad den slutliga dödssiffran skulle bli vågade man inte ens ha en uppfattning om. Trots siffrorna planerades en invasion till den 1 november 1945 eftersom man ville hålla tillbaka atomvapnet. På Potsdam-konferensen enades man dock den 26 juli om att Japan antingen måste kapitulera villkorslöst eller bereda sig på en snabb och fullständig förintelse. Kejsar Hirohito vädjade till militärregeringen att gå med på en kapitulation men premiärminister Suzuki kunde inte acceptera ett nederlag. Tärningen var kastad. Den 6 augusti lyfte överste Paul Tibbets, befälhavare för 509. flyggruppen, med sin B-29:a "Enola Gay" som fått sitt namn efter hans mor. Målet var Hiroshima, "Little Boy" som fanns ombord vägde 4000 kg. Exakt 17 sekunder efter 8:15 slog en väldig blixt ner över den drabbade staden, "Little Boy" briserade 600 m över marken. Därefter följde en brännande hetta och en explosion med en ljudstyrka som från 100 samtidiga åsksmällar. Efter detta kom en smäll som lyfte upp och utplånade praktiskt taget allt, ett svampliknande moln av bråte och damm steg kokande upp i atmosfären högre än 9000 m. Sprängverkan motsvarade 17 000 ton trotyl och orsakade en eldstorm som blåste ut nästan allt inom en radie av 7,5 km. Mellan 60 000 och 80 000 människor omkom omedelbart eller inom några veckor, ytterligare 70 000 drabbades av omfattande och fruktansvärda skador. Den 9 augusti föll "Fat Man" över Nagasaki. Explosionen var kraftigare eftersom detta var en plutonium bomb till skillnad från den förra som var en uranbomb, styrkan motsvarade 20 000 ton trotyl. Verkningarna var dock mindre, främst beroende på Nagasakis kuperade terräng, omkring 35 000 dödades omedelbart eller inom några veckor. Dödssiffrorna var dock betydligt högre än de som dödades omedelbart. De efterföljande strålningssjukdomarna, de många dödsfallen i cancer, fallen av genetiskt abnorma födslar, av gråstarr, av missfall och många andra onormala företeelser och sjukdomar gjorde att antalet döda ökade under en period av 20 eller 30 år. Sovjet går in i kriget mot Japan. Den 8 augusti infriade Sovjetunionen sitt löfte att gå in
i kriget mot Japan när det europeiska kriget var över. Vid midnatt
fick den japanske ambassadören i Moskva ta emot krigsförklaringen,
10 minuter senare inledde 1,5 miljoner sovjetiska soldater en snabb offensiv
mot Manchuriet som försvarades av lite mer än 1 miljon japanska
soldater. Japans seger över Ryssland 1905 hade hämnats och Stalin hade erövrat ännu mera territorium åt sitt rike. Japans slutliga kapitulation. Ödeläggelsen som orsakades av atombomberna och Sovjets offensiv hade övertygat Japans kejsare Hirohito att tiden för Japans kapitulation var inne. I nästan 10 år hade han i realiteten varit en marionettkejsare som varit ur stånd att göra annat än att samtycka till militärregeringens maktutövning. Vid
ett möte den 9 augusti 1945 kom man fram till att en kapitulation
endast var möjlig om kejsarens suveräna makt bibehölls.
Beslutet telegraferades till de allierade som omedelbart svarade att endast
en villkorslös kapitulation var möjlig. Den 3 september hade det gått 6 år, sånär som på 1 dag och 3 timmar, sedan Storbritannien förklarade Hitlers Tyskland krig. Denna dag slutade andra världskriget officiellt när den formella kapitulationen undertecknades ombord på slagskeppet Missouri i Tokyos hamn. Den nyutnämnde japanske utrikesministern Mamoru Shigemitsu och olika företrädare för de japanska väpnade styrkorna skrev under för Japan, general Douglas MacArthur samt generaler och amiraler från USA, Storbritannien, Kina, Sovjetunionen, Nederländerna, Nya Zeeland, Kanada, Frankrike och Australien för de allierade. Nu återstod det bara att återuppbygga en fredlig värld. |