Australien - en resa med äventyr i det tropiska norr och till
Salomonöarna - ett brinnande paradis.

Efter en del planerande fram och tillbaka kom jag fram till att ett besök till Australien och Salomonöarna skulle vara en intressant upplevelse för mig. Som resesällskap frågade jag Erik, en av mina grabbar om han hade möjlighet att följa med på denna resa. Då Erik precis slutat en termin i skolan och nu skulle ha ett efterlängtat sommarlov blev detta en bra lösning för oss båda två.

Jag tog kontakt med Josefine på resebyrån Big Travel, hon fick hjälpa mig att lotsa fram olika tänkbara alternativ. Ett pusslande med resorna och hotellövernattningar på de tänkta orterna gjorde mig helt omtumlad. Att få fram biljetter och bekräftelsen för boendet på King Solomon hotell i Guadalcanal var ett bekymmer, inte förens dag innan avfärd lyckas vi få fram en voucher till hotellet. Då tidsskillnaderna är 9 timmar mellan Sverige och Salomonöarna fungerar kommunikationen endast via mail, ringa är inget alternativ.

Erik och jag hade tidigare varit inne på olika sidor i internet där vi sökt upp en del fakta om resmålen. Besök hos olika bokhandlare där jag ”kollat” in parlörer, kartor. Även ett besök på statsbiblioteket för att se om jag kunde finna något speciell om Salomonöarna, utbudet om denna plats var mycket mager.

Vem drömmer inte om öde kritvita stränder, kristallblå laguner, vajande palmer och halmtäckta bungalower – för många är detta själva drömmen om söderhavsparadiset. Inte så konstigt att öarna i Stilla havet är bland de resmål som svenskar vill besöka en gång i livet, speciellt när vädret här hemma kommer inte kommer över + 15 grader och det är heller ingen värmande sol. I Cairns på den australiensiska östkusten, speciellt i den norra delen av delstaten Queensland hoppas vi kunna ta del av dessa stränder och vatten. Sydney blir vi också tvungna att besöka. Hört att det är en trevlig stad med massor av kultur dels från gamla Australien och dels från övriga världen.

När det gäller Salomonöarna och Guadalcanal hade jag sedan något år tidigare tänkt besöka den platsen. Kom i kontakt med en australiensare, Peter Flahavin, han gav mig mycket bra information om både landet och ön Guadalcanal. Veckan innan vi reste sände han mail med bilder och förklarande texter om vad vi bör titta på när vi kommer till Guadalcanal. Peter är historiskt intresserad, kan är väl orienterad om hur striderna på denna plats kom att utspela sig under andra världskriget mellan amerikaner och japaner. Det är väl en av anledningarna till att jag ser fram mot att besöka Salomonöarna.

Trots den lockande naturen vid Söderhavets vita sandstränder och palmer är turismen blygsam på dessa öar. Den våldsamma oron på senare år har avskräckt många besökare. För de turister som ändå kommer är dykning vid korallreven en populär aktivitet.

Äntligen på väg.

Så har tiden kommit för avresan. Morgonen blev tidig, ville kontrollera all packning, biljetter och sedan skjutsa Gunnel till hennes arbete. Träffar Torbjörn Roxå en gammal kollega från Livgrenadjärregementet på järnvägsstationen och hinner med ett samtal innan mitt tåg mot Arlanda avgår på utsatt tid, märkligt, normalt brukar SJ inte kunna hålla sina tider enligt tidtabellen. Men säg den glädje som varar, förseningar vid Stockholm central gör att tåget blir 20 minuter senare än utsatt tid.

Erik står alla redan på plats i kön till incheckningen hos Thai Airways så vår incheckning går fort, vi får tid att se oss omkring och tar oss var sin hamburgare på Arlanda innan det blir dags att gå ombord i en Boeing 747. Vi hade fått bra platser, ganska långt fram och en plats för mig att kunna sträcka ut benen om det skulle behövas. Vi hade inte mer än lyft från Arlanda innan personalen ur Thai drog fram vagnarna med drycker. Det var bara att beställa in förfriskningar och personalen var trevliga och tillmötesgående. Matsedeln för fighten tilldelades oss passagerare och här fanns alternativ till vad man önskade äta. Tonfisksallad och fruktsallad var obligatoriskt på brickan med middagen, annars var alternativen Kyckling med svarta bönor, kokt ris, ”stekt” broccoli med morrötter i en ostronsås. Det andra alternativet var stekt kött med sötsur sås, pasta och grönsaker. Det första alternativet blev mitt val.

Flighten mellan Stockholm och Bangkok kom att ta 10 timmar och 30 minuter. Vi fick två timmar på oss att gå runt och kolla in flygplatsen. Bangkoks nya flygplats Suvarnabhumi ligger cirka tre mil sydost om Bangkok. Smidig incheckning, även pass- och säkerhetskontrollerna fungerar bra. Men det var enorma avstånd till gaterna längst ute på pirerna. Visserligen gott om åkband man det blir en hel del traskande ändå. Hela anläggningen skimrar i ett vackert blått sken när man närmar sig på kvällen och den är verkligen luftig och elegant.

Norra Queensland är en symfoni i blått, rött och grönt! Under denna vår resa fick vi uppleva du det bästa av den tropiska regnskogen, outbacken och revet.

Åter dags för den sista delen av resan till Australien. Nu blir det resan till Brisbane som vi skall ta oss an. Vad vi inte visste var att man först flyger till Sydney och sedan till Brisbane. Märkligt då det är närmare till vår destination än till Sydney tyckte vi båda. Även den här flighten kom att ta drygt tio timmar. Ett stopp i Sydney där all personal var tvungna att lämna flygplanet, även vi som skulle vidare till Brisbane. Här fördröjdes utsläppet av passagerarna på grund av ett en passagerare blivit sjuk på resan. Ett sjukvårdsteam kom för att ta honom i karantän och ingen fick lämna flygplanet förens man utrett sjukvårdsorsaken. Efter drygt en kvart konstaterades att det inte var någon orsak att hålla oss kvar på flygmaskinen varför vi släpptes ut och fick bege oss till transithallen i Sydney. Efter 45 minuter blev det åter dags att äntra vår flygmaskin och nu återstod bara resan upp till Brisbane innan vi var framme.
Efter att fått ut vårt bagage, (våra packningar kom ut först på bandet) gick tullformaliteterna fort för oss genom passkontrollen. Här möttes vi upp av vår transfer som var hjälpsam med all vår utrustning. Han tog omvägen genom Brisbane centrala delar för att visa oss lite av stadens sevärdigheter i kvällsskenet. Vi såg bland annat den ”gyllene triangeln”, Brisbanes finanskvarter, här fanns byggnader, skyskrapor som var utmärkande för stadens siluett. Vi kom även att se Brisbane River vilken är stadens ådra, här finns den vackra bron i två spann som sammanlänkar staden.

Vid världsutställningen i Brisbane 1988 byggde man upp ett helt kvarter EXPO 88, dessa är nu omgjorda till museum, konsthallar och andra kulturella byggnader. Detta kvarter är vackert belyst denna sena kväll och vi räknar med att senare kunna se detta i dagsljus.

Vår chaufför berättar att det skett en stor invandring från övriga landet till delstaten Queensland med ca: 1500 personer/dygn, dessa personer söker sig i första hand till solen och östkustens behagliga klimat. Vi får också höra att hela Australien är drabbat av en mycket svår torka och Brisbane är en av de hårdast drabbade orterna i landet. Här har man vattenbrist ”level 5”, vilket innebär att varje hushåll ransonerar ett visst antal liter vatten per dygn. Så är vi framme vid vårt hotell Travel loge, incheckningen går smidigt och en dusch blir ett måste innan det blev dags att krypa ner och lägga sig.

Vi vaknar upp straxt före nio, tar oss ner till receptionen och i anslutning till den intar vi vår frukost, denna kom att bestå av choklad muffins, äppelkaka, bacon, små lustiga korvar, äggröra, rostat bröd, yoghurt, frukostflingor, fruktsallad, juice och choklad. Efter måltiden fick vi tid att besöka ett shoppingcenter, här fanns inte tid att gå igenom alla dessa butiker så vi tog oss tillbaka till vårt hotell där vi hämtade våra packningar, tittade om vi fått några mail innan det blev dags för transfer till Brisbanes inrikesflygplats, resan skulle nu gå vidare mot Cairns.

Till Cairns med Virgin Blue.

På flygplatsen fick vi checka in på egen hand via en automat, enkel och smidigt, lämnar in våra packningar och tar oss vidare in i avgångshallen. Äter varsin kyckling Wrap medan vi väntar på avgången till Cairns. Den här gången blir det en Boeing 737 med bolaget Virgin blue som skall föra oss upp till Cairns. Den här resan är inte riktigt lika bekvämt som de tidigare flygningarna med Thai air.

Det var vackert att flyga över korallreven, enligt uppgift från en australisk vän, Peter Flahavin så kommer reven troligtvis vara borta om 20 år på grund av klimatförändringarna. Detta är skrämmande om det blir verklighet, har vi påverkat miljön på ett sådant sätt är det verkligen hög tid till förändringar av vårt sätt att leva. Cairns ligger 1766 km från Brisbane och är vackert belägen vid havet, omgiven av frodiga sockerrörsfält och med de gröna bergen, täckta av ogenomtränglig djungel, i bakgrunden.
Här möter man tropikerna med dess prunkande och kraftiga grönska och överdåd av frukt och grönsaker.

Fotoförbud på flygplatsen, men vi passar på att åtminstone ta något foto innan vi blir upptäckta och ombedda att inte fotografera. Våra packningar kommer snart ut på bandet, ingen lång väntan här inne i flygplatsterminalen. Flygplatsen ligger 7 km norr om Cairns. Vi får tag på en taxi, ber chauffören att köra oss till en adress vi funnit på nätet som skall vara okey. När vi kommer dit konstaterar vi att denna plats inte var aktuell för oss, rätt slitet ställe och inte heller i centrum. Taxichauffören tar oss då till Hides hotell, här bestämmer vi oss för att bo. Hotellet ligger så centralt som det bara går, ingen direkt störande trafik, endast buss och taxibilar kan köra på de vägar som ligger i anslutning till hotellet. När vi installerat oss på rummet passar vi på att slå en signal till min australienske vän Peter Flahavin, han lämnar många goda råd inför den stundande vistelsen i Australien och på Salomonöarna. I anslutning till hotellet ligger irländska puben P. J. O´Brien´s, här kom vi att under veckan äta våra middagar, en plats som drog till sig en hel del gäster då det visade sig att mat och dryck var mycket gott. Passar på att orientera oss i centrum av Cairns, souvenirer som solhatt och skor inhandlas även ett besök vid en av dessa turistinformationer. Vi löser varsin biljett ut till barriärrevet på vårt hotell, priset var 139 dollar styck. En tur ner till hamnen för att inspektera båten som vi skall åka med ut till ”revet” gör oss mer entusiastiska till morgondagens båttur. En liten krabba sprang omkring på den torrlagda stranden, Erik passar på att fotografera den. Avslutar kvällen med ett besök på en av shopping marknaderna där vi får oss berättat det mesta om krokodiler och deras skinn av en butiksinnehavare som försöker sälja armband till oss. Vi lovar att återkomma senare i veckan.

Morgnarna började tidigt, redan före sex är folk på bettet för att utnyttja den förhållandevis svala stunden till motion. Frukostarna på Hides hotell var enkla, dessa avnjöts bäst på hotellets veranda med utsikt över torget. Här kunde man följa hur verksamheten vaknade upp ur nattens nöjesliv. Det städades, en och annan torghandlare satte upp sina stånd för att börja med sin kommers. Det var mycket folk som promenerade och joggade längs havet. Folk kilade fram och tillbaka, på väg till sina arbeten eller en och annan backpackers på väg mot nya resmål.

Stora Barriärrevet erbjuder det vackrast marina livet på detta klot.

Vi lämnar hotellet för att bege oss ner till hamnen och båten som skall ta oss till Norman reef, det är det revet som vår resa skall gå till. Då solen och värmen börjar göra sig påmind, passar vi på att köpa solkräm och vatten. Ombordstigningen sker 09:20 och det är en obligatorisk fotografering av passagerarna, man vill senare sälja dessa foton till oss för att tjäna ytterligare några kronor på oss som reser på den här turen.

Lämnar Cairns 10:00 i ett varierande väder. Båtresan kom att bli rätt så gropig, en och annan passagerare kom att må illa, dessa fick speciella påsar som kom att användas. Efter en kvart efter avfärden kom vi att möta en svensk segelbåt vilket kändes lite speciellt för Erik och mig. Enligt uppgift blåste det 10 – 15 sekundmeter, man avrådde passagerare att inte åka ut när det blåste mer än 15 s/m. Efter 1½ timma rakt ut i korallhavet lägger vår båt intill en flytande brygga och vi är framme vid Norman reef. Ett snabbt ombyte till badbyxor, lån av cyklop, simfenor, flytvästar och snart därefter är huvuddelen av passagerarna i vattnet för att studera livet bland koraller och fiskar. Det maritima livet är mångfaldigt med stora och små fiskar i alla slags former och skepnader. Det är som att simma runt i ett akvarium.

Efter någon timme blir det dags för lunch buffén vilken i huvudsak består av skaldjur gör att verksamheten avstannar något i vattnet. Efter lunchen finns möjlighet att i glasbottnade båtar åka ut till korallreven och på nära håll kunna se koraller av olika sorter. Man har på den ”flytande bryggan” ett mindre akvarium med olika fiskar, sjöstjärnor och sjögurkor där man nu kan ta i dessa tingestar för den som vill. Återresan mot Cairns gick något lugnare till och när vi kom i land fanns möjlighet att köpa kort som tagits under den här turen. Vi avtackades av besättningen på båten och hälsades välkommen åter vid ett senare tillfälle.

Efter en snabbdusch på hotellet skulle vi kolla av möjligheten till att låna bil på någon av de biluthyrningsfirmor som fanns, tyvärr var alla dessa firmor stängda. Dags för middagen på vår irländska pub, drar omkring i stan och hittar en restaurang där vi passar på att avnjuta den lokala ölen Victoria Bitter. Här träffar vi på en svensk tjej som är nere och arbetar samt bättrar på sina kunskaper i det engelska språket. Efter den här intressanta dagen vandrar vi åter mot hotellet och sömnen infinner sig relativt snabbt.

Kuranda-Byn i regnskogen.

Erik och jag vaknar tidigt, är trött men har svårt att sova. Sedvanlig frukost och därefter ut för att hyra en bil. Vi hittar en firma som vill ha 132 dollar totalt och det inkluderade även försäkring och för två dygn. Det blev en Mazda 2 som kom att bli vårt fordon de närmaste dagarna. Nu blev det intressant att börja lära sig att köra på den vänstra sidan av vägen igen. Mycket kändes olustigt även när det gällde reglage och instrumentering i bilen, men det är en vanesak så ju längre tiden gick, dess enklare tycktes det hela fungera. Vi tar vägen Captain Cook highway norrut och första hands målet blir Kuranda. Den här byn har blivit en fashionabel ort med moderna, flotta affärer och serveringar längs huvudgatan. Den här orten ligger på toppen av Macalister Range och här är ungefär 10 grader svalare än vid kusten. Vi är tidigt på plats och de flesta attraktionerna har inte hunnit öppna ännu. Parkerar bilen och tar en promenad längs byns gator. Kommer till Kurandas järnvägsstation, den är berömd för alla sina växter som hänger i amplar från taket och står i krukor på marken.

Tyvärr hinner vi inte att åka med Kuranda Tourist Train vilket skall vara en upplevelse, utan det blir en promenad in i regnskogen på plankor genom växtligheten med informationstavlor vid växter och träd, kommer så småningom till en utsiktsplats med vy över vattenfallen, här ser man också Barron Fall National Park vilket är imponerande för oss båda. Tar oss tillbaka till Kuranda koala gardens som nu har öppnat djurparken, här ser vi en hel del djur, bl.a. krokodiler, ormar, ödlor, känguru, wallaby och koalor. Erik fick hålla i en koala och sade att det kändes som ett levande gossedjur fast sju kilo tyngre. Pälsen såg ut som en fuskteddy men kändes som en heltäckningsmatta som luktade eukalyptus.
Kurandas charm har upptäckts av stora turistgrupper och det kommer mängder av turister och besökare hit, så det underlättade för oss att vara tidigt på plats och inte behöva trängas med de busslaster som kommer senare fram på dagen.

Resan mot Cape Tribulation och att övernatta i djungeln.

Åter i bilen och färd mot första hands målet Palm Cove. Det är en vacker rutt som nu väntar oss, ofta löper den asfalterade vägen direkt längs kusten och förbi fina stränder. Vi passerar Trinity Beach och Clifton Beach innan vi åker av huvudvägen och mot Palm Cove. Här fanns en underbar sandstrand och längs med Williams Esplanade uppenbarar sig exklusiva och dyrbara villor, eleganta hotellanläggningar, boutiquer och restauranger. Vi vandrar ut på den brygga som finns nere vid hamnen, det är här båtarna Quicksilver och Sunlovers lägger till för att ta upp passagerare på utflykter till barriärrevet. Att huvudsysselsättningen är sol och bad som man förströr sig med här än något annat är uppenbart. Vi tar en fika och tittar in på ett av de eleganta hotellen innan vi fortsätter norrut.

Sextiofyra km norr om Cairns ligger Port Douglas, ett underbart samhälle med en gnistrande vit sandstrand. Bebyggelsen är låg och ligger nästan gömd i grönskan. Det känns som det var länge sedan Port Douglas var ett sömnigt fiskeläge. Parkerar mitt i gatan, trafiken kommer från båda håll, men det är på det här viset parkeringsplatserna var gjorda, kändes lite märkligt att parkera så här. Erik och jag promenerar runt och kommer ner till Marina Mirage, så heter shoppingcentret vid hamnen. Här finns förutom butiker även restauranger och det är härifrån båtarna till Barriärrevet och Low Isles utgår. Att bada invid land är otänkbart, kubmaneter i vattnet, vid floder och vattendrag är det fara för krokodiler så vi vandrar upp mot centrum för att äta lunch på ett ställe som heter Mango. Här serverades det ångande varma pizzor, det fanns möjlighet att få krokodilkött eller kängurukött på sin pizza, så råvarorna var ”lokala” för den som ville prova på detta. Passade också på att prova sambandet med Sverige via mobiltelefon och det fungerade utmärkt, hörbarheten var en 5: a.

För att hinna upp till något hotell i Cape Tribulation så sätter vi oss i bilen igen. Passerar det lilla samhället Mossman som är Australiens nordligaste sockerstad och även centrum för fruktodlingar. Bestämmer oss för att på återresan stanna till vid nationalparken Mossman Gorge, här finns Kuku-Yalanji folket och med dem kan man göra aborigin-turer där man smakar av traditionell mat och lär sig lite om medicinalväxter.

Drygt 50 km från Mossman kommer vi till Daintree River, här finns precis innan färjeläget en parkeringsplats där olika företag gör reklam för deras båtturer på floden. Här finns en trevlig cafeteria, en telefonkiosk och en souvenirbutik i djungelstil. Färjeläget är inkörsporten in till området kring Cape Tribulation. Färjan går i skytteltrafik och resan tar bara två minuter över floden, tyvärr. Priset för tur och retur kostar 16 dollar. Efter att ha korsat floden är det ytterligare 34 km asfalterad väg till Cape Tribulation.

Vid färjeläget över Daintree River möts man bl.a. av den upphetsande skylten ”Beware of crocodiles” och det är inga tomma ord. Man uppskattar att omkring 300 krokodiler som kan bli upp mot sju meter långa håller till i floden. Daintree River är en av de få orörda regnskogsfloderna som finns kvar. I över 100 km rinner den genom ett av Australiens vildaste områden.

På andra sidan av floden börjar vildmarken med tät, orörd regnskog där bl.a. lianer, palmer och något som liknar jättestora ormbunkar växer. Vegetationen bildar bitvis ett tak över vägen och man åker som genom en sval, grönskimrande tunnel. Regionen från Daintree River och norrut till Cape Tribulation är särskilt vacker och berömd för sin uråldriga regnskog, sandstränder och de dramatiska topparna Thornton Peak på 1375 meter. Det här är en av de få platser i världen där tropiska regnskogen går ända ner till havet.

Cape Tribulation är berömt för sitt enastående landskap med långa stränder som sträcker sig norr och söderut från den låga skogsbevuxna udden. Om man ville vara mer aktiv än att bara njuta av strandlivet kunde man följa med på vandringar i djungeln. Vi tog in på det lyxiga Ferntree Resort, här var det påkostade stugor och pooler. Ett rum vid poolen blev utmärkt bra för oss båda efter den långa turen vi åkt under dagen. Middagen missade vi på hotellet då den tupplur vi tog efter resan blev något längre än beräknat. Restaurangen stängde redan vid 21:00 så vi tog bilen till den i närheten trevliga PK´s Jungle Village. Även här var köket stängt så det fick bli ett par öl av den lokala sorten Victoria bitter. En livlig bar med några turister var vad vi träffade, förutom den svarta orm på drygt en meter som kom slingrandes vid vårt bord.

Vi passade på att ta oss ett bad i vår pool på vårt hotell innan det blev dags för att lägga sig. Under den här natten blev det inte mycket sömn för mig, låg och lyssnade till alla de ovanliga ljud som var svåra att identifiera, när jag tittar upp mot väggen i den ljusstrimma som sipprar in ser jag plötsligt en ödla som har tagit plats över våra väskor. Bryr mig inte om ödlan utan blundar och försöker somna.

Frukosten påföljande morgon var inte i klass med priset på rummet, vi checkar ut och åker nu söderut och lämnar det natursköna Cape Tribulation. Stannar till vid några platser och tar några bilder som verkligen är vackra.

På krokodilsafari i Daintree River.

Att komma ut och titta på krokodilerna i vilt tillstånd hade vi bestämt oss för sen tidigare så vi åker ner till Bruce Belcher och bokar in oss på nästkommande båttur. Då det var någon timma kvar innan avgång passar vi på att åka ner till Daintree Village. Här slutar vägen och man tycker sig kommit till världens ände. Det är en liten ort med fler caféer och restauranger, här finns också butiker där vi bl.a. köper några vykort som vi sätter oss och skriver innan det blir dags att återvända till Bruces Belchers båttur.

Bruce hälsar alla sina passagerare välkomna på sin lilla båt och ger lite instruktioner om hur det hela kommer att gå till. Bruce visar floden och tar oss till krokodilhannen ”Fat Albert”, en 5-6 meter lång krokodil, feta Albert är rejält rund om kinderna. Krokodilerna lagrar fett kring halsen och i svansen. De äter mest på sommaren och vilar på vintern. På ön som feta Albert ”bor på” lever ca 50 grisar som han jagar och äter upp. Grisarna förökar sig mycket så även bönder jagar dessa grisar. Runt om växer mangrove träd, de har rötter som sticker upp ur vattnet och i dessa lagrar de syre. Det finns ca 70 sorter av dessa träd och i Daintree River ca 30 sorter, de släpper sina frukter som förs till havs med tidvattnet, därefter åker de vidare in i nya flodsystem där de slår rot och nya träd kan växa upp. Vi ser även en stor (flera meter) ametistpyton, den har fått sitt namn efter som den glimmar som stenen när solen ligger på. Vi ser även en hon krokodil på ca 3 meter samt några ungar, i ett träd finns en meterlång grön gul trädorm.

Det var en skön upplevelse att komma ut på floden och något att rekommendera. Fågellivet var även det enastående och vi såg många olika arter med olika läten. Men att se krokodilerna ligga och sola sig på sandbankarna i floden var en upplevelse vi kommer att minnas länge. Efter turen åker vi mot Cairns, stannar upp i Mossman Gorge, platsen vi tänkt stanna till vid uppfärden och tittar in i Aborginsamhället. Verksamheten verkar ligga lågt varför vi endast besöker en affär där man vill sälja bumeranger och Didgeridoo. När vi återkommer till Cairns besöker vi casinot under kvällen, här inne finns över 500 spelmaskiner och drygt 40 spelbord för roulette, blackjack, baccarat och andra spel. Restauranger, barer och underhållning fanns att tillgå om man kände för det, vi drog oss tillbaka till vårt hotell Hides och lade upp planerna för morgondagen.

Vattenfallen vid Millaa Millaa och ett besök i Innisfail.

Vi tar bilen och ger oss ut på en dagsutflykt mot några av de vattenfall som har rekommenderats under tiden vi var i Cairns. Åker söderut till Gordonvale där vi tar väg 52 mot Lake Barrine. Vid Lake Barrine blir vårt första stopp i första hand för att få en bensträckare men även att se oss omkring vid sjön. Den här underbara sjön är en kratersjö och är förklarat som nationalpark, camping var inte tillåten på den här platsen. Vid Lake Barrine finns en brygga varifrån man kan åka en tur på sjön och se det vackra och fantastiska landskapet. Vi köper ett par dricka, ett vykort och går därefter runt i trädgården där vi ser alla blommor av arter jag inte känner till och som är i full blommnig. Fjärilar stora som en handflata med vacker blå färg på vingarna och med svarta vingspetsar kryssar likt flygmaskiner runt omkring oss medan vi går runt och tittar.

Nästa plats att stanna till vid blir Malanda, en mycket liten ort där vi uppsöker en toalett. Verksamheten här måste stå stilla, vi ser knappt några personer över huvudtaget. En minnessten i en park över någon krigshjälte är vad vi får se innan vi fortsätter 25 km till Milla Milla. Här börjar den 16 km långa loopen med de mest pittoreska vattenfall inom the Tableland. Millaa Millaa är det största av fallen, det bildar en perfekt gardin av fallande vattenmassor. Fallet är ett av de mest spektakulära och har en fin bassäng att bada i. Vi fortsätter till Zillie Falls, går ur bilen och tar oss en liten bit längs en stig innan vi hör vattnet dåna där vi nu ser även detta vattenfall. Ytterligare ett vattenfall ligger längs loopen och det är Ellinjaa Falls, vi passar på att även gå ut och se på detta vattenfall innan det blir dags att tänka på att äta lunch.
Vår utflykt gör att vi så småningom kommer fram till den lilla staden Innisfail, här lär det bo drygt 8500 personer. Vi kan läsa oss till att är en välmående sockerstad och att staden har en stor italiensk befolkning, dessa italienare anlände i början av 1900-talet för att arbeta på sockerfälten och under 1930-talet fanns det t.o.m. en lokal ”maffia” som kallades Black Hand. Detta skrämmer inte oss båda utan vi hittar en parkering där vi ställer bilen.
Passar på att göra ett uttag i en automat då det börjat sinat med de australienska dollarna. Lunchen blir på en Mc Donalds restaurang, för min del blir det en Big Mac, intygar att den smakar lika dánt där som här hemma i Sverige. En liten rundtur i staden innan vi åker vidare norrut och mot Cairns.

Vädret är inte det bästa när vi sätter oss i bilen utan nu börjar det regna påfallande mycket. Då Erik och även jag tyckte mycket om platsen Palm Cove bestämmer vi oss för att fortsätta förbi Cairns och åker dit i stället. Regnar även när vi kommer till Palm Cove så upplevelsen blir inte lika bra som tidigare när vi var här. Vi tar en kopp kaffe på en av restaurangerna innan vi åker tillbaka mot Cairns. Tyvärr hinner vi inte lämna in vår hyr bil utan tankar upp den och parkerar utanför biluthyrningsfirman. Kvällen avslutas med spagetti på den irländska puben P. J. O´Brien´s och sedvanlig tur bland Cairns souvenirbutiker.

Mot Brisbane och nattvandring i botaniska trädgården.

Vaknar tidigt och skall lämna bilen innan 08:00. Frukosten på hotellets terrass där det som vanligt serveras den enkla frukosten, inget man äter sig mätt på utan den behöver kompletteras ganska snart med något annat än rostat bröd. Då det blir sista dagen i Cairns så gäller det att ta del av det vi tidigare missat att se.

Cairns stationshus var också en galleria, vi hade gärna vilja sätt hur tåget mot Kuranda såg ut. Tyvärr missade vi det med 20 minuter. Så det blir i stället en taxi till flygplatsen där vi checkar in våra väskor, sitter en stund i solen innan det blir dags att gå in i terminalen där vi tar en hamburgare på Hungru Jacks. (Burger King). Flyget till Brisbane är lite försenat, men vi landar in på ordinarie tid. Transfer från flygplatsen tar oss till vårt hotell Soho. Ett mycket litet rum är vad vi får, fördelen är att det ligger nära centrum, gångavstånd till the Mall. En promenad längs huvudstråket är ett myller av människor. Brisbane passar att upptäckas till fots.

Tittar in på en av alla dessa gallerior, luxuösa butiker där priserna också är därefter. Stannar till och tar varsin öl på en uteservering då vi märker att man visar avslutningsmatchen i Stanley Cup. Mörkret sänker sig påtagligt snabbt under tiden vi ser på ishockeyn, vi bestämmer oss för att vandra vidare och se de centrala delarna av city som bl.a. postkontoret och andra officiella byggnader.

Hungern börjar göra sig påmind så middagen blir på Alberth Hall hotells uteservering. Till middagen blir det varsin brouchetta och en öl innan huvudrätten Reef and Beef serverades oss vid bordet. Servitrisen visade sig vara en svenska från Helsingborg, trevlig och tog sig tid att få tala lite svenska med oss. Hon sa att det är populärt att åka till Australien för att plugga och arbeta.

På vägen tillbaka till vårt hotell besöker vi den botaniska trädgården, det är nu mörkt men vissa delar i trädgården är belyst, här kan vi se en mängd lustiga krabater. Opossum, den är lika stor som en katt och den har ett råttliknande huvud, spetsig nos som är rosa längst fram och stora, runda öron som nästan är hårlösa och så tunna att de ser nästan genomskinliga ut. Erik får upp kameran och tar några bilder på dessa djur, de är inte rädda utan låter sig villigt fotograferas.

Några bilder över den belysta Captain Cook bridge avslutar vandringen mot vårt hotell.

Salomonöarna.

Långt från Sverige, ute i Oceanien, bland hav av öar, laguner och korallrev, där ekoturismens hyddor har lika få turister som det finns oljud, är den plats som lockat oss båda att besöka Salomonöarna.

Dags för att ta steget till Salomonöarna, vi hämtas på utsatt tid av vår transfer som tar oss till Brisbanes internationella flygplats.
Incheckningen gick även här snabbt och enkelt. Efter någon timmes rundvandring på flygplatsens butiker blir det så dags att gå ombord på den absolut ny flygmaskinen Solomon Islands Airlines nyligen köpt in. Framför oss i sätena har vi ett par parlaments personer, det kom vi att förstå när vi landade in på Henderson airfield. Dessa togs emot av höga officerare ur Regional Assistance Mission to the Solomon Islands (RAMSI).

Flygplatsen var som en stor lada, här kunde vi inte se några röntgenapparater eller metalldektorer. Här gjordes endast en visuell kontroll av bagaget. En fuktig värme slog emot oss när vi steg ur flygplanet och känslan att nu äntligen kommit hit var skön. Vi hämtas upp av en kille från hotellet som hjälper oss tillrätta med växling av valuta på flygplatsen. Under resan till vårt hotell King Solomon erbjuds vi ett antal olika utflykter runt omkring Salomonöarna. Vi släpps av vid hotellet och här gör vi incheckningen. Vårt hotellrum är relativt bra, vissa lampor ur funktion och ingen terrass, men i det stora hela är det okey.
Passar på att ta ett dopp i poolen innan vi beger oss till Point Cruz Yatch Club. Här träffar vi John Innes, en gammal australiensare som har ett brinnande intresse för den historien om striderna vid Guadalcanal. Han erbjuder oss att påföljande dag följa med en grupp för att se de olika platser där striderna mellan japaner och amerikaner stod. I gruppen finns också ett filmteam som skall följa upp hur kustvakter användes av amerikanarna under kriget. Erik och jag bekantar oss med Point Cruz, tar några öl innan vi besöker hotell Mendana där vi äter en efterlängtad middag. Mörkret kommer snabbt över ön, en promenad på 10 minuter och vi är uppe vid vårt hotell. I baren på vårt hotell träffar vi Ian Butt en polis vilken arbetar som finansrådgivare för RAMSI. Ian underhåller ett par mörkhyade kvinnor men lovar att kontakta oss senare under veckan då han är intresserad att tala med ett par svenskar. Tröttheten gör sig påmind och vi bestämmer oss för att inta sängläge, inte minst med tanke på morgondagens tur.

Erövringen av Guadalcanal, denna strategiskt viktiga ö i Salomonöarna.

Youtubeklipp
Vi hämtas upp av John Innes i hans jeep, åker ner till hotell Mendana där ett tiotal andra turdeltagare ansluter, sedan bär det av mot Skyline Ridge, US memorial. Här pekar John ut alla ställen vi kommer att besöka, därefter orienterar han oss om hur kriget startade den 7 augusti 1942 och hur det sedan fortsatte till februari 1943. Platsen Skyline Ridge valdes som minnesplats just för de underbara vyerna, det var även här de amerikanska marinsoldaterna kom att tillbringa sin första natt. När man 1992 byggde upp minnesplatsen hittade man kvarlevorna efter en amerikansk soldat. Det saknades idbricka på soldaten varför man inledningsvis inte visste vem det var som dödades på platsen. En stjärna markerar den okände soldatens grav. John berättar att han senare börjar rota i historien och lyckas lista ut vad soldaten hette. Med modern DNA-teknik kunde man senare fastställa att det var rätt person som John listat ut, så idag är ”den okände soldatens grav” inte längre okänd.

Färden fortsatte till den japanska motsvarigheten som dock inte alls var lika fin som den amerikanska. Man har vandaliserat vissa av monumenten, bl.a. såg vi hur man använt en staty som måltavla där det var skotthål i statyn. Vi får höra att asiater är illa omtyckta på öarna, däremot ser man upp till västerlänningar, speciellt amerikaner.

John tar oss vidare och vi besöker ett otal platser där vi kan se olika stridsavsnitt, fronter och skyttegravar. Vi kommer fram till en liten by uppe i en skog. Här visar man en stor samling krigsreliker, byns barn och vill sälja påsar med olika frukter för några dollar. Vi besöker också en plats där en japansk observationspost hade sin O-plats. För att ta sig till denna plats har John anlitat fem stycken lokala grabbar som med sina macheters slår ner allt gräs och ris för att vi skall kunna ta oss fram.

I djungel blommar det gula och blå blommor, det är vackert att se dessa, kan inte påminna mig sett något liknande, det är verkligen en naturskön plats vi befinner oss på. När vi kommer fram till platsen berättar John om hur denne japan låg gömd och lämnade underrättelser till sina överordnade om hur amerikanska trupper förflyttade sig. Platsen var väl gömd och skyddad, maskerad på en höjd med utmärkt sikt över terrängen och över havet.

Vi åker vidare och kommer till stranden och inloppet till Ilu river. Här befann sig japanerna och amerikanerna på var sin sida om floden och hårda strider stod här. John berättar en historia om en lokalinnevånare som arbetade som polis, innan japanerna tog Tulagi tänkte han pensionera sig, men när han fick höra detta tog han kontakt med amerikanarna och blev en ”Coastwatcher”. Han fick befäl över en liten grupp salomonbor, de var framgångsrika och blev belönade med en mängd amerikanska medaljer, fick andra amerikanska symboler som flaggor mm. På väg hem blev han tillfångatagen av japanerna som tyckte det var konstigt med en salomonbo klädd med dessa utmärkelser. De torterade honom för att få uppgifter om var amerikanarna fanns. Salomonbon var slug. Han räknade in japanerna och när han såg att de inte var fler än 500 och mindre än vad amerikanerna var och som dessutom förfogade över tanks så ledde han japanerna till amerikanerna och lyckades fly och varsko amerikanarna om fiendens ankomst. Efter kriget blev denne man ytterligare medaljerad och känd för sin insats på Guadalcanal. Många var de historier John berättade så när dagen är slut är vi helt fullfjädrade på hur kriget på Guadalcanal utfördes. Middagen på hotell Mendana, skaldjur smakade bra och ölen vid Point Cruz där vi hörde vågorna slå mot land påminde oss om hur det skulle kunna ha låtit den 7 augusti 1942 när 1: a Marinkåren landsteg på Guadalcanal. Den minnespåle vid Point Cruz som markerar den plats där en ”Coastwatcher” blev skjuten av japanerna bryter annars det lugna vattnet den här kvällen.

Att få sova ut för första gången under vår resa känns helt underbart, inte behöva jäkta till flyg eller andra engagemang gör att man kopplar av på ett bra sätt. Det blir bad i poolen och därefter bestämmer vi oss för att besöka John Innes butik Technisyst som ligger vid Panatina Plaza nästan en mil från Honiara centrum. Det visar sig vara en ganska jobbig promenad när vi går längs Mendana Avenue. Vi stannar till då och då och tittar in i olika affärer.

Halvvägs stannar vi vid en kyrka där vi hör musik. Det är ett uppträdande på baksidan av kyrkan där vi uppsöker skugga under kyrkans tak. Efter några minuter kommer en kvinna och ber oss följa med henne. Hon placerar oss på var sin stol längs fram jämte några präster och andra prominenta personer av kläderna att dömma. Vi hälsar på dessa personer och sätter oss därefter tillrätta på stolarna. Olika grupper barn framför sånger och dansnummer, skönt och avkopplande att sitta i skuggan av träden i parken och låta sig underhållas innan det blir dags att fortsätta vår vandring mot Panatina Plaza. Vi besöker en lokal frukt och fiskmarknad i Kukum. När vi väl är framme i Panatina Plaza är det stängt, konstaterar att det är söndag och här på Guadalcanal är inte alla affärer öppna söndagar.

När vi börjar vår promenad mot Honiara stannar vi till och köper lite vatten och läsk vid en bensinstation. Testar lokaltrafiken, endast 2 kronor för resan som tar oss tillbaka till point Cruz Yacht Club. Tar oss vidare till vårt hotell där vi lägger oss för att vila någon timma i AC: ns fläktande svalka. När det blir dags för middag tar vi oss ner till hotell Mendana, vi serveras av Madelyn som även tagit hand om oss tidigare. Det blir bestämt att hon skall möta upp oss på hotellet under morgondagen. Det bestående från dagen är att alla hälsar och ler, de rykten om brottslighet och fara för västerlänningar verkar inte stämma med den plats vi befinner oss på.
Att vara här på Guadalcanal är avkopplande utan stress och krav. Man kan gå till baren köpa några öl (12-15 kronor) som man sedan kan ta med sig ut på stan eller till poolen. Det finns inga öppettider och regler vid poolen som i Cairns. Totalt uppskattar vi det till att endast vara ca: 50 utländska gäster i staden Honiara.

Guadalcanal känns väldigt oexploaterat, undrar hur länge det kan få vara så här innan några kommer att upptäcka ön och göra det till ett nytt ”semesterparadis”. Under kvällen ser vi blixtrar på himmelen men det kommer inget regn, så det blir inget oväder som vi var oroliga för en stund. Innan vi lägger oss kan vi höra syrsorna spela och lite musik från hotellets bar.

När vi vaknar upp till en ny dag med stora förväntningar öppnar jag dörren till vår bostad, tar upp tidningen Solomon Star och bläddrar snabbt igenom den. Ser då ett reportage från gårdagens uppträdande från kyrkan och bilder på ärkebiskopen och de övriga prästerna som vi dagen innan suttit tillsammans med, så det blev bekräftat att det var något speciellt under gårdagen.

Då det inte var öppet på Panatina Plaza när vi var där bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Nere vid marknaden är det full komerss, fullt med folk rör sig mellan de olika stånden som är fyllda med all sorts grönsaker och olika fiskar. Här träffar vi också på en gammal man som säljer prylar från kriget. Gamla Coca Cola flaskor hittar en från 1945 tillverkad i Seattle men struntar i att köpa den.

Vi tar en taxi till Panatina Plaza och betalar 20 kronor för resan, billigt när man jämför priset mot vad det skulle kosta i Sverige. Köpcentrumet är modernt och skiljer sig mot de övriga affärer som vi tidigare träffat på i Honiara. Här kan man köpa de flesta tekniska prylar och livsmedelsaffärerna har ett bra utbud, likt de vi är vana vid.

Besöker ett internetcentrum och vi förmedlar oss med vänner och bekanta i Sverige, tar också reda på lite nyheter via tidningarnas internet sidor. Den lokala och billiga bussen tar oss tillbaka till centrum, det är en minibuss med en chaufför och en konduktör. Konduktören sitter på huk och tar betalt, han ropar ut platserna där minibussen skall stanna, ofta händer det att någon som sitter långt bak skall ut före dem som sitter framför och då får passagerarna gå ut för att släppa av den som är där bak.

Vi träffar senare på kvällen Ian Butt, hade bestämt med honom på ”clubben” och han infinner sig vid 20-tiden. Han talar om för oss vilka platser vi bör se när vi kommer till Sydney, vidare om hur polisen arbetar och bor på Guadalcanal. Här bor den lokala polisen med sina familjer på en camp, de har fri skolgång för barnen vilket gör att de ibland även har syskonens barn boende hos sig så ”familjerna” blir stora. Det är inte ovanligt att en familj kan ha omkring 10-12 barn här på Salomonöarna.

En planerad båttur blev inte av, såg inte röken av skepparen George som skulle ha varit på plats klockan 8:00. Istället gör vi besök vid National museum som delvis var stängt, men det var välbesökt ändå av skolklasser med lärare. På hotellet tar vi som vanligt ett bad i poolen och jag får tillfälle att träffa en australiensk präst som berättar att han har flyttat med sin familj till Guadalcanal sedan 2003 och lever och är verksam här. Senare på kvällen möter vi en pluton ur australienska 41:a bataljonen som arbetar för RAMSI, de skulle bistå polisen vid en insats och här får jag god kontakt med deras plutonchef, ett byte av våra flaggor gjordes. När vi kommer upp till vårt hotell så pågår underhållning av en grupp lokala dansare, det var traditionella danser och sånger vilket var en intressant upplevelse att få se och höra.

Innan vi skulle vidare mot Sydney tyckte Ian att en rugbymatch mellan new South Wales-Queensland som gick på Tv: n nere på clubben vore kul för oss att se. Sagt och gjort under kvällen samlades det fullt av folk, både västerlänningar och lokala för att se tillställningen. Ian förklarade reglerna så gått han kunde och på det viset blev det hela mer intressant för oss. Seriefinalen vanns till slut av Queensland med 10-6.

Återresan till Australien gick från Henderson airfield. Vi hade gått om tid här, så vi besökte den minnesplats för soldater som krigat här på Guadalcanal. De olika förbanden som deltog i striderna hade rest minnesstenar och planterat olika träd på den här platsen. Flyget blir en halvtimma försenat men vi landar in på ordinarie tid på Brisbane internationella flygplats. Precis innan landningen går flygvärdinnorna runt och sprutar någon form av insektsmedel i kabinen. Det luktar illa och näsan täpps till av doften av detta. Fick förklarat att man är oroliga i Australien att få in ohyra utifrån något annat land. En enkel procedur i tullen, där efter ett tåg som tar oss till inrikeshallen för en kostnad på 4 AUS dollar.

Vad är då Salomonöarna för plats?

Salomonöarna utgörs av två parallella ökedjor, som sträcker sig över ett cirka 140 mil långt område öster om ön Nya Guinea i södra Stilla havet. Guadalcanal är den största av huvudöarna; de övriga är Choiseul, Santa Isabel, New Georgia, Malaita och San Christobal. Malaita är mest tätbefolkad med omkring en tredjedel av landets invånare.

Den 2 april i år inträffade den kraftigaste jordbävningen i området sedan år 1900 på havsbottnen strax väster om Salomonöarna. Efter några veckor räknades antalet dödsoffer till 52 och de som tvingats lämna sina hem uppskattades till runt 9000, däribland en tiondel av befolkningen i landets näst största stad Gizo. Hjälparbetet försvårades av efterskalv och av dåliga eller förstörda kommunikationer. Hjälp anlände bland annat från Australien, Nya Zeeland och FN.

Salomonöarnas identitet är svår att finna, till och med när man är omringad av den tropiska havsatmosfären. Man får söka sig långt in bland frikyrkorna och voodooreligionerna, eller färdas med kanoter tillsammans med barnen genom solnedgångarna för att förnimma det som känns som den salomonska själen.

Och den är vacker, och det är den som känns så viktig att bevara, i denna hysteriska värld där allas kulturer och identiteter bara tycks upplösta och utbytbara - eller i bästa fall kopierade och integrerade så att de passar in i en sorts västorienterad McDonaldsidentitet.

Det är även det som gör att Salomonöarna står still, kvar som ekoturismens frontfigur: både av medvetenhet av tvång då de ständiga inbördesstriderna fortsätter att hålla de vita människorna borta från de vita stränderna. Det finns ännu stammar och grupper på Salomonöarna som aldrig har beskådat en vit människa. Det är fantastiskt, känner jag och upplevde något alldeles särskilt när jag besökte öarna mitt i ingenstans, medan en mer nedsjunken analys av det vackra örikets situation efterlämnar andra spår hos mig.

De få utsagda och största turistattraktionerna på Salomonöarna härrör från den korta och intensiva krigsperioden då omvärlden exploaterade dess stränder. Vad man erbjuds fotografera och bevittna framför andra kulturella inblickar i det salomonska hjärtat är gamla rostiga och nedlagda flygfält och gamla bataljkullar och övergivna fordon som japanen och nordamerikanen övergav efter kriget. De attraktioner som därutöver rekommenderas att besöka är den moderna turismens starkaste exploateringsinstrument: dykningsravinerna och de fantastiska korallatollerna.

Australiens största och äldsta stad.

Vårt hotell i Sydney blir det gamla men numera ombyggda hotellet Medina. Det ligger centralt intill järnvägstationen och nära till centrum. Följer man George St från stationen kommer man snabbt till Chinatown. Chinatown är pittoreskt med särskilda gatuskyltar och en portal över Dixon St med inskriptionen ”Within the four seals all men are brothers”. Här finns naturligt nog bl.a. många kinesrestauranger så det var självklart att vi skulle pröva på att äta något kinesiskt. Vädret var dessutom inte till sin fördel utan det började regna ordentligt så det var skönt att komma inomhus en stund.

Vi promenerar vidare och kommer straxt till Darling Harbour. Här har man skapat omfattande promenadstråk, bilfria ytor skuggade av palmer och dekorerade med konstverk, flera attraktiva museer, mängder med butiker och inte minst restauranger och serveringar. Ian berättade tidigare att Darling Harbour är mötesplatsen för Sydneyborna själva. Promenerar man mot Pyrmont bridge kommer man fram till Sydney Aquarium som hör till de största akvarierna i världen. Att missa detta tillfälle för ett besök är omöjligt. Det är lärorikt att gå runt och se allt som visas. Höjdpunkten under besöket är att studera de tre pontoner som tillhör museet och som var och en utgör en havsmiljö. I den södra pontonen finns maritima däggdjur, bl.a. sälar och späckhuggare. Den mittre poolen är upplåten för fiskarter som lever i vattnen kring Sydney och den tredje bassängen kallas the Open Ocean och här simmar hajar och rockor någon millimeter från oss.
Open Ocean drar störst publik och det är klart intressantaste poolen. Man går genom en tunnel av glas och har akvariet med de simmande fiskarna runt omkring sig. Rockorna fladdrar över oss som stora elefantöron och iakttar publiken med sitt öga på undersidan och hajarna visar upp sitt imponerande tandgarnityr.

Efter denna så upphetsande förevisning av alla exotiska djur beger vi oss till Museum of Contemporary Art. Här passar vi på att gå in och ta skydd för det alltmer tilltagande regnet. Mycket fin konst att studera så vi lägger ganska mycket tid här inne. Operahuset blir vårt nästa mål. Kanske mer än något annat symboliserar Sydneys operahus Australien. Ofta är det just Operahuset med dess spännande arkitektur som framhävs som den samlande bilden för landet. Operahuset är mycket mer än bara en operascen, det är snarare ett kulturcentrum. Operahuset ligger allra längst ut på Bennelong Point. Det blev klart 1973 och tog 14 år att bygga mot planerade fem. Det är en dansk arkitekt som vann en tävling om hur kulturhuset skulle utformas och med två undantag är den byggd med inhemsk materiel. Fönsterglaset är från Frankrike och den miljon vita keramikplattor som täcker taken är gjorda av Höganäs i Sverige. Av de över en miljon plattor som täcker utsidan har bara åtta förstörts.

Kings Cross, eller bara the Cross, är stadsdelen straxt öster om Hyde Park. Hit tog vi tunnelbanan för att studera lite av nattlivet. Det var också en plats som rekommenderades av vår vän Ian Butt på Salomonöarna. Kings Cross är inte alls australiensiskt eller typiskt för Sydney utan lever sitt helt egna liv. Detta är Sydneys nöjeskvarter och ”red light district”. Området verkade för oss lössläppt och bohemiskt med massor av underliga typer på gatorna. Här var det gott om restauranger, pubar, barer, musikställen och caféer. Vi stannar till vid en restaurang och äter en underbar middag, därefter blir det dags att ta tunnelbanan tillbaka till vårt hotell och vi är helt nöjda med allt vi hunnit med den här dagen.

Sightseeingtur med båt.

Det finns många olika båtutflykter att välja bland, från färjor till hjulångare och segelbåtar. Biljetterna kunde vi köpa på färjeterminalen vid Circular Quay. Det var ett utmärkt sätt att på kort tid få en bild av sevärdheterna och livet kring Sydneys hamn. Från kaj 2 tog vi en färja till Taronga Zoo i Mosman som ligger på norra sidan av hamnen. Båtturen tog inte mer än en kvart. Vid färjeläget på andra sidan står bussar och väntar och för besökarna uppför kullen till Zoo. Man kunde även åka upp med kabelbanan Sky safari till toppen men det blåste för mycket när vi var där så kabelbanan var tillfälligt stängd. Vi fortsätter med bussen tillbaka in mot centrum, byggnaderna skiljer sig från centrala Sydney, vackra låga hus med gröna och fina tomter gör att det inte alls skulle vara omöjligt för mig att kunna bosätta mig i utkanten av Sydney.

Då vi lämnar bussen i centrum och skall besöka Darling Harbour befinner vi oss plötsligt mitt i händelsernas centrum. En byggnadsställning på en av skyskraporna har börjat att ”ge vika” efter den kraftiga blåsten. Räddningstjänsten har spärrat av ett område nedanför ett kvarter av detta hus, och vi blir tillsagda att inte gå den väg vi tänkt utan hänvisas bort från området. Passar då på att gå mot Sydney Tower, det 305 meter höga tornet som är en av de utmärkande siluetterna i stan. Jag avstår att åka upp i tornet men Erik passar på att ta sig upp för att titta på utsikten. Vi passar på att besöka en McDonalds restaurang innan vi går ner till Circular Quay för att ta en ny färjetur.

Den här gången var tanken att åka till Manly, tyvärr är den kraftiga blåsten ett hinder att ta sig dit med färjan så istället åker vi till OS byn. Olympic Park i Homebush Bay ligger cirka 40 minuter utanför centrala Sydney. Sydney Olympic Park domineras Sydney stadion som under OS kunde ta 110 000 åskådare - därmed en av de största arenorna i den olympiska historien.
Vi fick en fin resa med färjan dit och vi var förutom besättningen på båten de enda som åkte dit. När vi väl kommit fram vandrade vi runt i närheten av hamnen och tog båten tillbaka till Darling Harbour. Ett kraftigt regnväder gjorde att det var tur att vi inte stannade kvar vid OS-byn, hade inte med kläder för detta väder. Vi tar oss in på en närliggande restaurang och tar varsin öl, när det blir en lucka mellan regnskurarna passar vi på att komma in närmare centrum. Stannar till och handlar några souvenirer innan det blir dags att besöka en indisk restaurang för att äta middag.

Återresan till Sverige.

När vi checkar ut från vårt hotell Medina visar det sig att en av personalen i receptionen är svensk och kommer från Motala. Han berättar att han varit i Sydney i fem år och innan dess två år i London. Han berättar lite grann om sina upplevelser i landet och det är märkligt att vi under vår resa i Australien mött en hel del svenskar som fått arbete i landet och som trivs mycket bra. Våra packningar får vi lämna in i receptionen i avvaktan på att vi hämtas upp för transport till flygplatsen. Passar på att gå någon timma i centrum, ett intressant besök på ANZAC war memorial där man kan studera australiensarnas olika insatser i olika krig från förr till dags datum. Vi passerar många vackra byggnader i den viktorianska arkitekturen som Sydneys museum, sjukhuset och parlamentsbyggnaden. En stor fontän utanför Sydneys domkyrka som håller på att restaureras. På väg mot hotellet passerar vi återigen Queen Victoria building, med sin kopparkupol som upptar ett helt kvarter. Victoria sitter staty framför ingången och hon skulle säkert vara nöjd att få en så vacker byggnad uppkallad efter sig. En minnesplatta upplyser om att drottningen Elisabeth ll och prins Philip besökte Sydney 4 maj 1988.

Med vår transfer åker vi till Sydneys internationella flygplats, den ligger 10 km söder om centrum. Vi kommer till Thai airs incheckning och här väntar en mycket lång kö för oss som skall åka i första hand till Bangkok. Väntan i kön blir drygt en timma innan det blir vår tur att checka in.
Skönt när det så blir dags för oss att stiga ombord på vår Boeing 747 med destination Bangkok. Det tar inte någon längre stund innan man sluter ögonen och vilan infinner sig plötsligt. Även om man sitter trångt så somnar man i någon lustig ställning ändå.

Väl framme i Bangkok letar vi oss efter vissa besvär fram till den gate som vi skall passera när resan fortsätter mot Stockholm och Arlanda. Hinner i all hast att passera någon tax-free butik och göra några inköp innan det bli dags för att ånyo stiga ombord på den flygmaskin som vi skall flyga med. Samma rutiner som tidigare innan start, säkerhetsgenomgången som man numera visar på en bildskärm i stället för att någon av flygvärdinnorna står i gången av flygplanet och visar allt från flytvästar, nödutgångar och syrgasmasker.
Resruten kan man också följa på bildskärmar, där man även får se tider från destinationsorten till hemflygplatsen, yttertemperaturen och flyghöjden visas också. Några långfilmer hinner man med att visa och där emellan kommer man med ”drickavagnen” och med middagen. Vi hinner också med en frukost innan det blir dags att landa in på Arlanda.

Blir förvånad när man till slut kommer ut från flygmaskinen och har passerat gränskontrollen, här finns inte de rullband eller de små bilar som hjälper dem som har svårigheter att gå till bagageuthämtningen vid rullbanden, här är det trånga gångar att trängas med övriga medpassagerare, förvisso finns det hiss vilket möjligen underlättar något för dem som har svårt att röra sig. Arlanda är ju vårt ansikte ut i stora världen men i jämförelse med andra flygplatser ligger vi mycket långt efter. I mina ögon sett var det enklare att komma till och från Henderson airfield på Guadalcanal som byggdes 1942 än nya Arlanda 2007, förvisso är antalet passagerare inte den samma men ändå.

Med Arlanda express kommer jag till Stockholm central där byte av tåg sker så att jag kommer på mitt tåg mot Linköping. Inte heller den här gången kan SJ hålla tiderna enligt tidtabell så varför bry sig, förhoppningsvis kommer man fram för eller senare.