Filippinerna är ett fattigt land, där de fattiga blir fler för varje år som går. Nära hälften av landets 93 miljoner invånare lever på mindre än två dollar om dagen och 20 procent är analfabeter.

Samtidigt finns här en liten, extremt förmögen grupp människor. Klassklyftorna är alltså oerhörda och eftersom politikerna själva nästan uteslutande tillhör överklassen saknas viljan att omfördela resurserna och satsa dessa på ett riktigt välfärdsprogram. I dag har man visserligen fri skolgång på papperet, men dyra uniformer, skolskjuts och mat gör att vart femte barn tvingas lämna skolan redan efter årskurs tre.

Att Filippinerna är så otroligt populärt beror till stor del på den gästvänliga befolkningen. Många pratar engelska, vilket gör det lätt att kommunicera och det är aldrig långt till skratt! Att öarna fortfarande är relativt oexploaterade och att det fortfarande är billigt gör landet ännu lättare att tycka om.

Hissnande utsikter, tomma stränder, dråpliga skrönor och kluckande skratt. Jag kommer att komprimerar livet under drygt en vecka på Filippinerna och några dagar i Thailand, men huvudändamålet med min resa är att utforska och på plats kunna se vad som hände under andra världskriget i den här delen av Asien. Men att ta en avstickare i höstmörkret för sol och värme i den här delen av världen är inte fel. Äventyrs- och reslusten har bara blivit starkare med åren.

Planering och faktainsamling viktig del inför resan.
Förberedelserna inför denna resa har varit att studera en del litteratur som finns att läsa både på nätet och i bokform. Att vara väl förberedd innebär att man tjänar tid om man studerar de platser man tänkt att besöka. En hel del av informationen har jag  kunnat inhämta via facklitteratur och genom filmatiserade händelser från andra världskriget, men har även haft kontakt med min australienske vän Peter Flahavin som är militärhistoriskt mycket kunnig i händelserna runt omkring Stilla havet under  kriget.

Att boka resan i god tid innebär också att man får bättre kontroll på biljett och hotellkostnader och att det inte är fullbokat när man tänkt åka. Jag var ute omkring tre månader före planerad avresa när det gällde flygbiljetten och risken var stor att inte hitta en bra biljett eftersom min resa skulle infalla samtidigt med höstlovet skolbarnen har här hemma. När det gäller vaccinationer så utgår jag från att de vaccinationer jag redan tagit räcker, men kommer ta kontakt med vaccinationsmottagningen som vet vilka vaccinationer som gäller för respektive land. Att se över försäkringsskyddet är minst lika viktigt som att kontrollera att passet fortfarande gäller, oftast måste passet gälla sex månader efter den beräknade hemkomsten också. Kortisonsalva kan vara bra vid insektsbett om man får en kraftig bettreaktion så jag packade ner en tub som jag tidigare använt mig av. Sen är det alltid bra att kolla vilka regler som gäller om man blir sjuk i de länder man planerar att resa till varför jag såg till att ta med det försäkringspapper jag hade från mitt försäkringsbolag. Har också passat på att ordna med ett första hands behov av valutan, det känns alltid bra att kunna betala för taxi och andra mindre saker när man kommer  till resmålet.

Eftersom resan är  lång kommer jag att  stanna till i Thailand  under några dagar både vid nedresan och hemresan. Har inte bestämt mig för tillfället vart  jag kommer att stanna dessa dagar, skulle gärna vilja resa runt lite i landet men tiden blir för kort att göra större utflykter.

Det är monsuntider när jag kommer så man får räkna med regn under större delen av dagarna . Thailand har ett tropiskt monsunklimat med tre årstider och den "svala" perioden är november-februari, så det blir en upplevelse att  få  komma dit och uppleva detta. De övriga årstiderna är den “varma” som börjar i mitten av mars och håller på till slutet av maj, den tredje årstiden är  den “blöta” som börjar i slutet av maj och håller på till oktober. Vädret i Thailand är som i resten av världen väldigt svårt att förutse, därför är det extra viktigt att hålla koll på detta.

Har precis tittat på ett intressant Tv program “Resebyrån”, en ny serie att locka oss att resa mer. Hélène Benno åker till Bangkok, en stad som förändras och som fortsätter växa. Hon ger tips på hur man kan "unna sig" utan att "ruinera sig". Det är lätt att känna sig lyxig i Bangkok. Hélène testar thaimassage och blomstermarknad, lyxhotell och mat på gatan, gissa om jag blir sugen på att resa nu.

När det gäller Filippinerna har  jag sedan tidigare kunnat resa runt och se ett antal platser där kriget drog fram (Corregidor, Palo och Dulag på Leyte), det blir med stort intresse som nu jag nu kommer följa striderna vid de platser på Bataan där dessa förekom.  Har planerat att stanna första dygnet i Manilla för att se mig omkring och ordna med guidning och taxi under några dagar. Mycket av Filippinerna handlar om konflikter. De 300 åren som spansk koloni har inte bara satt sina spår i religionen utan även humöret. “Asiens Colombia” är nationens många smeknamn.

Säkerhet är inte en filippinsk paradgren. Samhället har präglats av närmast fatalism, man sätter ihop tur och vidskeplighet. När inte det hjälper blandar man in Gud.

Planerar att stanna till vid minnesplatser där olika slag skedde som Layac junction, ett område där det mest brutala slaget ägde rum. Vidare till platsen för slaget vid Tuol Fickor där de allierade soldaterna besegrade sina japanska motsvarigheter och även besöka platsen Pantingan, det var här som 400 filippinska soldater massakrerades under dödsmarschen. Campen O´Donnel, numera Capas National Shrine är också en plats som måste besökas, här dog tusentals krigsfångar av hunger, sjukdom och misshandel. Har också som mål att se de tidigare amerikanska flottbasen Subic Bay och Clark air force base idag känt som Clark freeport och tidigare ett Kamikaze flygfält. Får väl se vad som kommer hinnas med när man väl är på plats.

Solens rike dränkte Asien i blod.
För att ge en liten bakgrund till Japans aggression vill jag ge följande  förklaring till den som inte har hela historien klar för sig. För hur kunde ett land som Japan utföra sådana grymheter som de utsatte civila och även soldater där de drog fram.

Med Asiens i särklass starkaste armé såg Japan sin chans att skapa ett asiatiskt imperium. Redan 1931släpptes den japanska krigsmaskinen lös i Kina. Sedan följde 14 år av våld, kaos och lidande. I Tokyo var planen att skapa en självförsörjande “östasiatisk välståndsregion” , styrd av Japan och fri från västerländska influenser. Bakom det expansiva projektet stod främst Japans militära ledning. De agerade nästan helt fristående från landets regering, och svarade enbart inför kejsaren.

Enligt Japans författning utsågs krigsminister, arméminister och flottminister direkt av de väpnade styrkorna. Samtidigt var premiärministern tvungen att avgå om han inte lyckades bilda en komplett regering. I praktiken innebar det att premiärministern behövde arméns stöd om han skulle kunna regera landet. Den segerrusiga militären utnyttjade detta genom att begära högre anslag och kräva större inflytande.

Japan inledde imperiebyggandet på allvar 1931. Då anfölls den kinesiska provinsen Manchuriet. 1940 allierade sig Japan med Nazityskland och försökte driva ut de europeiska kolonialmakterna ur Asien. Korea och Taiwan blev annekterat 1910, delar av Kina 1937, franska Indokina 1940, de brittiska besittningarna Burma, Malaysia, Singapore och Nya Guinea samt den nederländska kolonin Indonesien och det amerikanska protektoratet Filippinerna 1942.

Krigen krävde miljontals dödsoffer. Uppskattningen av antalet döda till följd av Japans krig varierar stort. Kineserna säger sig dödat 1,7 miljoner japaner mellan 1937 till 1945, medan Japan menar att endast 460 000 soldater dog i Kina. Totalt tros 2 – 2,5 miljoner japanska soldater ha mist livet under hela andra världskriget, en tredjedel av dem i Kina. Till detta tillkommer cirka 800 000 saknade och 500 000 döda civila japaner.

De flesta källor uppger 20 miljoner döda kinesiska soldater och civila under Japans härjningar. Sammanlagt innebar kriget i Ostasien och Stilla havet över 30 miljoner döda – nästan hälften av alla dödsoffer under hela andra världskriget. Åren 1931 till 1945 växte den japanska krigsmakten från 200 000 man till 6 miljoner mobiliserade soldater.

Med tåg från ett regnruskigt Linköping till Arlanda.
Med regn i luften och enbart 4-5 grader i Linköping känndes det inte helt fel att lämna Sverige för varmare breddgrader och i första hand Thailand men senare till Filippinerna, väderprognosen här i Sverige ser allt annat än roande ut. Var lite orolig att mitt tåg inte skulle kunna passa tider, tilltron för SJ inte är längre vad det varit tidigare. Lyckligtvis så fungerade transporten utan några förseningar vid detta tillfälle och jag kom upp I god tid. Vid incheckningen på Arlanda bad jag att få en gångplats i den främre delen av ekonomiklass då den är något rymligare än bakre delen vilket visade sig inte var något problem. Efter avklarat en snabb säkerhetskontroll blev det en öl i en av de barer som finns inne i vänthallen, blev också tid att besöka och kontrollera priser på sprit och tobak innan jag gick mot min “gate” där Thai Airways Boing 747 och flight TG 961 väntade på mig.

När man kommer in i kabinen möts man av trevliga och mycket vackra flygvärdinnor  som visar vilken plats man skall sitta på. Kabinen är fräch med violetta, gula och röda säten med vita nackskydd, tyvärr är sätena okomfortabla och som vanligt slog knäna i sätet framför mig. Flygplanet var utrustad med Tv –skärmar i taket där man kunde ta del av information om färdvägen, tider, temperaturer och självklart av filmer som sänds under resan.

Avgången var satt till 13:40 och vi taxade ut från gaten strax där efter. Efter ca:5 minuter och med en kraftig acceleration flög vi genom de tjocka och regnfyllda molnen och snart kunde vi se lite grann av solen.

Personalen var mycket trevlig och hjälpsam och man kände sig väldigt välkommen ombord. Under flygturen som normalt tar 10 timmar serverades först drinkar och snacks innan det blev en varm måltid som bestod av köttgryta med någon form av potatisbullar, kaffe, bröd och valfri dryck. Maten var väldigt god även om utseendet sa något annat till mig.

Att resa har blivit en stor del av mitt intresse, att nu komma till Thailand som är gästfrihetens och leendenas land känns bra på många sätt och vis. Här känner jag mig välkommen så fort jag landat. I Thailand finns alla ingredienser för den perfekta semestern, havet är turkosblått, stränderna är kritvita med sammetslen sand och maten är fantastiskt god. För att inte tala om shoppingen som är i världsklass. Eftersom tiden endast blir två dagar  så blev Jomtien och Pattaya med sitt nattliv det ända jag han med.

Omplanering av vistelseplats i Thailand!
Flygplatsen Suvarnabhumi ligger 3 mil sydost om Bangkok och det finns olika sätt att ta sig in till staden. Man kan välja på att ta expressbussen som kostar 150 Bath eller välja taxi för 500 Bath, om man nu väljer att åka taxi kom ihåg att inte åka en meter utan att chaförren sätter på taxametern, här finns annars möjligheten att bli riktigt upplurad på resan. Numera finns också möjligheten att åka tåg in till Bangkok city. 

Allt medan vattnet kryper högre och högre upp på gatorna i Thailands huvudstad Bangkok avråder nu det svenska Utrikesdepartementet sina medborgare från att resa till stora delar av landet. I ett pressmeddelande skriver UD att de avråder till "icke nödvändiga resor" till en rad namngivna områden i landet. De påpekar dock att detta inte gäller om man ska mellanlanda på Suvarnabhumi flygplats och sen resa vidare till andra resmål i Thailand eller till andra länder.

Avrådan gäller inte transit på Suvarnabhumi flygplats för vidare resa till andra destinationer i Thailand eller för internationella resmål, skriver UD.

Eftersom situationen i Bangkok under ett flertal veckor med monsunregn gjort det näst intill omöjligt att ta sig in till centrum bestämmer jag mig för att ta mig till Jomtien. Expressbussen från flygplatsen kostar endast 124 bath och väntetiden för mig blev knappt en timma innan den skulle avgå och resetiden är nästan två timmar till ändstationen i Jomtien.

Nu har jag äntligen kommit till Jomtien, det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men det känns riktigt skönt. Förra gången jag var här ville jag komma härifrån så fort som möjligt, nu kan jag tänka mig att stanna ett tag. Jag kom till hotellet Rita resort på morgonen och efter att ha lagt in mina saker på rummet och vilat en stund gav jag mig ut på stan för att se mig omkring.

Kaos i Pattaya och tandläkarbesök i Jomtien.
När det gäller trafiksituationen som råder i Thailand och synnerhet  Pattaya kan man i ord inte beskriva detta. Det finns trafikregler men det verkar inte vara någon som följer dessa. Biltrafiken är ofattbart tät, tusentals mopeder svärmar omkring som bin. Mitt i detta trafikkaos går fotgängare omkring. Det sägs att Thailand är ett av de länder i världen där trafiken har blivit ett allvarligt hot mot medborgarnas liv och säkerhet. Varje timma dör i genomsnitt två personer i trafikolyckor, 50 varje dygn eller närmare 20 000 varje år. Det tog inte lång tid förren jag var totalt överväldigad av trafiken, myllret och kaoset. För att göra det enklare valde jag i går att inte korsa några vägar, utan följde kvarteret åt samma håll. En promenad i samma hetta utmed gator med otrolig trafik. Avgaserna låg som en tät dimma och gjorde det tungt att andas.

Jag passade på att besöka tandläkaren och undersöka mina tänder. Den här gången vill tandläkaren ta bort en gamal lagning och ersätta denna med en ny tand. Jag tycker det låter bra och vi bestämmer att fixa till detta, tyvärr hinner jag inte med att göra allt färdigt på en gång utan det blir att återkomma till tandläkaren på min återresa till Sverige. Tandläkarräkningen kom att bli 17 600 bath ungefär 3500 SEK.

Jag passar på att besöka det stora köpcentrat Central Festival, den bästa besrivning jag kan komma på av detta hemska ställe är att det påminner om en jättestor myrstack. Överallt affärer, det bara myllrar av dem. Man kan välja restauranger i källarvåningen, där köper man ett kort och sedan är det bara att gå runt och beställa mat, det fanns italiensk, grekisk, japansk - ja allt möjligt, och man visar kortet för att till sist betala för det man ätit innan man går ut.    

Det finns även restauranger  på femte våningen i denna byggnad också, men här är priserna lite dyrare än de i källarvåningen. Restauranger och barer finner man annars överallt, på tak, trädgårdar, bakgator och huvudgator, här lagar man maten direkt från små kök på gatan, jag blev rekomenderad att prova på Pad Thai, de finns i olika smaker och är en traditionell thailändsk rätt som inte behöver kosta mer än 9 svenska kronor.

Efter den goda middagen kom livet tillbaka och jag travade runt bland tusentals affärer (kändes det som). Även om Bangkok är så mycket bättre än Pattaya, finns ett stort utbud av varor och tjänster  här. Risken  är stor att bli söndershoppad både psykiskt och fysiskt.

Pattaya är imponerande då det gäller shopping av framförallt kläder. Jag irrade runt i timmar och det är rätt så tufft med värmen och de enorma massorna av folk som man utsätts för. Gick runt för att beställa nya glasögon. vilket skulle ta någon timme att få klart. Visserligen hade jag ögonrecept och bågar med mig från Sverige men avvaktar och kontrollerar hur det fungerar  på Filippinerna. Har ju möjlighet att beställa nya glasögon vid min återesa till Sverige om det skulle behövas och inte fixat detta på Filippinerna.

Att prova på Thai massage.
Det kan ju vara skönt efter en lång resa på flyget och efter att gått runt i stan att prova på med Thai massage. Jag hittar en snart en lämplig salong för detta. Thai massage är en myckel gammal österländsk massageform. Med hjälp av händer, fingrar, fötter, armbågar och knän masserar man och stretchar ut musklerna så att energivägarna ska öppnas och balans infinna sig. I Thaimassagen arbetar man inte bara med musklerna i kroppen utan också med akupressurpunkter och energilinjer. Thaimassagen har nu också blivit mer och mer internationellt erkänd som en medisinsk teknik.

Innan jag får börja thaimassagen får jag byta ut mina kläder till mer lediga och bekväma plagg. Därefter får jag lägga mig ner på en stabil madrass på golvet, man skiljer de olika massageplatserna med skynken för att man inte skall störas av övriga andra personer. Under thai massagen får hela kroppen stretchning och massage, allt från fingrar till tår. Det är heller inte ovanligt att små thailändskor som inte ser så kraftfulla ut till och med kan få den största västerlänningen att haja till. Thai massagen är också väldigt effektiv tack vare sin stretchning om man är stel och vill att leder och muskler skall hamna i sina rätta vilolägen.

Ett tips är att innan thai massagen säga till om en “mjukare” behandling. Dagen efter kan det i vissa fall kännas som man genomgått ett hårt träningspass med träningsvärk som följd. Ett normalt thai massage pass tar antingen 1 timma eller 2 timmar. Ska man ha en riktig ordentlig genomkörare för hela kroppen rekommenderar jag ett 2 timmars pass. Thai massage kostar från ca 200 – 400 Bath. Skall man ha oljemassage får man räkna med någon hundralapp till. Bör också tillägga att thai massage inte har något att göra med någon sexuell service.

På flygplatsen Suvarnabhumi mot Ninoy Aquino International.
Checkar ut tidigt från Rita resort hotel torsdagsmorgonen den 3 november. Åker iväg med en taxi som jag beställt dagen innan och resan tar drygt en och en halv timma tills att jag är på flygplatsen, det är inte så mycket trafik så här tidigt på morgonen och väl framme uppsöker jag Thaiairs inchekningsdisk där jag får min biljett och lämnar mitt bagage. Hinner att se mig omkring innan det blir dags att passera passkontrollen. Sedan blir det en lång väntan tills att det är dags att gå ombord på planet till Manilla varför jag vandrar runt och ser mig omkring i många av de affärer som finns här inne på flygplatsen.

Äntligen blir det dags att gå ombord på flight TG 620 från “gate” E 1 på Suvarnabhmi, klockan är strax efter sju på morgonen och passagerarna tas emot och hänvisas till respektive plats av flygvärdinnorna. Jag kom att sitta jämte en filippinsk sjöman som precis hade mönstrat av i Norge och nu skulle hem till sina nära och kära i Manilla på en sex månaders ledighet. Vi hade en trevlig resa där  jag fick höra hur det var att vara på sjön med olika typer av båtar som han hade tjänstgjort på. Jag fick berätta om mina planer under min vistelse på Filippinerna.

Tiden gick fort och efter drygt tre timmar var det dags att landa på Ninoy Aquino international. Efter att leta fram passet och min ansökan om VISA tog jag mig vidare mot passkontrollen och därefter till bagagebandet för att hitta min väska. Utanför terminalbyggnaden fann jag föraren av fordonet som skulle ta mig vidare till mitt hotell som jag beställt sedan tidigare. Efter 30 minuter var jag på plats vid Oasis Park Hotel, där jag välkommnades med en drinkbiljett och visades till mitt rum.

Var ganska trött efter resan så jag lade mig på sängen och somnade in under några timmar. Rummet var enkelt och väggarna så tunna att mina snarkningar skulle kunna väcka en rumsgranne, men rummet känns väldigt lyxit ändå. När jag vaknat upp bestämmer jag mig för att ta mig till färjeterminalen för att se om det är möjligt att resa från Manilla till Mariveles med båt, konstaterar att även om det gick en båtresa så skulle det inte fungera då det inte finns någon form av taxi eller guide på Mariveles. Min taxichaufför rekommenderar sin svåger George att i stället ta mig runt till de intressanta platserna på Bataan, tycker det låter bra så det blev bestämt att George skulle hämta upp mig nästföljande morgon från hotellet.

Mot den ökända dödsmarschen på Bataan och förläggning på Wild Orchid Resort  i Olongapo.
Efter en tidig frukost på hotellet hämtas jag upp av George som hjälper mig att lasta in mitt bagage i hans relativt nya taxibil. George berättar lite grann om sig själv och jag orienterar honom vad jag vill besöka för platser. Under gårdagen hade jag passat på att köpa en karta över Bataan där jag markerat viktiga platser värda ett besök vilket visade sig var otroligt bra eftersom det fanns vissa svårigheter att annars hitta fram till det jag ville se på. Vidare bestämdes att jag skulle betala bensin, vägtullar och 12 000 pesos för resan samt George måltider vilket var okey för mig.

Vi kom iväg innan den värsta rusningstrafiken kommit igång i Manilla och det känns overkligt att äntligen komma från den stora staden för att besöka platser som jag tidigare hört så mycket om. Resan har jag beräknat till tre dagar men den skulle även kunnat vara längre då det finns så mycket intressant historia att få uppleva. Tyvärr visade det sig att George inte har riktigt de kunskaper jag inledningsvis trodde att han hade, så det blev jag som får berätta krigshistorien om vad som hände på Filippinerna under andra världskriget för honom, istället för tvärtom.

Youtubelänk till The Baatan Death March

Efter någon timme så närmar vi oss provinsen Bataan på Luzon, hitintills har vägarna varit bra, moderna motorvägar minst i klass med dem vi har i Sverige. Men nu övergår vägarna i dammiga och väldigt grusiga serpentinvägar och vi gör ett stopp för att tanka och höra oss efter vägen till Bagac. Vi passerar genom ett flertal mindre byar innan vi kommer fram till Bagac där vi stannar till vid Philippine-Japanese friendship tower för att ta några kort och titta på detta monument, inte minst den stora klockan som finns att beskåda i tornet gör besöket intressant. Klockan är en buddhitisk klocka med inskriptioner på tre språk, nippongo, tagalog och engelska. Monumentet symboliserar fred och vänskap mellan länderna och Risho Kosei group var byggherre över monumentet från 1975.

Tillkomsten av minnesmärke har sin upprinnelse till ett besök som gjordes i början av 70-talet av en grupp unga japaner som deltagit i en världskonferans om religion och fred. De var inbjudna att besöka Bataan och där de fick se minnesmärken som markerar platser där Bataan dödsmarschen startade (en i Bagac och den andra i Mariveles). Det var då som idén att skapa ett monument för fred och vänskap mellan de två nationerna skapades och vänskap tornet blev resultatet. Tornet står vid en T-korsning i staden Bagac. Den består av tre 27 meter höga pelare kopplas samman av ringar, som en rund version av Quezon Memorial.

Vår resa fortsätter sedan någon kilometer vidare tills vi kommer till startpunkten för dödsmarschen från Bagac. Värt att notera är att dödsmarschen startade från två platser, från Mariveles den 10 april och Bagac den 11 april 1942.

Vi besöker några platser där de bittraste striderna runt den sista försvarslinjen som amerikanarna höll vid Nagwaling nära Mt Samat. Inte långt där ifrån åker vi in i byn Limay där generalen Edward King skrev under kaputilationen av Luzon till den japanska översten Nakayama, stabschef till generalen Homma för att slippa ett blodbad på över 75 000 soldater. Längs vägen för dödsmarschen kan man se minnesstenar efter varje kilometer, dessa var vita med och drygt en halvmeter höga med en inskription av två soldater och kilometer markering från starten av marschen. Resan går vidare längs Roman Superhighway till startpunkten av dödsmarschen i Mariveles.

Generalen Kings kapitulation maed 76.000 man, därav 12.000 amerikaner, var den mest omfattande kapitulationen i USA:s krigshistoria. Med undantag för de sjuka sattes hela denna “arme” i rörelse på morgonen den 10 april mot O´Donnell lägret, några km norr om flygfältet vid Clark Field. De första 90 km förflyttning mellan Mariveles på sydspetsen av Bataan och staden San Fernando skulle gå till historien som en av de värsta strapatserna under kriget.

Förutom de amerikanska och filippinska soldaterna deltog också 26.000 civila som samlats som får på spetsen av halvön sedan början av januari 1942. De japanska vakterna gav upp allt hopp om att kunna få ordning i oredan. Man lät fångarna ge sig iväg i grupper om 300 i varje. Vissa hade ingen vakt andra hade fyra, andra fördes helt enkelt av en cyklist i täten på kolonnen. De flesta fångarna stannade en eller två dagar i San Fernando, men några fördes direkt till järnvägstationen och lastades, utan att fått något att äta in i godsvagnarna. Man packade dem 100 och ända upp till 115 i varje vagn och stängde dörrarna. De flesta vagnarna förblev stängda ända fram till resan slut.

De dysenterismittade kunde inte hålla sig och en del kräktes på sina kamrater. De döda och avsvimmade stod upp i den kompakta massan. Vid stationen Capas steg fångarna ur tåget, de hade ännu 13 km att marschera i solen på den dammiga vägen till O´Donnell lägret. Lägret bestod av förfallna byggnader, en del aldrig helt färdigbyggda, utspridda på ett stort naket fält. Man gick genom grinden som flankerades av vakttorn och in i inhägnaden av taggtrådsstängsel. De fördes till byggnaden där den japanska flaggan vajade och satte sig på marken under den brännande solen. Fångarna förstod att deras lidande i O´Donnell lägret skulle ändas först med döden.

Man kan förstå att lidandena och umbärandena på Bataan inte glömdes av dem som utstått eller bevittnat dem, få kunde förlåta. Dödsmarschen skulle komma att bli orsaken till begär efter hämnd och revansch för amerikaner och filippiner.

76.000 var med från början, av dessa nådde endast 54.000 fram till Camp O´Donnell. Om man räknar bort de fångar som lyckades rymma, dog troligen 8-12.000 soldater under dödsmarschen, därav 2.300 amerikaner.

Efter en lång resa med intressanta platser under dagen blev det dags att åka till Subic Bay Freeport Zone. Subic Bay är ett unikt projekt på platsen för en tidigare amerikansk  flottbas. Den var begravd under aska efter vulkanen Mt Pinatubo 1991 och har sedan förvandlats till ett surrande ekoturism och kommersiella centrum, bara fem minuter från Filippinernas internationella flygplats och två timmars bilresa nordväst om Manilla.

Större delen av området som omges av ett säkerhetsstängsel är täckt av täta skogar som med sin flora och fauna har sällsynta fjärilar och fladdermöss. Här fanns också vackra oförstörda stränder att njuta av. Vi åker in i den nya staden Olongapo som ligger precis jämte Subic Bay och tar in på hotellet Wild Orchid Resort för att övernatta. Passar på att äta min middag på hotellet innan det blir dags att krypa ner i sängen för att vara utvilad till morgondagens äventyr.

Det här är en plats man kan besöka med sin käresta, eller ett ställe dit man drar när man vill fly livet och allt vad man blivit, i andras ögon såväl som i egna. Runt hörnet finns bara den sydkinesiska sjön. Natten är fullständigt magisk, djungelljud och vågskvalp turas om att vagga en till sömns. Just den här kvällen blixtrar det längs hela horisonten, som om någon filippinsk Gatsbyfigur smällde av hela sin förmögenhet på fyrverkerier. Men det regnar inte, och det blixtrar inte över  mig. Jag hör inte ens åskan, ett faktum som bara bidrar till känslan av att vara bortkopplad från världen.

Cabanatuans fångläger.
Efter frukosten på Wild Orchid Resort försöker jag samla mig och skaka bort alla nattens mardrömmar om krigets fasor, drömmarna var lite för verklighetstrogna för att jag skulle lyckas. Försökte att tänka mig hur upplevelserna var under tiden japanerna härjade som värst här på Filippinerna, man förstår att det måste varit outhärdligt för var och en som var med om detta.

George kom och hämtade mig vid 10 tiden som vi bestämt. Under den här dagen var det dags att besöka Cabanatuans fångläger, det var här som de flesta av Corregidor och Bataans fångar hamnade. Resan tog närmare två timmar från Olongapo och det var heller inte lätt att hitta platsen för fånglägret då den inte ligger i staden Cabanatuan utan en liten bit utanför staden. Det finns inga skyltar och min karta täckte inte in det området där platsen ligger. George fick fråga sig fram för att vi skulle kunna hitta dit, vi stannade till och tog en fika, värdinnan på restaurangen kände till platsen och hon gav instruktioner för att vi skulle kunna ta oss dit.

Väl framme tog vi oss in för att studera denna märkliga plats, det verkade vara igenbommat , inga grindar var öppna men vi bestämde oss för att parkera bilen och ändå ta oss in för att titta på platsen.Lägret blev nyligen känd i boken Ghost soldiers och även genom filmen The Great Raid och fånglägret är idag ett amerikanskt minnesmärke. Man kom att reflektera över den miserabla liv fångarna fick utstå även här. Här rådde brutala förhållanden, sjukdomar, tortyr och undernäring. Fångarna fruktade att de skulle bli avrättade eftersom generalen Douglas MacArthur och hans styrkor återvänt till Luzon.

Vad som kännetecknar denna plats är den djärva räddningsaktion som gjordes av Alamo Scouts, den 6:e Ranger bataljonen och Cabanatuan gerillan, en händelse som räddade livet på ca 500 allierade krigsfångar den 30 januari 1945.

I slutet av januari 1945 utvecklades en plan på hur man skulle kunna frita och rädda fångarna. En grupp på över 100 Rangers och Scouts samt flera hundra ur gerillan åkte över 48 km bakom de japanska linjerna för att nå lägret. I en nattlig räd och i skydd av mörkret samt en amerikansk P-61 Black Widow koordinerades en attackunder 30 minuter. Amerikanarna led små förluster, två dödades, fyra skadades och två fångar dog under striden, 20 filippinska gerilla soldater blev skadade medan de japanska styrkorna led stora förluster som uppskattades mellan 530 till 1000 döda.

Inne vid detta monument fanns alla skendena beskrivits timma för timma på vad som hände i och med befrielsen från japanerna. Efter en stund kom en tillsyningsman fram till mig och som gärna berättade om platsen, han ville att jag skulle fylla i den gästbok han hade med sig vilket jag gärna gjorde.

Vi passar på att även besöka Cabu bridge där Pajota´s gerilla låg i bakhåll och som dödade 1000 japanska soldater  som skulle förstärka de japanska styrkorna vid fånglägret i Cabanatuan. Den här platsen låg drygt 700 meter från fånglägret och var även den intressant att få se. För mig känndes det som jag precis genomförde en fältövning med besök på många olika platser där kriget hade dragit fram.

Ett besök på Pangatian Shrine och Pangatian koncentrationsläger skulle vara en bra påminnelse om denna provins betydelse för landets historia.

Camp O´Donnell med förläggning i Angeles City.
Tiden gick otroligt fort och vi räknade med att också hinna med att se camp O´Donnell under dagen. Det var med viss möda som chaförren George lotsar oss från Cabanatuan, trafiken är tät och det är vägarbeten som gör det svårt att komma ut från staden. Vi hittar inte fram till platsen utan stannar för att få reda på vart den forna campen är belägen. Det visar sig att man numera kallar denna plats för Capas National Shrine och folk vi träffar på har inte riktigt klart för sig var camp O´Donnell är för en plats. Vi får vända och hittar en annan väg ut från Cabanatuan och efter drygt någon timma kommer vi fram till platsen.

Capas National Shrine skapades till minne av “Dödsmarschen” från filippinska och amerikanska soldater som hölls fågna av den japanska ockupationsmakten under andra världskriget. Den ligger sju km väster om Capas. Det var de sista stegen i den tragiska dödsmarschen och ett konsentrationsläger med öppna fält som låg i vid gravplatsen för filippinska och amerikanska soldater som dött med sina sjukdomar. De hade bevittnat oändliga lidanden och de sjukdomar  under sin förflyttning hit.

Det var mörkt och egentligen var det stängt då klockan var redan 19:00 när vi kom fram. Med lite övertalning till vakten till anläggningen fick vi i allafall tillträde till platsen. Tyvärr var det svårt att i mörkret kunna ta del av allt som fanns att se på området men jag gjorde mitt bästa att föreviga det hela med att ta några bilder. Träffade på en filippinsk skolklass inne på campen som med sin lärare vandrade runt även de i mörkret för att ta del av de grymheter som hade förekommit här inne. Jag såg att i campen var det rent och snyggt, så de som besöker campen respekterar att hålla den i ett bra skick.

Här inne fanns det ett besökcenter som i ord och bild beskrev händelserna som hade hänt här inne. Ute på campområdet fanns det en hög obilisk och runt denna fanns det tavlor i marmor där man kunde ta del av de som förlorade sina liv här inne. Här fanns också ett exemplar av en godsfinka som hade används för att transportera krigsfångar. Känner att det skulle behövts mer tid för att gå runt och se mer av platsen men eftersom det börjar bli sent och dags att hitta ett boende så lämnar vi camp O´Donnell.

Efter det här besöket blev det dags att åka mot Angeles city, en stad som byggdes upp i samband med att amerikanarna hade sin flygbas Clark airfield strax intill. Angeles city är ett hem till den berömda Balibago entertainment district som innehåller hundratalas barer och restauranger, allt inom gångavstånd från varandra. Staden är också ett hem till den tidigare US Air Base  och som har förvandlats till en särskild ekonomisk zon med shopping, utomhusaktiviteter, här finns också minnesmärken och utställningar från andra världskriget.

Jag hittar snart ett hotell “American hotel” där jag checkar in och gör mig hemmastad. Ett enkelt men trevligt budget hotell med en pool som låg mitt i huskroppen. Tyvärr han jag inte testa poolen då tiden var för kort. Duschar och byter om innan det blir dags att gå ut och titta lite grann på staden. Hittar snart till alla dessa barer och klubbar och konstaterar att även i Angeles finns ett Walking street. Besöker en koreansk restaurang och provar på att äta bolgoggi en maträtt jag lärde mig att tycka om efter min tid i Korea. Under tiden jag äter börjar regnet att falla vilket gör att det blir att åka tricyckel tillbaka till mitt hotell och krypa ner och lägga sig för att vara utvilad till sista dagen på min utflykt.

Ett kort besök på Clark Air Force Base och resan tillbaka till Manilla.
Morgonljust letar sig in genom draperierna i mitt rum. Jag vaknar upp och George har redan kommit till mitt hotell. Äter min frukost och packar in mina väskor i bilen. Det regnar ordentligt och det känns inget vidare att vara ute i detta väder. Precis intill Angeles ligger Clark´s Stotsenburg och Clarkfield och det blir första stoppet för dagen. Besöker veteranernas kyrkogården, eftersom det regnar så kraftigt blir det inte någon längre vistelse här. Intressant att veta om Clark Air Force Base är att det var  här som japanerna bombade den 8 december 1941, dagen efter händelserna på Pearl Habor.

Alla sidor av Filippinerna som av en turist skulle kunna uppfattas som märkliga eller rent av lite stötande skylls ofta på något annat asiatiskt folkslag. George förklarar för mig hur det filippinska folket resonerar. Vid en av utsiktspunkterna berättar George om hur folket här brukade begrava sina döda förr i tiden. Enligt sedvänjan placerades tydligen den avlidne på förstutrappan i dagar, ibland upp till en vecka, till dess att alla i trakten hunnit visa sin respekt och säga adjö. Liket brukade dessutom “läcka” ut vätska som man då drack för hälsans skull. Detta tog efter många om och men slut när det kristna missionärerna kom.

Även om genomslaget för kristendomen först inte blev lika stort som man hoppats. Folket blev helt enkelt glada över att få ännu en gud att addera till de befintliga.

Sedan följer en liten utläggning om hur många olika folkslag och raser som Filippinerna egentligen består av och hur detta tillsammans med de olika kolonisatörerna gett landet en genetisk mycket välavvägd cocktail, “en arvsanlagens Dry Martini”. George menar att det är blandningen som gör filippinarna vackrare än alla andra asiatiska folk, särskilt om man jämför dem med indoneserna.

Är det i själva verket inte Filippinernas historier som man borde bevara till eftervärlden? Detta är trots allt landet där hela befolkningen längtar efter val eftersom det viktigaste sättet att vinna väljare på är att iansera skämt om sina politiska motståndare. Visst har det varit många valskandaler genom åren, men de flesta man möter minns snarare alla vitsar.

Vi närmar oss Manilla av många beskrivits som en av världens värsta städer, full av kriminalitet, fattigdom och ond, bråd, död, den sidan finns förstås också. Men det finns även ett helt annat Manilla. Det är de nybyggda kvarteren i Makati där de två uteställena ligger.

Den gamla staden Intramuros, Amerikanska kyrkogården och Santo Tomas interneringsläger.
Inne i de “spanska kvarteren” stannar till vid Intramuros och Fort Santiago, här känns det som man var i Spanien. Intramuros är den gamla staden innanför murarna (Utanför murarna har U.S. byggt en golfbana I vallgravarna). Intramuros ger Filippinska historien för de senaste drygt 400 åren, vilka till största delen färgats av de spanska erövrarna och här får man berättats också om de erövrades blod. Spanjoren Legazpi grundade Manilla den 24 juni 1571 och sedan dess har den spanska överhögheten stannat kvar med ett två år långt avbrott för Brittiskt styre 1762-1764 och fram tills det att man kapitulerade till USA 1898 och tvingades lämna ifrån sig “nyckeln” till Intramuros.

Nu är Intramuros och Fort Santiago även känt från “2:a världskriget”. Det var ett odrägligt och hämskt fängelse för både män och kvinnor. Här torterades och avrättades de av den japanska militärpolisen Kempeitai. Detta förstördes av amerikanerna 1945 och platsen öppnades som en park 1950.

Inuti den muromgärdade staden (Intramuros) finns San Agustin kyrkan som byggdes av augustinska munkarna och inskriven i FN: s världsarvslista. Det sägs också vara Manillas favorit bröllop kyrka med hundratals bröllop hållits varje år blev naturligtvis tvungen att gå in och se denna kyrka.

Så småningom blir det dags att åka vidare och besöka den amerikanska kyrkogården i Manilla. Här är en lugn plats att kunna dra sig tillbaka ifrån Manillas hektiska gatuliv. Kyrkogården ligger i närheten av Makatis kommersiella centrum och ligger i en lugn oas, mycket turister men framförallt veteraner från andra världskriget besöker denna plats. Kyrkogården innehåller 17.000 vita marmor kors blandat med en del Davidsstjärnor som står i raka rader oberoende på hur man än tittar ut över kyrkogården, dessa påminner besökaren om de förluster USA hade under kriget. Det finns också ett minnesmärke som listar namnen på varje soldat , över 36.000 ingraverat namn på marmorpelare som saknades i strid på Filippinerna. Enorma väggmosaiker skildrar striderna och scener från de olika platserna i Stilla havet. Här finns också ett litet kapell som man kan besöka, hela området tog cirka 10 år att iordningställa, marmoren till korsen och pelarna togs från Italien.

George tog mig till Universitetet Santo Tomas, en plats jag inte tidigare kände till men som har en stor plats i historien om andra världskriget och spesiellt då vad gäller befrielsen av Manilla. Jag fick förklara mitt ärende till en vakt som försökte hålla kontroll på denna skola. Det var en otroligt stor skolgård med tusentals ungdomar som rörde sig innanför grindarna. Jag ser snart de stora husen och finner också minnestavlor som påminner om vad som föregåtts i dessa lokaler.

När Manilla var ockuperat av den japanska kejserliga armén kom Universitetet Santo Tomas, en läroanstalt etablerad och drevs av spanska dominikanska präster. Den mer än 300 åriga skolan kom att användas som interneringsläger för civila och allierade medborgare som hade oturen att vara på fel plats den värsta tiden i Manilla.

Det var här som 3700 amerikanska och allierade civila levde i skräcken från de japanska erövrarna. Från den 4 februari 1942 togs strandsatta affärsmän, hemmafruar, skolbarn och hela familjer som utan egen förskyllan till detta läger. Här rådde sjukdomar, svält och död och man hade fått lämna sina hem och ägodelar , man tvingades lämna sina vänner och den livsstil man haft tidigare, här gällde det att leva under dominans och nycker under den mäktiga kejserliga styrkorna Japan hade på Filippinerna.

Befrielsen ägde rum som en av de fyra frigörelse räder som genomfördes mellan slutet av januari och till slutet av februari 1945. Den 3 februari 1945 fritogs dessa 3700 fångar av 1 kavalleriet  efter några dagars artilleribeskjutning. Sjutton interner och en soldat dödades och många fler skadades vid fritagningen av internerna.

Tar mig runt och tar några kort innan jag återvänder till George som tar mig vidare till mitt hotell som numera efter bytet från Oasis till Best Western La Corona mitt inne i de centrala delarna av Manilla och inte långt från den stora shoppingcentrat Robinson.

Kvällen passar jag på att nyfiket ta mig runt kvarteret kring hotellet och åker med en tricykel till Robinson där jag går in för att bekanta mig med detta enormt stora varuhus, hungern gör sig påmind och jag lokaliserade en restaurang som jag bedömde var svensk och så middagen intogs på “Smörgåsbord” ett mycket trevligt ställe som jag även senare passade på att utnyttja. Här var det ordentligt stora portioner och här fanns typiskt svenska rätter som Pytt i panna och köttbullar med mer, ett avbrott från den annars filippinska matsedeln. Full fart på restaurangen och i bland hörde man utropet “Happy hour” vilket innebar att man fick en ny öl till sig. Personalen började sjunga vilket fick besökarna på ett gått humör, stämningen steg och det var kul att vistas på denna restaurang.

Återbesök på ön Corregidor och återresan till Thailand.
Efter en tidig frukost på hotellet tyckte jag att det kunde vara värt att besöka Corregidor igen varför jag tog mig ner till färjeterminalen och beställde en dagsresa ut till denna fantastiskt och intressanta vackra ö mitt i Manilla bukten. Ön var en tidigare fästning som står som ett minnesmärke för det mod, tapperhet och hjältemod de filippinska och amerikanska soldaterna höll mot den överväldigande antalet invaderande japanska styrkor under andra världskriget. Det är en trevlig båtresa på 1,5 timma och med vackert väder är detta en njutning att genomföra.

Under andra världskriget var ön huvudkvarter för de allierade och säte för den filippinska regeringen då Japan invaderade Filippinerna i december 1941. Den 6 maj var de allierade tvugna att ge upp ön och överlämna den till japanerna. Ön återerövrades av de allierade i mars 1945. Under andra världskriget spelade Corregidor en viktig roll under invationen och befrielsen av Filippinerna från de japanska styrkorna. Kraftigt bommbaderades ön under senare delen av kriget och är i dag ett militärt minnesmärke för amerikanska, filippinska och japanska soldater som tjänstgjorde eller förlorade sina liv på ön. Corregidor är en av de viktigaste historiska och största turistattraktioner i landet.

När jag kom fram tas man emot av en guide och sedan får man åka runt i en “trolly”, en öppen mindre buss som tar turisterna runt på ön. Man besöker de olika platserna där de stora kustartilleripjäserna var grupperade men även till de otroligt stora förläggningskaserner som i dag endast är ruiner. Tror nog ändå att se Malinta tunneln med den ljus och ljud show som bjuds är höjdpunkten. Jag fick följa med guiden att besöka en sidotunnel där man i regel inte låter besökare komma in men här gjordes ett undantag. Mörkt och svalt med droppande vatten var vad jag såg och hörde. Vi stannade upp och fick se ett krabbliknande djur, tyvärr fungerade inte kameran så jag kunde fotografera av den besten. Efter denna tur blev det dags för att avnjuta lunch, denna ingick i resan och bestod av en typiskt filippinsk lunch med kyckling, ris, grönsaker och fiskgryta, till detta tog jag in en San Miguel att släcka törsten med. Personalen på restaurangen var  mycket trevliga och visade en gästfrihet mot oss besökare.

Resan tillbaka till Manilla går från samma pier där en gång MacArthur lämnade ön med orden “I shall return”. Jag har nu besökt denna fantastiskt vackra ö och hoppas kunna säga som MacArthur,. För den som är intresserad av krigshistoria från denna del av världen är detta ett måste, här finns det mesta att se och ta del av.

På kvällen besöker jag Mall of Asia, ett större shoppingcenter än Robinson och här provar jag ut och beställer nya glasögon till priset av 3500 SEK, misstänker att det är halva priset mot vad motsvarande glasögon skulle kosta i Sverige. Avslutar kvällen på restaurangen “Smörgåsbord” igen med att beställa in en räkmacka som smakade utomordentligt gott. Packar och ser över mina bagage inför återesan till Thailand.

George hämtar upp mig från hotellet efter att jag avnjutit en god frukost där inget saknades. Efter att ha checkat ut åker vi till Ninoy Aquino International, som vanligt en massa av trafik och vi kan också se en motorcyckelolycka som precis hänt. Stopp i trafiken och lite väntan innan trafiken kommer igång igen. Jag har förundrats tidigare av trafiken i Thailand men bedömmer att det är lika dant på Filippinerna och förresten i hela Asien på de platser jag besökt tidigare. Vi kan vara tacksamma att vi inte i Sverige har de bekymmer och problem (undantaget infarterna till Stockholm) som Asien har.

Då jag är tidig på flygplatsen försöker jag att hitta en plats att sätta mig och vänta. Det är trångt och dåligt med sittplatser, men efter en stund blir det en plats ledig. Incheckningen på flygplatsen verkar rörig men jag finner snart Thai airs incheckningsdisk. Det tar drygt en halvtimma innan jag kommer fram och kan få min biljett till flyget. Väl efter tullkontrollen som för övrigt vill att jag skall betala 750 peso i skatt för att jag skall ta mig ut ur landet är jag inne i avgångshallen. Går runt och känner igen mig sedan jag tidigare varit här. Tar mig vidare och det blir dags att gå ombord på min flight till Bangkok. Får vänta närmare två timmar på att flyget kan avgå vilket känns frustrerande, väntan inne i flygplanet känns för mig långtråkigt. Landar in på Suvarnabhumi vid 17-tiden och efter all kontroll genom tull och upphämtning av bagage tar jag en taxi ner till Jomtien och “mitt” hotell Rita resort. Hinner inte med att utforska något under kvällen så jag går ut och äter en middag på en närbelägen restaurang innan det blir dags att inta sängläge.

Tandläkarbesök, Elefantridning och träff med en av Thailands prinsessor.
Att stanna till och ta några dagar i Thailand efter en lång resa känns bra. Inte bara att fortsätta att åka 11 timmar vidare mot Sverige utan mellanlanda och vila upp kroppen lite grann. Jag hade bestämt mig för att besöka min vän Per-Inge Lausén på Sun Rise Hotel sedan tidigare och skulle nu se om jag kunde få kontakt med honom. Åkte ut till honom med taxi och fick en trevlig stund där vi talade om ett och annat. Per-Inge kommer att stanna sex månader och återvänder inte till Sverige förrens i slutet av mars nästa år. Själv skulle jag ha svårt att under så lång tid sysselsätta mig här nere. Tiden medgav att även gå runt i anläggningen så vi tog en sväng i omgivningen där Per-Inge visade mig bland annat Linda´s restaurang. Linda är en stor filmstjärna i Thailand och har sitt boende inte långt från Sun Rise Hotel och har också där en restaurang.

Tandläkarbesök är det som väntar mig härnäst och jag är i god tid hos tandläkaren. Tandläkaren hade tidigare gjort erfoderliga arbeten så tiden skulle inte bli så lång vid detta tillfälle, att fixa till den nya tanden tog 30 minuter så numera har jag fått in en ny tand efter en gamal plomb och känner mig  iordning i mun. Kostnaden för en ny tand med undersökning och rengöring är förhållandevis billigt i Thailand, betalade under 4000 SEK för detta.

Hade också tänkt mig sedan tidigare att “rida lite elefant” vilket också hans med, detta var i och för sig inget nytt äventyr då jag testat det tidigare men en kul utmaning.Tog mig ut via en turistbyrå till en elefant camp där man fick möjlighet att umgås med djuren. Jag hämtades upp vid mitt hotell och sedan åkte vår minibuss och plockade upp även andra turister till denna begivenhet. När vi sedan kom fram till denna anläggning fick man en presentation av programet där det inte enbart var att rida på dessa elefanter utan det ingick också ett besök där man fick ta del av hur man tillverkade thaisilke, intressant och informativt. Känslan av att få sätta sig tillrätta på de stora djuren är mäktig. Lite fundersam blev jag innan det blev dags att via elefantskötaren rida iväg ut i terrängen. För den som inte provat på en ridtur så kan jag efter denna tur rekomendera detta som ett trevligt nöje.

I samband med ett besök på varuhuset Central Festival fick jag höra att prinsessan Ubolratana Rajakanya skulle besöka detta ställe. En hel del människor var samlade i timmar innan hon skulle komma. Anledningen till detta besök var en välgörenhetsinsamling för de drabbade av översvämningarna i landet. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle vara sådan övervakning runt detta besök. Här var det inte ens tillåtet att fotografera denna dam vilket var en stor besvikelse för många av dem som vistades i varuhuset. Jag passade på att vänta in prinsessan utanför varuhuset och var förberedd att ta något kort på henne, tyvärr gick det för fort ut från hennes bil varför jag missade tillfället att få ett kort på henne, fick ändå med den bil hon färdades med. Hon mottogs av en musikkår från flottan som spelade Thailands nationalsång när hon steg ur bilen. Ett mycket stort uppbåd fanns inne på Central Festival och det var trångt om utrymmet , jag trängde mig ändå fram så jag fick en skymt av prinsessan Ubolratana Rajakanya.

Allting har ju ett slut så även denna resa, att resa runt i Asien är ett stort nöje för mig, sol och värme där priset inte är allt för högt gör att jag trivs i dessa miljöer. Att fara fram på en av Thailands tuktuk med tvåtaktsmotor och sidovagn eller på en tricyckel i Filippinerna som knattrar fram i skytteltrafik är som att färdas på en  resa genom en fruktträdgård. Här växer allt, bananer, mangofrukter, papaya och guava. Med västerländska mått är Filippinerna förvånansvärt oexploaterat. Jag är egentligen bara några timmars flygtur från Bangkok, men det är så annorlund Thailand.

Den dagen jag bestämmer mig för att försvinna spårlöst eller bara gå i landsflykt så hittar ni mig här. Naturen bränner av alla sina specialeffekter samtidigt bara för mig. Illutionen av att befinna sigvid världens ände är ändå komplett. Det finns inget som ett miljöombyte för att få ens tidigare bravader att kännas avlägsna och oviktiga. Även en kort resa kan få kraften att på allvar förändra liv och vanor, åtminstonde inbillar jag mig att jag har den förmågan vilket är gått nog.

Hasse Zettby