Att öluffa i det okända Filippinerna

Jag fick möjlighet att åka ifrån ett grått och trist Sverige i mitten av februari och mitt val blev att åter igen göra ett besök på Filippinerna . Att lämna Sverige för ett par veckor och koppla av från arbetet kan kännas skönt så här års. Mitt mål med resan var att se andra platser än där jag varit tidigare, inresan blev att komma till Manilla och där på plats bestämma de fortsatta äventyren.

På Filippinerna höjs röster inom landet för olika åtgärder för att locka fler turister till landet. Bland annat så efterfrågas åtgärder för att göra landet säkrare för besökare. Då kan besökaren fullt ut njuta av de största fördelarna med landet, nämligen engelsktalande befolkning, naturen och en låg prisnivå. Förra året hade förövrigt Filippinerna 3,5 miljoner besökare och målet för 2016 är 6 miljoner, men röster höjs alltså för att det måste till åtgärder för att målet skall gå att uppnå.

Det är inte alltför många turister som tar sig till Filippinerna. Landet är en av Asiens bäst bevarade hemligheter och omloppsbanorna för backpackers sträcker sig sällan över Sydkinesiska havet. Förklaringen står att finna någonstans i det faktum att en av Asiens äldsta gerillor sedan 1968 bekämpat regeringen och att militanta muslimer slåss för självbestämmande i landets södra delar, i kombination med en amatörmässig marknadsföring och en politisk scen som hämtad ur en dålig vildavästern film.

Filippinerna är en av Asiens bäst bevarade hemligheter. Men för den som korsar Sydkinesiska havet väntar en riklig belöning. Landets mer än 7000 öar erbjuder något för alla smaker. Från Boracays vilda nattliv till Malapascuas lugn och Palawans orörda paradis.

Jag bestämde mig för att ta mig till ön Cebu och därifrån upp till den norra delen av ön. Besökte en resebyrå och ordnade till min flygbiljett med Philippine Airlines, har flugit med dem tidigare och tycker det var bra service från flygbolaget även om biljettpriset är något dyrare än övriga flygbolag som trafikerar öarna på Filippinerna. Det är viktigt att känna till att det finns tre olika flygterminaler i Manilla, är man inte noga med att titta på sin biljett är risken stor att man kan hamna fel.

Inchekningen på terminal 3 gick ovanligt smidigt, möjligen för att det är en inrikes flight och kontrollbehovet var inte så stort som vid flygningar utanför landet. Allt går så där charmigt som det som det bara gör på Filippinerna. Personalen som jobbar på flygplatsen hejar och ler åt en när man passerar dem Allt från städare till flygvärdinor och en och annan pilot. Det är svårt att inte ha starka känslor för detta land där allting bara ordnar sig. Är det kanske detta som gör att man alltid vill komma tillbaka till Filippinerna? Många människor i detta land har verkligen inget enkelt liv. Naturkatastrofer, ingen eller liten inkomst och vaga framtidsutsikter. Men ändå så fruktansvärt skön mentalitet och attityd till livet.

Flygturen kom att ta drygt en timma från Manilla till Mactan-Cebu International Airport vilken är Filippinernas näst största flygplats och ligger vid Lapu-Lapu City. Terminalbyggnaderna har en inrikesdel och en internationell del som är något skilda från varandra. Man har drygt 10 200 passagerare dagligen som passerar flygplatsen så det är liv och rörelse här dygnet runt. Cebu Island är en av Filippinernas största öar och en perfekt inkörsport till småöarna utanför som t ex Malapascua, en plats jag bestämt mig för att besöka.

Utanför terminalbyggnaden finner jag en taxi där jag förhandlar med föraren om priset upp till den lilla staden Bogo City på norra delen av Cebu. Vi kommer överens om att resan skulle bli 3000 pesos vilket motsvarar knappt 500 kronor. Ville inte leta efter busstationen utan komma iväg så snabbt som möjligt till Bogo för att hitta ett hotell för en natt.

Resan tog mig genom ett otroligt vackert landskap där taxichauffören var mycket trevlig att tala med. Han berättade om sig själv och om sin familj men även om de platser vi passerade på färden upp till Bogo City. Vi stannade till vid Catmon, en liten by där jag bjöd föraren på en kopp kaffe och där jag passade på att ta en öl vilket kom att smaka bra i värmen. Det tog ganska exakt 3 timmar innan vi till slut kom på plats till mitt hotell. Efter inchekningen tog jag med mina träningsoverolls byxor för att få dem lagade. Dragkjedjorna har sedan tidigare gått sönder och ville nu passa på tillfället att få dem lagade. Hungern gjorde sig påmind så jag besökte Jollibee, en restaurangkjedja som påminner mycket om Mc Donalds. Åt en hamburgare och begav mig i regnet vidare till mitt hotell för att sova.

Efter frukost checkar jag ut från hotellet och tar mig via en tricykel till busscentralen i Bogo City. Här väntar en del resenärer på att ta sig vidare med buss till ändhållplatsen Maya på öns nordspets. Jag får betala 80 pesos för min resa och bussen jag reser med är inte av den senaste modellen. Efter en timmas restid kommer jag fram till slutstationen i Maya.

När jag stigit av bussen möts jag av ett flertal killar som erbjuder mig båttransport över till ön Malapascua. Får reda på att man behöver åtminstånde 22 passagerare för att åka över till ön. Förstår snabbt att om man ska vänta in ytterligare 21 passagerare kommer huvuddelen av dagen gå åt till väntan här i Maya. Jag erbjuds att chatra en båt (bangka) för 2000 pesos och på så sätt komma över till Malapascua som ligger norr om Cebu Island och är en extremt charmig ö, helt utan bilar. Ordinarie pris är annars 80 pesos vilket är billigt för en båtresa på en timma i Sydkinesiska havet.

Märker att det finns en kinesisk kvinna (backpacker) som också har planerat att resa över till Malapascua, erbjuder henne att slå följe med mig på båtresan över till ön, detta gör hon gärna och tacksamt går hon ombord på denna bräckliga farkost. Jag får betala i förskott så att skepparen kan köpa bränsle till båten innan det blir dags för avfärd.

Havet håller andan i väntan på regnet, vinden hårdnar och efter några minuter är regnet över oss. Håll i er ropar skepparen, knogarna vitnar på hans hand när han pressar rorkulten mot kroppen och det suger i magen när skrovet nästan släpper kontakten med vattnet och kastas mellan vågdalarna.

Naturen bränner av alla sina specialeffekter. Regnet slår med tusentals trumpinnar mot havsytan. Solen antänder horisonten, vattnets kristallklara blå ton övergår i mörkgrönt och Sydkinesiska havet trycker mot skrovet med vad som känns som all dess kraft. Nu ser man ön ropar skepparen och släpper för en stund tvåhandsfattningen om rodret och pekar på något fuktigt och akvarellgrönt i horisonten.

Snart skymtas den mytomspunna Bounty Beach. En vit resekatalogstrand med korallsand och kokosnöttyngda palmerEfter några minuter hörs det trygga ljudet av skrovet som hasar på grund. På samma sätt som jag mottogs vid Maya blir man mottagen på Malapascua. Här möts man av unga killar som vill hjälpa till med allt från boende till olika utflykter runt ön. Det är ingen trängsel här, alla får en egen palm att svalka sig under när solen är som varmast.Många restauranger ligger i strandbrynet så man sitter bokstavligen med tårna i sanden. Ljuvligare kan det inte bli.

Med god hjälp finner jag snart en bra bostad där jag bestämmer mig för att bo.

Min guide erbjuder att ta mig runt ön och bland annat utanför en udde som han pekar ut visa mig ett sjunket japanskt krigsfartyg. Under andra världskriget bedrev amerikanska flygplan utrustade med torpeder en slakt på japanska krigsfartyg bland öarna. Järndinosaurierna från sekelskiftet var dömda till undergång och det inte explosionerna slet sönder har senare års lokala politiker svetsats bort och sålts som skrot. Mitt intresse är att få se dessa sjunkna fartyg och efter att ha installerat mig och ätit en bit mat kommer min guide och hämtar upp mig vid min bungalow.

Vi går ombord på en mindre båt och jag förstår att de som tar sig hit missar nog inte tillfället att ta sig runt den 2,5 kilometer långa och 1 kilometer breda ön Malapascua. Får mig berättas att före 1999 fanns bara två hotell här, men vid millenniumskiftet började det byggas fler och fler hotell på den långa vita korallsanden. De flesta är är diskreta och sträcker sig inte högre än palmerna, med ett lysande undantag som skulle få skönhetsrådet att se rött- eller blått. Blue Coral är strandens högsta och överlägset fulaste byggnaden på ön. Ett utropstecken i cement vars tillblivelse väckte starka protester och satte punkt för den snabba utvecklingen enligt min guide.

Han säger att det går rykten om nya stora satsningar, men vi som bor på ön ska vara glada att det inte blivit verklighet av dem. Att cykla eller åka moped är de enda sätten att ta sig fram på öns slingriga stigar. Vidare får jag höra att de saknar allt för att förvandla ön till en stor turistdestination, en hamn, färskvatten, elekricitet och internet, så vi tar de uteblivna turisterna med ro, tillägger han och skrattar. Med tanke på att öns avlopp går rätt ut i havet är man tacksam för att turistströmmen ännu inte slagit ut öns marina ekosystem.

I det lilla samhället el Nido är turistnäringen ännu i sin linda. Planen går ut på en gradvis exploatering där öns 5000 invånare ska få del av den växande turismens inkomster samtidigt som de negativa effekterna ska förebyggas.

Ett billigt men viktigt steg i planen är att byta ut öns alla ankare mot tyngder för att inte förstöra korallreven. Det verkliga unika med Malapadscua är inte stränderna eller det turkosa vattnet, utan det som finns under ytan. Förutom revhajar, rockor och adrenalinpumpade dyk på sjunkna japanska krigsfartyg är även det mikroskopiska livet bland korallerna i världsklass.Min guide pressar tummen och pekfingret hårt, hårt mot varandra för att beskriva hur små de minsta sjöhästarna är.

Nytt för i år är också att båtar med beväpnade vakter patrullerar havet kring Malapascua på jakt efter tjuv- och dynamitfiskare. Det råder med andra ord krig i paradiset mellan naturvårdare ledda av dykfirmor och fiskare drivna av fattigdom som försöker få upp så mycket de kan från haven. De flesta på Malapascua livnär sig av fisk och i skymningen tar de sig ut för att lägga sina nät.

En annan del av projektet är att utbilda restaurang- och hotellpersonal i återvinning. Hittills har alla sopor bränts i gropar några hundra meter från stranden, men de svarta rökpelarna ska nu vara ett avslutat kapitel.

Efter att ha åkt runt ön blir det dags för mig att ta mig tillbaka till min bungalow där jag byter om för att under kvällen ta del av solnedgången i havet som är ett mäktigt skådespel. På öns många restauranger är det gott om platser på första parkett beskåda detta fenomen.

Tjugo minuters promenad från Bounty Beach, på andra sidan ön där solnedgången smeker korallsanden har invånarna behållit den vackraste stranden för sig själva. Vid strandkanten står fiskarna och kontrollerar maskorna i sina nät inför kvällens fisketur. Min guide säger, se dig omkring, alla vi som bor här kan inte bli bartendrar, hans bror stakar sig ut i den rangliga kanoten mot solnedgången för att fiska.

Får höra att man i över tio års tjat är trött på att höra alla sia om att Malapascua ska bli Filippinernas nästa Boracay. Men man säger till mig som aldrig varit på Boracay att det är ett skräckexempel, där har de fullständigt tappat kontrollen. Här vill de något annat eftersom 70 % av besökarna är dykare, de vill gå och lägga sig tidigt och sova om nätterna, då kan inte stranden vara full av diskotek. Malapascua är inte ön för den som vill sjunga karaoke tills solen reser sig ur havet. Hit kommer turister än så länge för lugnet och stillheten.

Jag stannade två dygn på Malapascua och var nöjd med de upplevelser jag fick uppleva på denna lilla ö. Vill verkligen rekommendera den som tänker resa till Filippinerna, ta möjligheten att besöka en plats som för dig bort från storstadens stress och jäkt.

Dags för avfärden som skulle gå från Malapascua till ön Leyte. Hade bestämt med min guide att jag ville se mer och spännande platser i den filippinska arkipelagen och han rekomenderade mig att åka över till den lilla staden San Isidro på Leyte. Blev hämtad tidigt på morgonen av min guide som hjälpte mig med mitt bagage till den väntande båten som jag hade hyrt för 3000 pesos. En underbar morgon där solen precis kommit upp i horisonten och förstod att det skulle bli en trevlig dag på havet. Det var väldigt lugnt och tyst denna morgon, endast några fiskare som kommit tillbaka efter sina fisketurer, de satt nu och rensade sina nät från den fångst de lyckats få och de hade hjälp av sina barn med att lägga ner dessa fiskar i några hinkar.

Får hjälp att gå ombord och hälsades välkommen av besättningen som bestod av fyra killar i 30 års åldern. De orienterade mig lite grann om båten och berättade att överfarten skulle bli omkring två timmar. Vattnet låg som en spegel vid överfarten och man kunde se delfiner hoppa upp ur vattnet och följa vår båt när vi kom ut ett stycke på havet. Dessa delfiner var inte särskilt stora utan jag bedömde dem till ungefär en halvmeter långa. Försökte fånga in dem med min kamera men misslyckades att få till något bra kort. Även roande att se flygfiskar som med en otrolig fart kom upp till ytan för att sedan studsande på vattnet ta sig fram på det lugna och stilla havet.

Vi kommer fram till hamnen i San Isidro där vi får hjälp med att ankra upp båten av några tonårsgrabbar som hoppar av från sina mopeder. Undrar om det går någon buss till staden Tacloban från denna ödsliga färjeterminal som vi kommit till. Får ett nekande svar, tyvärr går det inga fler bussar under dagen från denna plats utan jag hänvisas in till staden San Isidro centrum vilket visar sig ligga cirka 5 km från hamnen. Jag får hjälp av min guide och vi får åka med dessa grabbar in till busscentralen i centrum. Det är svårt att veta om det går några bussar till Tacloban, det finns inga tidtabeller och alla man pratar med säger olika saker om man nu förstår vad de säger.

Det står en buss inne på stationen och jag överväger om att hoppa in i denna. Bussen har fullt av passagerare och man har lastat allt bagage på taket på bussen. På taket sitter två unga grabbar som stuvar om bagaget allt eftersom det packas än mer människor i bussen. Inne i bussen ligger det massor av 35-kilos säckar med fisk där jag erbjuds att sitta på. Det luktar blä! Det är också mycket folk med knippen av levande höns som för ett ruskigt liv och jag bestämmer mig för att inte åka med bussen utan hitta en taxi i staden. Massor av småungar och även äldre står i en ring runt mig och är nyfikna över vad jag är för en, dom kan inte ha sett många turister.

En av grabbarna med moped låter mig hoppa upp där bak på mopeden och han kör mig till en plats där det fanns en man som hade ett par bilar som han erbjöd mig att få disponera med förare. Känner att det är enda sättet att ta sig från San Isidro så jag tackar för erbjudandet. Efter en stund kommer chauförren och vi pratar lite grann med varandra och jag lägger upp min tänkta resrutt för honom. Tackar min guide som varit med mig hela tiden från Malapascua fram till San Isidro och ger honom den lön för mödan han hjälpt mig med.

Jag tar plats i bilen och resan går nu vidare till i första hand Tacloban. Vi hinner inte komma mer än någon mil då jag ser den buss som var tänkt att jag skulle åkt med. Den står still i vägkanten och hade fått en punktering och jag tackar min gud för att inte låtit mig övertalats och åkt med bussen. Talar med chauförren om hur jag rest under dagen och hur nära det varit att jag också kunde åkt med bussen som nu stod vid vägkanten, han ler och säger att så här är livet på Filippinerna, jag instämmer och förstår vad han menar.

Att ta sig runt på Leyte i en modern bil med air-con är lyxigt, vi passerar många vackra platser som Villaba, Kanauga, Carigara innan vi kommer fram till Tacloban. Men vi åker också förbi massor av byar där folk bor endast i små hyddor gjorda av bambu med stampat jordgolv, eller hus på pålar uppe i luften. Då ser man i vilket enormt överflöd vi lever i Sverige.

Fantastiska naturupplevelser med olika växter ser jag längs hela vägen, det är ett klimat som är fuktigt och varmt och känslan är som att befinna sig i ett växthus, värmen är tryckande. Det är underbara miljöer och ett vackert landskap som jag får ta del av, synd bara att man inte får med Gunnel på en sådan här resa. De små slingriga vägar där man möter dessa jeepney, dessa fordon är populära men ganska klumpiga och gör att man måste vara beredd på möten hela tiden.

När vi kom fram till Tacloban blir det dags att hitta en plats att kunna äta lunch, vi stannar vid ett shopping centrum som heter Robinson. Parkerar bilen och går runt och ser oss omkring på platsen, passar även på att ta ut lite pesos innan det blir dags att äta.

Min resa fortsätter sedan till Mac Arthur Park vid Red Beach Palo, denna plats byggdes till minne av landningen från generalens återkomst till Filippinerna. Och här firar man händelsen årligen den 20 oktober.

Efter veckor av tunga bombardemang utförde amerikanska stridsflygplan och fartyg strider på Leyte beach shores mot de japanska styrkorna. Den sjätte armén och kombinerade styrkor ur USAFFE kom till Red Beach i Palo och fick fotfäste runt strandområdet samt i utkanterna och i terrängen runt Palo och Tacloban. Med ett skyddat brohuvud och kusten rensad kom generalen Douglas MacArthur tillbaka till Filippinerna och uppfyllde sitt löfte om att ”Jag ska återkomma”.

Åker sedan vidare till Dulag och besöker även där ett monument efter striderna som skedde vid Hill 120. Intressant att åter igen komma tillbaka och se dessa platser.

Tiden går fort och vår resa ner till staden Ormoc fortsätter. Ser alla dessa risfält och byar som passeras. Min chaufför berättar om att det även på Leyte finns en gerilla som är livaktig och titt som tätt ställer till elände för den Filippinska staten och att det som västerlänning kan vara riskabelt att vistas ute under den mörka tiden på dygnet. Polis patrullerar dagligen och det finns även militära förband grupperade på Leyte. Vi ser också en aktiv vulkan som på olika platser sprutar ut mindre eldar, tyvärr var det inte tillåtet att ta sig in i området vid vulkanen så vi stannar till och tar några foton på långt håll, bilderna blev av sämre kvalite.

Mörkret kommer fort och resan går till Ormoc, en stad som ligger ligger i regionen östra Visayas. Här stannar jag över natten på Hotel Don Felipe, ett hotell som ligger precis i anslutning till hamnen och med en vacker utsikt över havet.Här är också nära till SuperCat färjan och till busscentralen, rummet är lite föråldrat, typ 1970 tal men det var rent och snyggt i övrigt.Tackar min chaufför som skulle vidare upp till San Isidro och jag går vidare till terminalen och köper min biljett till SuperCat en slags katamaran som går till Cebu på 2 timmar.

Jag vaknar tidigt, plockar ihop mina kläder och checkar ut från hotellet, passar på att äta frukost i hotellets restaurang innan det blir dags att gå ner till färjeterminalen. Det är livligt på morgonen och fullt av folk som rör sig i området runt hamnen. Här köas det och det är mest kvinnor och barn som enligt uppgift får hämta ut någon typ av underhåll från staten, har inte hört att det förekommer sådant på Filippinerna, så det blir en fråga jag kommer ta reda på vid ett senare tillfälle.

Innan det blir dags att gå ombord på färjan blir jag ordentligt undersökt av både polis och hund innan jag släpps in på terminalen, efter en stunds väntan blir det dags att gå ombord på denna SuperCat, finner en bra plats på övre planet där jag slår mig till ro och somnar in, vaknar inte förrens vi kommer fram till inloppet till Cebu där jag samlar ihop mitt bagage och väntar in att båten lägger till i hamnen.

Redan i hamnterminalen blir jag uppraggad av min gamla taxichaufför,hade ringt upp honom när jag var i Ormoc och bestämt hämtning när min färja skulle anlända till Cebu. Blir rekomenderad till att ta in på Diplomat Hotel men att kalla detta hotell som ”tre stjärnigt” är en överdrift. Det kan vara ett tre stjärnigt enligt filippinsk standard, men definitivt inte enligt västerländska normer.

Luftkonditioneringen var högljudd och den gav oberäkneliga ljud som störde sömnen.Det fanns också fullt av mögel i badrummet som inte heller var riktigt frächt. Att gå runt i området kring hotellet kändes inte farligt, det fanns många fotgängare runt omkring för att något skulle hända mig när jag var ute på kvällen.Hotellet ligger bekvämt till mellan området i norr och downtown i söder och det fanns alltid taxibilar lediga om man ville åka någonstans.

Passade på att ta en stadsrundtur bland stadens sevärdheter där min chaufför tog mig runt för att visa mig en del av staden. Vi åkte till Fort San Pedro där jag fick tillfälle att gå runt och se detta fort som lär ha byggds redan 1630. På senare år från 1937 till 1941 blev denna kasern en skola där många boende på cebu fick sin utbildning. Men under andra världskriget från 1942 till 1945 tog japanskainvånare i staden skydd innanför murarna. När kampen för att befria staden från de japanska styrkorna utkämpades användes fortet som ett akut sjukhus för de sårade. Från 1946 till 1950, var Fort San Pedro en militärförläggning och efter 1950 tog cebu Garden Club över den inre delen och har omvandlat det till en miniatyr trädgård.

Jag åkte vidare och kom sedan fram till Cebu Metropolitan Catedralen. Katedralen är en verklig kyrka fylld av en församling och präster. Här är kyrkbänkarna fyllda av bedjande människor. De var tysta och respektfulla i sina rörelser och tal. Hela katedralen verkade ha en drömliknande atmosfär, särskilt efter det organiserade kaos som är normalt för Cebu gator. De dekorationer och målningar jag såg var vackra. Några målningarna var särskilt imponerande och alla har en speciell betydelse för troende. Så här är en plats man skall besöka om man är nere i ”down town”.

Utanför katedralen finns Magellans kors. Detta är en av Cebus viktigaste landmärke och en viktig helgedom. Magellan var en känd upptäcksresande och det var han som förde kristendomen till Filippinerna. År 1521 uppfördes ett kors för att markera starten för filippinernas kristnande. Det ursprungliga korset försämrades gradvis under åren och många besökare tog bitar av korset som souvenirer. År 1845 placerade man ett annat kors på platsen och i detta kors kom man att sticka inbitar från det ursprungliga korset. I dag är korset en helig plats och man har uppfört en vacker byggnad för att förstärka platsens betydelse.

Åker sedan till en resebyrå för att köpa min flygbiljett tillbaka till Manilla. Den här gången bestämer jag mig för att åka med Cebu Pacific som lär vara bra och prisvärt. Priserna är olika beroende på vilken tid på dagen man avser resa. Har man bagage att checka in kostar det 250 pesos för 20 kg och handbagaget är gratis.

Så att resa till Cebu i Filippinerna är perfekt för de som vill kunna njuta av en semester i en väldigt exotisk miljö och samtidigt kunna ta sig till en riktig storstad för shopping, restaurangbesök och ett livfullt nattliv. Hit kan jag tänka mig att återkomma till vid ett senare tillfälle.

Tillbaka i Manilla igen, taxi från flygplatsen till mitt gamla hotell La Corona Best Western. Får tid under dagen att göra ett besök vid Manila hotell, detta hotell är det äldsta finaste hotellet i Filippinerna. Det har alltid sagts att historien aldrig tar en semester på Manila Hotel. Detta 5 stjärniga hotell byggdes 1909 konkurrerade med  Malacaang Palace (hus Filippinernas president). Manila Hotel var General Douglas MacArthur hemvist från 1935-1941 och det var invigd och öppnades officiellt den 4 juli 1912 i åminnelse av amerikansk självständighet. Berömda kändisar och historiska ikoner har varit här och på så sätt satt sitt värde på att vistas i detta storslagna hotell.

Att komma tillbaka till mitt rum på La Corona känns bra, passar på att vila upp mig inför ett ”kvällspass” på restaurangen Smörgåsbord, ett bra ställe som jag lärt mig tycka om. Här träffar man på skandinavier och kan utbyta erfarenheter och även få en del tips om vad som är värt att besöka i Manilla, men även att smaka lite grann av svensk husmanskost, kan vara gott efter att ätit av det asiatiska rätterna under en tid.
Sista dagen i Filippinerna. Har precis checkat ut från mitt hotell. Det kommer att bli en lång och tråkig dag. Mitt plan till Bangkok skall avgå klockan 12:55 från Manila Ninoy Aquino airport och jag vill inte missa avgången vilket gör att jag via receptionen beställer en taxi i god tid. Flyget är som vanligt försenat från Manilla och jag får vänta drygt en timma, flyget går aldrig efter tidtabell vilket kan vara bra att komma ihåg, lång väntan på en tråkig terminal som inte har mycket att bjuda på. Flygtiden till Bangkok tar tre timmar och jag funderar på om jag skall dra in till Bangkok eller om jag åker direkt till Jomtien. Det lutar mest åt Jomtien just nu, särskilt med tanke på att träffa min vän Björn Barrefors som är där nere nu.

Landar in nära två timmar försenat på Suvarnabhumi. Det är den internationella flygplatsen som öppnades i slutet av september 2006. Här känner jag igen mig efter att varit här många gånger nu. Det blir rutin på att passera passkontrollen och ta med mina väskor för att vid detta fall hitta en taxi som tar mig ner till Jomtien. Även att bo på Rita Resort har blivit en plats där jag trivs att bo. Björn Barrefors möter upp mig i receptionen och vi tar en öl tillsammans innan vi tar en bathtaxi ner till Jomtiens centrum. Här besöker vi Pelle Pettersson nya restaurang Akvavit som han och en kamrat låtit restaurera och gjort till en 5 stjärnig restaurang med hotelldel som var på gång för att öppnas i vår.

Var ute rätt sent igår kväll med Björn, vi tog en bathtaxi in till Pattaya. Som tur är så finns det ställen i Pattaya där man bara kan sitta ner och ta en öl och lyssna på live musik utan att bli attackerad av thai damer som vill att man ska köpa drinkar eller något annat. Hittade ett riktigt bra ställe igår kväll där de körde live musik ända till 03.00. Banden som spelar har som regel oerhörd bredd och är duktiga musiker. De hoppar rejält mellan olika musik stilar. Jag börjar redan känna mig lite trött på hela Pattaya grejen nu. Blir kvar några dagar i Jomtien och umgås med Björn innan det blir dags för honom att resa tillbaka till Sverige.

Då jag har tid på mig innan min hemresa åker jag upp till Kanchanaburi, ungefär 35 mil från Jomtien. Lämnar hotellet på morgonen och skall uppleva andra världskrigets verklighet blandat med lite världsberömd fiktion. Startar dagen med ett besök på Hellfire Pass. Dödens järnväg byggdes av japanska krigsfångar mellan Rangoon i Burma och Singapore. Hellfires Pass är platsen där tusentals fångar under dag och natt med endast facklors sken fick hugga sig rakt genom ett berg. När jag står på platsen inser man snabbt vilket arbete detta var!

Den japanska armén ville bygga bron för att kunna transportera manskap och utrustning till den Burmesiska fronten där japanerna krigade mot britterna. Hela järnvägssträckan mellan Burma och Thailand är 415 km lång och tusentals fångar dog under byggandet av bron.Tar mig sedan till krigsmuseet vid Wat Tai för att få hela historian berättad för oss. Här får man även besöka de återskapade barackerna man levde i under tiden som krigsfångar.

Tog mig tid att även besöka krigskyrkogården Don-Rak war cemetery som ligger på Saengchootoe road inne i Kanchanaburi, här ligger nära 7000 fångar som dog under bygget av bron. De flesta var soldater från Australien, Tyskland och Storbritanien mista sina liv här för byggandet av bron.

Lämnade Kanchanaburi för att ta mig till flygplatsen Suvarnabhumi med taxi, fick bra kontakt med föraren och fick höra lite grann om hur han upplevde turister från olika delar av världen och som besöker Thailand, Vi svenskar fick ett gott renumé av honom vilket kan kännas tillfredställande att höra. Efter nästan tre timmar kommer vi fram till flygplatsen, det tog lång tid att ta sig igenom Bangkok, jag förstod inte varför han var tvungen att ge sig in i den myllrande storstadstrafiken, det borde gått snabbare att åkt en ytterring och inte trängs med alla dessa fordon och rödljus i centrum av staden.

Nu blev det i alla fall en lång väntan på mitt flyg hem till Sverige, och en lång flygresa men det är en annan historia.

Hans Zettby