En givande och angenäm resa till Sydostasien!

Det är lätt att beställa resor idag! Med några enkla klick kan du snabbt vara iväg på ett flyg till något exotiskt resmål och koppla av under palmerna i ett par veckor.

Alla pratar, men hur många lyssnar? Jag talar så klart om reseminnen. Stoppa in bomullen, för nu ska det berättas om semestern som jag gjorde två veckor under oktober 2012!

Det började redan straxt efter påsk. På gator och torg och i fikarummet hör man hur sommarens planer inför semestern blir ett allmänt samtalsämne. Sedan ökar bubblandet tills det kokar över i juni då de flesta börjar sin semester. Här får man höra att någon skall åka med familjen till Skåne, någon annan passar på att åka till ”pråmen” i Tyskland för att inhandla alkohol och den tredje tar en charterresa till Cypern.

I augusti fasar många för att komma tillbaka till jobbstressen. Själv älskar jag reseminnena. För om det var en prövning att ta sig genom planeringsstadiet, så är det nu det bär frukt. Det går ju inte att smita undan semestersnacket, någon undrar vad har du gjort på din semester då. Längtar efter att dra iväg utomlands, jag brukar inte ta ut all min semester på sommaren utan brukar spara lite grann för att komma iväg på hösten. Sverige är ett kallt land och när höstmörkret faller känns det underbart att kunna förlänga sommaren med ett par veckor, jag törstar efter dagsljus.

Tänk att sitta på en uteservering och dricka svalt vitt vin, äta något gott, veta att man har ett främmande land att upptäcka. Samtidigt känna den behagliga temperaturen som lockar fram människor, där barn leker på trottoarerna, folk som flockas på gator och torg, matgäster fyller upp serveringarna och främmande tungomål hörs i sorlet. Att få uppleva nya miljöer, nya dofter och nya intryck får mig att längta ut och resa. Så detta är vad som väntar mig de två första veckorna i oktober 2012. Nu känns det i luften att hösten är på gång här hemma i Sverige och snart är jag på gång till Kambodja.

Jag vill utforska världen på egen hand, så jag planerar och beslutar vilka sevärdheter och aktiviteter som är relevanta för mig.

Att resa ensam är en stor utmaning. Du måste ta alla beslut själv, och om något händer har du ingen som kan stötta dig. Å andra sidan behöver jag aldrig kompromissa när det gäller saker att se och göra och frihetskänslan är total. Dessutom träffar man massor av andra människor som också reser själva.

Passet är det viktigaste resedokumentet och jag kontrollerar att det är giltigt under 6 månader efter det att jag kommit till Kambodja. Även om flygbiljetterna är elektroniskt lagrade hos flygbolaget, har jag skrivit ut och tar med mig e-biljetten och biljettnummer som jag fått från resebyrån.

I vissa länder räcker det inte med ett pass utan du måste även söka ett visum. Ett visum är vanligtvis är utfärdad av landets ambassad eller konsulat och består av ett papper eller en stämpel som införs i passet. I mitt fall så löser man VISA i samband med att man kommer in i landet.

Det är också viktigt att kontrollera att jag har en reseförsäkring som gäller, Även mindre allvarliga skador som ett brutet ben eller en mindre allvarlig sjukdom kan lätt sluta med höga vårdbelopp.

Är det något jag tror jag lärt mig under mina resor är det att gå på min impuls. Att att göra det där som man känner man vill. Och göra det direkt innan för mycket ifrågasättande och tvivel slår på. Innan den rationella rösten säger ”är det så bra? skall du inte tänka igenom allt först”?

Det är inte hela världen att gå på impuls ibland. Att världen inte går under om jag gör det lite halvgalna. Visst, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och det kostar lite extra pengar. Men då gjorde jag ju i alla fall någonting. Då satt jag inte bara och funderade på vad jag skulle göra. Ofta är det inte sakerna vi gör som vi ångrar, utan chanserna vi aldrig tar.

Vardagstankar inför resan till Kambodja.

Thailand känns redan hemtamt för mig och många andra svenskar. Nu är det dags att upptäcka grannlandet Kambodja. Landet har etablerat sig mer som ett av besöksländerna längs de klassiska turiststråken i Sydostasien, även om grannarna Thailand och Vietnam fortfarande är mer populära. Fördelen är att landet fortfarande är förskonat från den överexploatering som drabbat många av de andra turistnationerna.

Jag har nu klara mål för hur resan från Linköping via Arlanda mot Bangkok och sedan in till Kambodja skall se ut.

Det största dragplåstret är det enorma tempelområdet Angkor som innefattar världens största religösa byggnad, Ankor Wat som är ett av de mest berömda tempel i ruinstaden Angkor och som finns med på UNESCOS världsarvslista blir en plats att besöka.

Men landet är mer än bara sina tempel, längs den 44 mil långa kusten i söder finns, pudervita sandstränder och mängder av orörda små öar. De oförstörda skogarna, det tropiska klimatet, den avslappnande stämningen och billig mat och dryck är andra lockbeten som varje år drar allt fler turister så även mig.

Även ett besök vid Killing fields blir ett måste även om platsen inte har någon trevlig historia bakom sig. Här avrättades ungefär 17 000 personer efter att bekänt osanningar efter tortyr på Tuoi Sleng eller S-21 som det också kallas. Detta var från början en högstadieskola som gjordes om till fängelse och tortyrcenter under Pol Pots regim. Pol Pot eller Saloth Sar som han egentligen hette var ledare för Röda khmererna i Kambodja. Han iscensatte folkmord 1975-1979 där 1,7 miljoner människor, 25 procent av befolkningen fick sätta livet till.

Insåg igår att jag inte reflekterat över klimatet och regnperiodern under min resa så jag började leta upp lite fakta. Konstaterar att under oktober är den månad som nedebördsmängden är som störst, 257 mm i Phnom Phen och 230 mm i Siem Reap vilket gör det  otroligt blött, hoppas nu bara att värmen ändå finns kvar.

Vad blir billigast, växla pengar hemma, eller ta ut uttagsautomater på resmålet? Ja den frågan har jag ställt mig många gånger. Jämförelse visar att det blir något lite billigare att göra uttagen på plats, men att skillnaderna är små.

I växlingskontorens växlingskurser ingår avgifter för bland annat hantering och transport av kontanter. Därför är dessa kurser alltid något sämre jämfört med den kommersiella betalningskursen som gäller vid automatuttag utomlands. Man ska dock tänka på att inte göra många små uttag utanför euroländerna eftersom det tillkommer en uttagningsavgift på 30-40 kronor.

Att växla kronor till inhemsk valuta utomlands kan bli en riktigt dålig affär. För även om växlingskursen man skyltar med ser helt okej ut, är det inte ovanligt att växlingskontoren tar ut mer eller mindre dolda avgifter.

Rådet är därför att alltid fråga hur mycket pengar man får för sina kronor innan man lägger fram pengarna. När affären är gjord kan det vara svårt att ångra sig. En av anledningarna till den usla växlingskursen utomlands är att svenska kronan inte är attraktiv på den utländska marknaden.

Hemvärns KFÖ med 31. Hvbat i Skillingaryd.

Det har varit en hel del att tänka på under sista tiden som inte har med resan att göra. Som anställd i Försvarsmakten har ingen kunnat missa den turbulens som varit de sista månaderna. Omstruktureringen av den nya organisationen är ett KAOS, alla går och väntar på ett besked hur och var man kommer att bli placerad i fortsättningen. Den 6 september får alla anställda i Försvarsmakten besked om vilken befattning som erbjuds i Försvarsmaktens Org13 och nu har vi två veckor på oss att svara nej. Ett icke svar räknas som ja, och den 1 januari tillträder man sin nya befattning. För min del blev det en tjänst som kvartermästare vid Trängregementet i Skövde, jag känner redan nu att det aldrig kommer bli aktuellt för mig att ”omgruppera” till denna stad. Jag kommer att bli uppsagd efter 46 års tjänst i Försvarsmakten, har då 12 månader kvar att tjänstgöra, därefter kommer min ”fallskärm” att lösas ut och i bästa fall hoppas jag att bli arbetsbefriad det sista året.

I och med den här turbulensen där ”Hela havet stormar” kommer mina två veckor att bli en utmärkt tid att koppla av och tänka på något annat än FM omstrukturering. Har idag fredagen den 21 september lämnat in mitt besked till personalavdelningen på Helikopterflottiljen att jag avser inte flytta till Trängregementet eller till Skövde. Efter att besökt regementet och fått information om den tänkta placeringen så känns det riktigt att ta 12 månader uppsägningstid och därefter pension, kanske det kan bli fler resor i framtiden.

Så var det dags att resa till Sydostasien.

Måndagen den 1 oktober var det dags att äntligen lämna Sverige. Eftersom SJ inte är att lita på hade jag köpt en bussbiljett till Arlanda, känns mer tryggt att ta sig upp på detta sätt än tåg som är försenade eller inställda. Efter incheckningen var det bara att invänta boardingen till Thai airs flyg TG 961 till Bangkok. Thaiair har nu senarelagt sitt flyg med en timma till 14:30 vilket jag tycker känns bättre.

Fick en sittplats bredvid en kille som heter Mats som bor i Stockholm. Han pratade oavbrutet under hela resan om allt möjligt och på så sätt kändes resan inte allt för långdragen. Vi lärde känna varandra rätt bra och Mats berättade för mig att han åker ner under vinterhalvåret till sin lägenhet han har i Thailand, under vår och sommar har han en flytt och budfirma vilket gör att han fortfarande är skriven i Sverige.

Efter en resa på 10 timmar var det skönt att landa in en tidig tisdagsmorgon på Suvarnabhumi. Det fungerade utmärkt med mitt bagage och rutinerna genom tullen på flygplatsen. Ett myller av människor från när och fjärran på väg ut och in från denna flygplats. Här möts olika kulturer i en enda stor folkmassa. Man hör olika språk, känner olika dofter och får till sig olika intryck på både gott och ont, visst är det fantastiskt att kunna resa och se sig om i världen.

Beger mig upp till avgångsterminalen och lyckas få tag till en flygbiljett med Bangkok airways med avgångstid 08:00. Fick betala lite drygt 2500 SEK till Siem Reap, flygtiden blev på knappt en timma innan man landade in på den internationella flygplatsen. Så blev det dags att söka VISA vid den kambodjanska passkontrollen som verkligen var fullbemannad, man kan förmoda att denna funktion ger arbete åt många, proceduren gick smärtfritt även om många tjänstemän ville hantera samma resedokumentation. Jag hade läst på innan att det krävdes ett passfoto för VISA dokumentet så detta hade jag som tur var ordnat innan jag reste ner till Kambodja – khmerernas rike.

Några dagar i Siem Reap Kambodja.

Utanför terminalbyggnaden fanns det gott om taxibilar och Tuk-tuk som på alla sätt och vis ville ragga upp sina kunder för att ta dem in till stadens centrum och till de olika hotell som fanns atttillgå. Jag hade varit klok nog att planera mitt boende via internet så jag visste vart jag ville bo, Pavillon d´Orient var mitt val,ett trevligt hotell som inte låg inne i downtown utan en bit från de värsta stråken i centrum. Priset per natt var cirka 50 US dollar och rummet var utmärkt bra, det enda problemet som jag kom att upptäcka senare var att strömmen stängdes av vid 22 tiden och det blev ett totalt mörker under 10 till 15 minuter innan ljuset kom tillbaka. På min fråga till receptionen så var det på det viset vid samtliga hotell i Siem Reap, undrar om det verkligen var sant? hotellet ville väl ha ett bra rykte och förklarade detta fenomen på detta sätt.

Min taxichafför var en trevlig kille som talade bra engelska, erbjöd att ta mig runt för att se olika sevärdigheter i staden med dess utkanter. Jag bad honom komma tillbaka lite senare under dagen, ville packa upp mina kläder, ta en dush och vila en stund innan det var dags att ge sig ut på en upptäcktsfärd. Passade på att se mig omkring inne på hotellområdet och även ta ett dopp i poolen innan det blev dags att träffa taxi killen igen.

På utsatt tid kom min taxi och det blev nu tid att åka runt lite grann och se centrum, upplevde att det var rörigt inne i staden, fullt med olika affärer och flakmopdeder som sålde frukt och annan krims krams till hugade turister. Vi fortsätter till Srok Yeung, den näst största turistattraktionen som ligger vid nära Tonle Sap sjön, den största sjön i Sydostasien och även hem till världens mest produktiva inre fiske. 480 arter och världens största insjöfisk, mekong giant catfish, en mal som kan bli upp emot 400 kilo. Det finns en stingrocka som blir tre meter mellan vingspetsarna, sill och sjötunga, karp och en dog eating catfish med stora vassa tänder.

Vägen hit var en upplevelse i sig där de sista kilometrarna var en gropig, smal grusväg och min tanke var att hit kan inga turistbussar ta sig, men ack så fel jag hade.
Denna plats är beläget på nordvästra Kambodjas flodslätt och är 100-hektar landsbygd och ägs av Empress Angkor Hotel, ett av de ledande hotellen i Siem Reap. Nu blev det dags att åka båt ut till Phum Krorsang, en liten by med bosättning i och nära sjön. Jag fick betala 20 US dollar för att ta mig ut till denna by som är uppbyggd på pålar i vattnet. En intressant resa genom en lång kanal innan jag var framme i Phum Krorsang.

Här fanns möjlighet att titta på ett flytande turist zoo med krokodiler, fiskuppfödning, café, souvenirer och massor av tiggare. Här erbjuds man att betala tre US dollar för att ta sig vidare in i de träskmarker som omgärdar denna by vilket intresserade mig. En ung kvinna låter mig sitta ner i en enkel båt och hon paddlar in i mangroveskogen där stammarna utvecklar bågformigt böjda rötter som tränger ner i den lösa botten och gör det möjligt för träden att stå upprätta, många av dessa träd har rötter som skjuter upp ur det syrefattiga slammet. För mig känns det overkligt att komma in i denna täta djungel och jag undrar just hur hon skall lyckas ta oss ut ur denna gjyttja och vegetation.Denna båttur tog omkring 30 minuter innan det blev dags att hitta min båt som skulle ta mig tillbaka till Srok Yeung.

Jag får förklarat för mig av den unge båtföraren att denna ”Floating village” har både skola och polis och att en första inblick här gör att man har en stor fattigdom. Faktum är att här har man fisket och turism vilket gör att man lever ganska väl mot andra platser i landet. Jag kunde även se att en och annan har TV antenn på sitt hus vilket också är ett tecken på ett visst välstånd i landet. När vi kommit tillbaka till hamnen står det turistbussar på rad och jag undrar hur sjutton har dom kunnat ta sig fram på den katastrofalt dåliga väg? Vår taxi lyckades i alla fall med konststycket att klara sig utan att fastna i groppar eller leran och det kändes skönt att komma tillbaka till hotellet efter en lång dags resa med härliga upplevelser. Passade på att äta en god middag innan det blev dags att gå och lägga sig för natten.

Väcktes upp av att mina grannar var på väg till poolen, klockan var straxt före 8:00 och hungern började göra sig påmind. Efter en dush och ombyte blev det dags för att avnjuta en American breakfast på hotellets restaurang. En god buffé med olika rätter och drycker att välja mellan. Konstaterade att hotellet knappast var fullbelagt då gästerna åtminstonde inte var och åt frukost. Hotellet har för övrigt endast 18 stycken rum att erbjuda och jag var möjligen tidig till frukosten.

Ringer min taxichaufför som skall ta mig till bland annat Angkor Wat och ytterligare tempel under dagen. Passar på att i receptionen låna en dator och gå in på internet för att läsa av mina mail. Fick då beskedet att Lennart min styvfar har avlidit vilket gör att jag behöver ringa hem till Gunnel och höra efter hur det står till hemma i Sverige. 

När min taxi kommer till hotellet åker vi in till centrum där jag köper ett SIM kort till min mobiltelefon och fyller på med 10 US dollar. Ringer och får kontakt med Gunnel, det känns bra men det blir en jobbig tid när jag kommer hem igen med allt en begravning innebär.
Innan det blir dags att resa till de olika templen som finns inom Angkor området måste man köpa ett tempelpass, eftersom jag endast tänkt vara ytterligare en dag till i Siem Reap blev det ett endagars pass för 20 US dollar. På en yta av nästan hundra kvadratkilometer finns sjuttio tempel i olika storlekar och omfattning, så det finns mycket att se om man orkar.

Började med att besöka ”Lady pink” ett av de vackraste templen i området enligt mitt tycke.Häftigt att klättra omkring i, visst var det mycket turister men detta tempel svalde väldigt mycket folk, vissa delar av templet var det svårt att ta sig till, jag klättrade upp för någon trappa som var så brant att man utan att böja sig kunde stödja sig med handen några trappsteg upp under hela klättringen. Enkelt att ta sig upp, men något svårare att ta sig ner. Det löste sig med när jag hittade en trappa med ledstång.

Som vanligt vid olika turistattraktioner finns ett otalt utbud på souvenirer och cafér och restauranger så man behöver inte vara hungrig när man besöker dessa ställen. Passade på att prova det inhemska ölen Angkor vilket smakade riktigt bra och inte heller så dyrt, vill minnas att priset var under tio kronor.

Den forna barnsoldaten som startade minmuseum och barnhem.

Jag hade hunnit läst och tagit del av alla dessa minor som under tre årtionden av krig är Kambodja ett av de mest mintäta områdena i världen. Varje år skadas flera hundra personer. En man har gjort det till sin livsuppgift att röja landet från minor, Aki Ra.

Bortom de världsberömda templen kring Angkor Wat, strax utanför staden Siem Reap, ligger Kambodjas minmuseum. Runt omkring breder gröna risfält ut sig och bufflar tuggar lojt i vägkanten. Det lilla museet öppnade efter många, långa år av byråkratiskt trassel, politisk inblandning och jakt på kapital.

Vid ingången formar 17 amerikanska bomber en allé som leder in till samlingen av minor och vapen. Dessa, liksom allting annat här inne, är skörden av en mans arbete, den före detta barnsoldaten och numera minröjaren, Aki Ra.

Varje mina som finns här har han själv lyft ur marken och desarmerat. Sammanlagt har han röjt undan omkring 50 000 minor och blindgångare, museet är ett levande bevis över att kriget inte tar slut förrän varje mina är oskadliggjord.

Aki Ra föddes någon gång i mitten av 60-talet. Han vet inte exakt hur gammal han är, men när Röda khmererna tog makten i Kambodja 1975, var han fortfarande ett barn. Hans föräldrar dödades och själv placerades han i ett läger för barn. Trots att minröjningen har pågått i landet sedan 1991, ligger miljontals minor fortfarande kvar i marken. Lägg därtill ett oräkneligt antal blindgångare, granater och bomber som inte har exploderat, som försvårar livet för befolkningen.

Under hela kriget, som varade från början av 1960-talet och tre årtionden framåt, beräknar man att cirka 10,6 miljoner minor placerades ut i landet. I dag uppskattar man att mellan tre och sex miljoner ligger kvar i marken. Fram till i dag har omkring 50 000 personer dött eller invalidiserats på grund av minolyckor och fram till 2006 skadades 800 personer om året, den siffran halverades förra året.

Men minmuseet är inte bara ett museum. Aki Ra bor på området i ett nybyggt hus, och ett stenkast längre bort står ett par mindre huskroppar. Detta är början på det barnhem som Aki Ra och Richard Fitoussi planerar. Redan nu har 23 föräldralösa barn fått ett nytt hem här, flera av dem har varit utsatta för en minolycka och förlorat en arm eller ett ben.

Men hemmet är bara halvfullt, 40 barn ska få plats totalt och det finns planer på att bygga en skola bakom museet. Det här är en plats som jag tycker att man skall ta sig tid och besöka när man är här i Siem Reap.

Angkor Wat, ett världsarv med tusenårig historia.

Det snart 900 år gamla templet Angkor Wat är Kambodjas mest populära sevärdhet tillika ett av världens mäktigaste byggnadsverk. En upplevelse man inte bör missa om man reser till landet.

Under storhetstiden var Angkor en av världens största stad med drygt en miljon invånare. Angkor som rike sträckte sig under den här tiden ut sig över dagens grannländer Thailand, Burma, Vietnam, Laos och Malaysia. Stadens historia kan man studera genom de reliefer som finns uthuggna i sten och löper kring hela Angkor Wats grundmur.Dessa var ursprungligen målade i guld och rött och täcker en yta på 1300 kvadratmeter. Ett imponerande konstverk som är värt att skåda. En bred vattengrav går runt hela monumentet, vilken har en sammanlagd längd på imponerande fem och en halv kilometer. Man kan bara korsa vattengraven vid två ställen, i öst genom att gå över en enkel jordbank, och i väst genom att gå över en 200 meter lång och 12 meter bred bro gjord i sandsten.

Templet byggdes mellan åren 1113 och 1150 som begravningsplats åt kung Suryavarman ll, som betraktade sig som inkarnationen av den hinduiske guden Vishnu. Under ”mitt” perioden under 1500-talet var templet känt som Preah Pisnulok och blev under den här perioden en plats för buddistiska pilgrimer. Till templet kom inte bara Khmer utan folk från hela sydöstra Asien. Angkor Wat formar en rektangel, om cirka 1500 x 1300 meter. Angkor Wat är beläget i sydöstra hörnet av den historiska staden Yashodhara som byggdes av Yashovarman I.

1992 togs Angkor med på Unescos världsarvlista, för att bevara och restaurera staden. Man installerar bland annat ett dräneringssystem för att hindra vattenskador och man röjer undan skogen som växt sig in i tempelområdet. Men de många turisterna försvårar arbetet. Upp till en miljon turister per år besöker Angkor och trots att det drar in en del pengar, kommer största delen av restaurationspengarna från andra länder.

Angkor Wat är den största religiösa byggnaden i världen, mest känd för sina fantastiska skulpturer och dekorationer på templets väggar. Sedan 1863 finns Angkor Wat på Kambodjas flagga. Flaggans utformning­ har dock ändrats vid flera tillfällen men Angkor Wat-motivet har hela tiden funnits med, men i olika framställningar. Att Angkor på många sätt är Kambodjas själ och hjärta, råder det ingen tvekan om. Varje medborgare har gratis inträde och att minst en gång i livet besöka templen i Angkor trycks för många ha blivit en hederssak.

Efter att gått runt och tittat på detta världsarv blir det dags att ta sig ut ur detta färgglada folkmyller och leta upp min taxi igen. Överallt vill byborna försöka sälja chips, läsk och vykort in i det sista innan jag kan få skydd i taxibilen. Man kunde nog tillbringa mycket mer tid här, förutsatt att man är våldsamt intresserad av arkeologi etc.

Det blir ingen tid för middag i Angkor Wat utan min resa går till mitt hotell Pavillon d´Orientdär jag efter en lång dag pustar ut efter alla intryck som jag fått mig till del under dagen. Frächar upp mig på rummet med en dush, intar middagen på hotellets restaurang. Det kambodjanska köket är influerat av smaker från hela Asien, så köket erbjuder spännande fräscha smakupplevelser.

Känner att tröttheten börjar komma så jasg tar mig upp till mitt rum, det tar inte lång tid innan jag somnar in. Väcks upp vid 22-tiden då strömmen försvinner igen, märker hur air-condition på rummet tystnar och allt blir svart igen, bryr mig inte om det utan somnar om igen.

Med busstransport till Phnom Penh.

Jag hade dagen innan min resa till huvudstaden Phnom Penh besökt  resebyrån Giant ibis och där träffat en trevlig rysk kvinna från Vladivostok. Min fortsatta resa skulle ske med turistbuss och restiden skulle bli sex timmar vilket inkluderade två raster där möjlighet skulle finnas till restaurang och toabesök. Bussbolaget skulle hämta upp mig på mitt hotell klockan 09:00 med en minibuss som sedan skulle ta mig till busscentralen i Siem Reap.

Efter sedvanlig frukost på hotellet checkade jag ut och nu började min väntan på minibussen som skulle vara på plats att hämta mig. Den ordinarie bussförbindelsen mellan Siem Reap till Phnom Penh skulle avgå 10:00 så det skulle vara gått om tid för mig innan den resan skulle starta. Min väntan blev lång och jag fick be personalen på hotellet ringa resebyrån och fråga var minibussen var.

Klockan 10:00 kom äntligen minibussen och hämtade upp mig vid hotellet, något irriterad på chauffören undrade jag var han varit och påpekade att ordinarie avgångstid var 10:00 med den turistbuss som skulle ta mig vidare till Phnom Penh. Tyvärr ville eller kunde inte chauffören tala engelska så ett meningsutbyte med honom var inte till någon större mening.

Försenade men äntligen på väg mot Kambodjas stora men lilla huvudstad gick nu resan vidare. Bussen var inte fullsatt utan det var gott om utrymme så ville man byta plats gick det utmärkt att göra detta under resan. Det obligatoriska första stoppet blev efter två timmar och det var skönt att kunna gå ut och lätta lite grann på trycket. Köpte mig den lokala ölen Angkor som smakade gott i värmen. Efter 20 minuters uppehåll var det dags att kliva på bussen och fortsätta resan söder ut i landet.

Den tropiska naturen i landskapet var vacker, vägen var ofta väldigt bra, men det förekom vägbyggen och där nya broar byttes ut mot tidigare enkla brosystem funnits. Att transporteras på den jordiga landsvägen kändes mer exotisk än den asfalt som till huvudelen var nylagd. Bebyggelsen visade på att det är fattigt i landet, i bästa fall plåtskjul men ofta enkla hyddor gjorda av vass och palmblad. Man kan undra hur det ser ut efter de tropiska stormar och skyfall som ofta drar in över landet, kan ändå kännas tryggt att man inte behöver frysa då värmen ligger som lägst runt + 25 grader.

Man har varit noga med att bygga upp sina vackra tempel som man kan beskåda längs hela vägen mellan Siem Reap och Phnom Penh. Att man satsar pengar på sin infrastruktur är bra för landet, det gör mer bekvämt för oss västerlänningar när vi kommer ner till dessa breddgrader och ger jobb till befolkningen.

De sex timmarna längs landsvägen går ändå fort, man är ju nyfiken och vill se så mycket som möjligt, så det blir att hela tiden samla massor av intryck. Phnom Penh är huvudstaden med 1,6 miljoner invånare. Det är otroligt varmt, stökigt och ganska skitigt. Vi passerar Mekongfloden där folk badar i det bruna vattnet. De gamla husfasaderna vittnar om den tid då staden var känd som Asiens pärla, och nu närmar sig bussresan  sitt slut.

Vi kommer in i staden och bussen tar oss upp till ändhållplatsen. Här kan man inte rusa ur bussen och ta sitt bagage utan passagerarna uppmanas att sitta kvar och vänta tills allt bagage är avlastat av särskild personal från bussbolaget. Nu gäller det att hitta det lilla kvitto man fick i samband med att man lämnade sitt bagage vid avgången i Siem Reap och lämna detta till någon av den personal som lastat av bagaget. Man förväntar sig att få någon form av ersättning för detta. Jag lämnar över min biljett och betalar en US dollar för detta.

Nu inträder nästa fenomen. Man blir överfallen av en mängd Tuk-Tuk förare som erbjuder sina tjänster att åka till de hotell man beställt. Jag skulle få betala fem US dollar men tackade nej och hittade en Tuk-Tuk förare som endast tog tre US dollar.Så det är viktigt att komma ihåg att inte gå på första bästa chaufför utan ta tid och pruta, det kommer man att tjäna på i längden. Hoppar in i den lilla Tuk-Tuken med mina väskor och anger Plantation Urban Resort and Spa som jag tänkt att bo på under tiden i Phnom Penh. Känner nu doftmoln av ingefära, vitlök och citrongräs som blandas med ljudet av cykeltaxis, motorcyklar och en och annan glänsande Toyota som tar sig fram längs gatorna.

Mitt hotell ligger inte mitt inne i centrum utan strax utanför, vilket kan kännas skönt att komma från den intensiva trafik som är inne i centrum av staden. Har tur, det fanns ett rum för mig på detta hotell under första natten men blir tvungen att hitta ett annat hotell till nästkommande natt. Plantation har 70 rum och priset var 74 US dollar per dygn. Alla rum var uthyrda så efter att lämnat in mina väskor och tagit en dush blev det läge att hitta en Tuk-Tuk igen och åka runt och leta rum för nästkommande natt. Hittade till slut ett närliggande hotell, Blue Lime endast 200 meter från Plantation och det passade mig bra. Jag kom att återvända till Plantation för den sista natten i Phnom Penh.

Kvällen tillbringade jag på en trevlig restaurang med god mat inne i stadens centrum innan jag återvände till hotellet efter en kort rundtur i staden. Passade på att gå in på internet och läsa igenom de mail som jag hade fått sedan jag lämnade Siem Reap, ringde några samtal till Sverige och därefter bekanta jag mig med hotellets pool och restaurang.Under senare delen av kvällen tittade jag igenom de förberedelser som gjorts inför besöket i och runt Phnom Penh. Somnade ovaggad i en skön säng efter en lång dagsresa i bussen och rundtur i stadens centrum.

Kambodjas mörker och ljus. Med besök på Killing Fields och fängelset
Toui Sleng S-21.

Efter några timmars sömn och en skön dusch blev det dags att äta frukost. Var uppe tidigt och det befann sig inte så många gäster som kommit till frukosten ännu. Jag har funderat på hur Kambodjas befolkning kan vara så vänlig och till synes glad, trots det helvete folket utsattes för i och med Pol Potts ”samhällsomvandling”, det är för mig ett mysterium.

Under den här dagen kommer jag att besöka The Killing Fields och Toui Sleng, platser som jag både läst och hört berättats om sedan tidigare. Men innan det blir dags att ta sig vidare till dessa platser måste jag checka ut och förflytta mig till Blue Lime, mitt ”nya hem” under ett dygn. Det tar inte många minuter innan jag intagit mitt rum och lastat av mig mina väskor. Får betala 60 US dollar för detta rum och då ingår även frukost, ett överkomligt pris för den standard detta hotell ändå har.

Utanför hotellet finns det fullt av Tuk-Tuk med förare och det är inte svårt att hitta någon förare. Nu gäller det att förhandla och pruta så mycket som möjligt om man vill få en billig resa. Tillgång och efterfrågan är vad som gäller. Såg en prislista inne på hotellet som angav ett pris till Killing Field på 15 US dollar så det var det pris som jag till slut fick betala. Choeung Ek Genocidal Center som platsen heter ligger ungefär 15 km sydöst om Phnom Penh. Choeung Ek är det mest kända av de över 300 Killing Fields som finns i Kambodja. Här avrättades ungefär 17 000 personer. När Pol Pot och hans Röda Khmer intog Phnom Penh den 17 april 1975, det var då utrotningen av befolkningen började.

Jag åker Tuk-Tuk samma väg som många tusentals fångar en gång transporterades i lastbil på sin väg mot ”The Killing Fields”. Här avrättades de och begravdes i stora massgravar. Det är varmt och dammigt och svårt att andas, min förare upptäcker mitt harklande och torkande i ansiktet varför han stannar till vid en liten affär och köper ett munskydd till mig, väldigt omtänktsamt.Trafiken är som vanligt väldigt intensiv och det är ett under att kunna ta sig fram i detta myller av fordon.

Vi kommer fram till entrén det omtalade stället och jag får betala 4 US dollar för inträdet. Man tilldelas ett headset med engelsk information till de 19 olika platser som beskrivs inom Killing Fields. Här finns också en liten butik med souvenirer, dricka, snack, böcker, filmer mm. Filmen Killing Fields – Dödens fält från 1984 baserad på en sann historia och handlar om vänskap, inbördesskriget och det lidande det skapade var en Best seller här.

Trodde nog att området skulle vara något större än det område det var. Till Killing Field fördes de så kallade ”skyldiga” efter att de hade bekänt osanningar efter tortyr på Tuoi Sleng. Här avrättades de och placerades därefter i massgravar. Man splittrade familjer och de som avrättades fick aldrig en möjlighet att säga adjö till sina nära och kära.

Det första stoppet blir vid Memorial Stupa, en hög byggnad med 18 våningar byggt som ett torn,här förvarades ca 8000 kranier efter de man funnit inne på området. De yngsta kranierna förvarades överst och de äldsta längs ner. En del kranier har skotthål, vissa krosskador och vissa huggmärken. Det fanns också andra benrester och diverse kläder som förvarade här också. Det var en olustig känsla jag fick efter att gått runt och tittat på alla dessa grymheter som dessa personer fått genomgått.

Fortsätter man vidare kommer man till den plats där lastbilarna släppte av fångarna och där vakterna lät avrätta några av dessa. Man får även se var de olika byggnaderna där fångvaktarna hade sin expedition, en minnesplats för de kineser som avrättades, olika massgravar. Vid en massgrav placerade man kvinnor på knäna med förbundna ögon, därefter slog man ihjäl dem med bambukäppar, om någon överlevde hoppade bödlarna ner i graven och slog igen. För att vara riktigt säker på att alla var döda hällde man DDT över offren.

Vidare fanns en glas box full med olika kläder som man funnit i gravarna. Det magiska trädet som man hade hängt upp högtalare där det kom ut någon slags musik och budskap till de som fortfarande inte hade slagits ihjäl. Det som berörde mig mest var det träd där man slog ihjäl barnen,här fanns en skylt med texten, mot detta träd slog man ihjäl små barn. Det sägs att Röda khmererna inte ville ödsla dyrbara kulor på barnen, därför slogs de ihjäl. Man lät mödrarna se på när deras barn slogs ihjäl på detta barbariska sätt.

Här finns 86 uppgrävda massgravar, resterande har man bestämt att man inte ska gräva upp. Kläder letar sig upp ur jorden på flera ställen, det gäller att se upp så man inte trampar på dem. Färgen satt fortfarande kvar i kläderna.

När man lämnar The Killing Field kan man inte sluta undra hur något sådant kunnat hända som så sent som slutet av 70-talet. Att Adolf Hitler lät avrätta miljontals judar under tiden före och under andra världskriget borde vara en läxa för FN:s medlemsstater, men att Pol Pot utan att bli straffad för dessa brott kunnde gå fri är en stor skam för världssamfundet.

Sedan Pol Pot sommaren 1997 låtit avrätta sin närmaste man Son Sen och hans familj, greps och dömdes han under Ta Moks överseende till livstids husarrest. PolPot iscensatte ett av historiens mest omfattande folkmord. 1,7 miljhoner människor tros ha dött mellan 1975 och 1979, (cirka 25% av den dåvarande befolkningen)

Efter svåra sociala förhållanden 1978 gick Vietnam in i Kambodja och drev ut Pol Pot och hans anhängare från Phnom Penh och 20 år senare dog Pol Pot. Därmed försvann också möjligheten att ställa den ytterst ansvarige inför rätta. Den politiska situationen i landet idag är fortfarande instabil. Korruptionen är utbredd och hindrar utvecklingen både politiskt och ekonomiskt. Man har heller inte några direkta demokratiska traditioner. Utbildningsnivån och hälsostandarden är bland de lägsta i världen. Många lider av undernäring och sjukdomar som malaria. TBC och AIDS är vanliga dödsorsaker. Rent dricksvatten är en bristvara och man räknar med att endast 20 % av befolkningen har tillgång till det.

Pol Pot eller Saloth Sarog som var hans riktiga namn avled officielt i en hjärtattack 15 april 1998 efter det att han underrättats via radio om att han skulle lämnas ut till amerikansk stödda regeringen för rättegång. Hans kropp brändes på en hög bildäck i hans läger i djungeln. Drygt ett år senare fanns i princip inget kvar av Pol Pots Angkar, men de minor hans organisation placerat ut fortsätter att skörda liv i Kambodja än i dag.

Ett stort problem är att stora delar av landet är minerat efter de gångna krigen och hundratals människor dödas eller skadas varje år, med svåra handikapp som följd. Det kan därför vara riskabelt att på egen hand ge sig ut i terrängen. Trots dessa problem fylls landet av fler och fler turister och kanske är det just det som är Kambodjas ljus i mörkret.

Värt att notera är att vår tidigare talman i riksdagen Birgitta Dahl medverkade hösten 1976 i en debatt i Sveriges Radio om situationen i Kambodja. Där sade hon bland annat:

Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation.
Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen.
Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.

Hon framförde även dessa ståndpunkter vid flera senare tillfällen, bland annat i en artikel i tidskriften Vietnam Nu.

Birgitta Dahls tidigare uttalande om Röda khmererna och folkmordet i Kambodja och uppmärksammades och ledde till debatt om hennes demokratiska trovärdighet och lämplighet som talman i riksdagen.

Efter besöket på The Killing Fields är det med olust jag åker tillbaka till mitt hotell för att vila upp mig inför eftermiddagens nästa besök vid Toui Sleng. Tar och provar hotellets pool, hittar en lokal restaurang där jag äter en sen lunch innan min Tuk-Tuk förare kommer och hämtar upp mig för transport till Tuoi Sleng eller S-21 som det också kallas.

Tuol Svay Prey High School var från början en högstadieskola som gjordes om till fängelse och tortyrcenter under Pol Pots regim. Hit fördes så kallade politiska fångar och intellektuella personer. Till de interllektuella räknades alla med någon typ av utbildning, men det kunde räcka med att bära glasögon eftersom man då ansågs ha läst för mycket.

Befolkningen dog av svält, tvångsarbete, sjukdomar och avrättningar. Genom att lura människor i Phnom Penh att amerikanerna skulle bomba staden tömde man Phnom Penh snabbt på dess invånare. Man ville få ut människorna att bo på landet. Alla skulle tillhöra ett kollektiv och pengar avskaffades. Syftet var att skapa ett självförsörjande land där befolkningen brukade jorden.

I dag fungerar Tuol Sleng, S-21 som museum. Målet med fängelset var att få fram bekännelser och alla medel var tillåtna. Här finns olika tortyrredskap, långa järnrör med öglor där man låste fast fångarnas fötter och la dem i långa rader på golvet. Andra olika tortyrredskap visas också upp. En del av fängelsecellerna hade murade väggar och var på sina ställen inte mer än 1,5 x 2 meter. På övervåningen finns berättelser nerskrivna om hur det kunde gå till när någon togs i förvar. Här fanns skyltar uppsatta som ber om tystnad och allvar för att hedra minnet av de människor som fick sina liv avslutade här.

Röda khmererna fotograferade alla nyanlända och dokumenterade allt noggrant. Det fanns mängder av kort på män, kvinnor och barn. På ett av korten fanns en ung kvinna med ett spädbarn i sin famn.

Många länder i Sydostasien drabbas av naturkatastrofer.

Under hösten är det regnperiod i den här delen av världen, många häftiga skyfall och kraftiga vindar under någon vecka är inte alls ovanlig. Ovädret skapar stora översvämningar i länderna och många människor dör och skadas av stormarna. Med tanke på de dåligt byggda hus och knappa resurser man förfogar över är det ett stort problem i dessa länder.

När jag tittar ut genom mitt hotellrumsfönster ser jag denna morgon hur regnet riktigt öser ner från himlen. Packar ner mina kläder i väskorna och beger mig till frukostserveringen på Blue Lime. Äter min frukost och checkar ut för att återvända till The Plantation. Här väntar ett något  mitt tycke ett trevligare rum än det jag disponerade här senast. Hamnar på andra våningen med fin utsikt över hotellets pool och ute restaurang.

Idag är vädret inte turistvänligt, regnet har gjort att gatorna har blivit översvämade,det tur att jag under gårdagen gjorde mina utflykter till Killing Field och Tuoi Sleng. Har inte hunnit att se så mycket av Phnom Penh så jag beslutar att trots vädret åka med en Tuk-Tuk ner till de centrala delarna av staden. Att åka ner och se River front, Royal Palace och även ta mig runt inne på Central Market blir i huvudsak de aktiviteter som jag skulle hinna med under dagen. Betalade nog ett överpris till Tuk-Tuk föraren när jag gav honom 5 US dollar för denna resa.

Stannade till och tog en bild på Royal Palace,men det ihållande regnet gjorde att jag snabbt tog skydd i min Tuk-Tuk. Det kungliga palatset i Phnom Penh byggdes under 1800-talet och består av ett antal olika hus. Färgerna på palatset är guld, som står för buddhismen och vitt för hinduismen och symboliserar att två religioner samsas. Flaggan var hissad på palatset när jag var där vilket visade att kungen var hemma.

Fortsatte sedan till marknaden som låg inne i en stor byggnad. Ja här inne fanns nog allt man kunde tänka sig, för min del blev det bara att gå runt och ta del av utbudet som erbjöds. En limpa cigaretter och en öl var vad som jag handlade. Det var påtagligt mycket poliser och säkerhetsvakter överallt kring de “lite finare” kvarteren, så här ska väl inte tjuvar och banditer kunna hitta på en massa otrevligheter.

Under kvällen gjorde jag ett intressant besök på en lokal marknad mitt inne i stan. Här var det verkligen en folkfest för hela familjen, allt från små matstånd som sålde alla möjliga lustiga maträtter till tombola karuseller. Nattmarknadens utbud är inte lika tillrättalagt som på liknande marknader I Thailand, t-shirts med tryck och text i stil med “Danger! Mines!” sticker ut. Mitt på torget var det en uppbyggd scen där lokala artister uppträdde, överallt hörde jag det grodlikt kväkande lätena efter dessa kambodjaner. Förstår inte hur man kan göra sig hörd i mobiltelefon som i stort sett alla går och pratar i. Massage erbjuds i så gott som varje gathörn, ett både billigt och starkt beroendeframkallande nöje.

Kan känna medlidande för alla de fattiga människor som drar runt och som tillbringar nätterna på en trottoar när jag är på väg tillbaka till hotellet för att packa ihop mina tillhörigheter och förbereda mig inför resan till Bankok och vidare till Ubon Ratchathani i Thailand.

Många olustiga intryck som får mig till eftertanke på allt det jag fått se och vara med om i Kambodja, men nu är det dags att resa vidare och påföljande morgon efter min utcheckning åker jag med en Tuk-Tuk till den internationella flygplatsen i Phnom Penh. Betalar 7 US dollar för denna resa som tar drygt 30 minuter från hotellet.Är i god tid på flygplatsen vilket gör att det inte är någon trängsel vid Air Asias incheckningsdisk. Ser mig omkring i de olika butikerna och hinner även ta en kopp kaffe innan det blir dags att åka vidare mot Bangkok.

Bra att känna till inför resan till Kambodja.

Kan på slutklämmen orientera om några fakta som kan vara till hjälp. Den lokala valutan Kambodjanska riel (KHR) växlas inte i Sverige, 100 SEK motsvarar ca 65 000 riel. Ta med kontanter i dollar och gärna gott om en dollarssedlar att ge i dricks. Bankomater finns på de större orterna och tänk på att kreditkort inte accepteras överallt.

Dricks behöver man inte lämna i Kambodja, men jag gav ändå städerskorna på hotellen och servitörerna på restaurangerna en eller två dollar. Dessa tjänar inte ens 1000 SEK i månaden. Turisternas dollar bringar värdefulla inkomster i ett fattigt land som fortfarande kämpar för att komma på fötter, hoppas att inte alla pengar hamnar i korrupta fickor.

En enda fras som är värd att lära in är: A tei Akún-Nej tack, på marknaden blir man attackerad av alla dessa försäljare så lägg frasen på minnet.

Att använda mobiltelefonen fungerar, men tänk på att det kostar upp mot 30 SEK i minuten att ringa, bättre att köpa lokalt kontantkort för att ringa. Prisnivån är mycket billigare än Sverige, till och med billigare än Thailand. En enkel middag kostar 50 SEK och en Ankor öl får man för 15 SEK.

Klimatet är tropiskt varmt året runt med dagstemperaturer strax över 30 grader och ljumma nätter, regnperioden sträcker sig från slutet av maj till början av november, men det regnar även lite grann resten av året också. Tidsmässigt ligger Kambodja fem timmar före oss när vi har normaltid.

Visum fixar man när man anländer med flyg till Siam Reap eller Phnom Penh, tänk på att man måste ta med ett passfoto. Priset för VISA är 20 US dollar.

Kambodja är som Thailand för 15-20 år sedan, dvs inte så turistigt.

The first sunset in Siam, Ubon-Thailand.

Flygresan går bra, tiderna hålls, till och med så att det går något fortare än den tänkta flygtiden mellan Phnom Penh och Bangkok. Hittar nu rätt bra inne på Suvarnabhumi och tar mig med lätthet till Air Asias kontor för att köpa en biljett till Ubon Ratchathani. Olyckligtvis har Air Asia flyttat sina resor till den gamla flygplatsen Don Mueang vilket gör att jag tar en taxi till hotell Amari som ligger precis i anslutning till flygplatsen.

Jag blir orienterad att det sedan augusti går en lokalbuss i trafik mellan flygplatserna Don Mueang och Suvarnabhumi. Den första (Don Muang) har mycket lågprisflyg och Suvarnabhumi är den internationella storflygplatsen. Restiden är ungefär 1,5 timma och bussen har 2-4 avgångar i timmen mellan 04:00 till 22:00. Kostnaden är ca: 20-25 Bath. Det är en normal stadsbuss med luftkonditionering tyvärr är det inte så gott om plats för bagage.

Känner väl igen mig när jag kommer till hotellet. Det tar tid att få tala med receptionen då det står några olyckliga själar som blivit lurade av priset på rummen på hotellet och nu försöker de komma tillrätta med den guide som kört dem till det här hotellet. Efter denna väntan blir det äntligen min tur att boka in ett rum, hamnar på 4 våningen och det kom att bli det bästa rummet under hela min resa. Underbar säng och ett rymligt rum, tyvärr blev tiden inte så lång här på hotellet, hade gärna besök hotellets pool och tagit ett dopp. Hittade till den gamla restaurangen jag besökt tidigare, jag passade på att äta en mycket sen middag innan jag återvände upp till min säng och en efterlängtad sömn.

Det tar endast 5 minuter att förflytta sig från hotellet tills jag är inne i flygterminalen och den obligatoriska kontrollen av bagaget. Man får en klisterlapp på väskan vilket kontrolleras noga när jag sedan checkar in min väska. Förflyttar mig sedan till avgångshallen i avvaktan på boarding till min resa till Ubon Ratchathani. Flygresan tar drygt en timma innan jag är framme. Tas emot av min guide på flygplatsen som tar mig vidare till en liten restaurang där jag äter min frukost.

Kom att första natten hamna på ett litet motell någon eller några kilometrar från stadens centrum. Nu blir det även tid att lämna in smutsig tvätt och få påsytt ytterligare en flagga (Kambodja) på min väska. Dags att besöka Pha Taem National Park, en bilresa på 10 mil i en liten Toyota Yaris. Pha Taem är en nationalpark på den östligaste punkten i Thailand, det sägs att det är här som solen först går upp i Thailand.

Det finns några fina vyer man inte får missa när man är här, bland annat Mekongfloden som visar sig ha två färger i sitt vattnet, vidare bergen i Laos och en del vackra vattenfall. Här finns roliga klippformationer och förhistoriska målningar som föreställde bland annat jakt, det var elefanter, sköldpaddor, hundar, kor och olika fiske bilder på bergväggen. Dessa målningar var så gamla som mellan 3000 till 4000 år sedan. Det blev också en liten regnskur under tiden jag gick runt och tittade i parken, det är ju regnperiod så det hör väl till att bli lite blöt. Bredvid naturrummet finns en utsiktsplats som ligger på toppen av klippan, där börjar också en vandringsled som är 5 km och tar mig till de olika målningarna som är mycket omtalade.

Det finns fler vandringsleder i parken, men man bör komma ihåg att avstånden är längre än vad man i själva verket inte anar. Klok nog hade jag försett mig med vatten innan jag började min vandring, detta vatten fick jag bjuda några ungdommar på som kände sig utmattade när det var på väg tillbaka till naturrummet. Inträdet till Nationalparken var för turister 200 Bath medan den inhemska befolkningen gick in gratis i parken.

Efter att tagit sig runt och sett det mesta av naturen här på Pha Taem blev det sedan dags att åka vidare till de berömda vattenfallen vid Soi Sawan. Vi åkte på landsväg 2112 och ungefär 30 kilometer från Khong Chiam, det var här vi kom att se det berömda vattenfallen Sae Soi och Sae Pai. Det var två strömmar som tillsammans formade sig i en båge och liknade ett halsband vilket också givit dess namn. Från en klippa på 20 meter forsade vattnet i full fart och det var ett vackert skådespel att se detta skådespel.

Vilda och sällsynta vackra blommor fanns också att se vid Soi Sawan vattenfall. Blommorna här täcker även de stora steniga delarna och gör det till en stor visuell prakt. Strax efter regnperioden oktober och november är skönheten som störst. Den thailändska drottningen har besökt denna plats många gånger sedan 1999. Det finns mer än 30 olika blomsorter i nationalparken och drottningen har gett fem av dessa blommor thailänska namn som Soi Suwanna, Manee Theva, Dusita, Saratchanthorn och Tips Kasorn.

På återresan blir vi tvugna att stanna till och se gummiträd som växte längs landsvägen. Det var planterade i räta rader och man hade satt en gul kopp strax under metern på trädstammen. Dessa träd kommer ursprungligen från Brasilien men exporterades till Sydostasien på 1870 talet från Amazonas. Nu är kautschukodlingarna så stora att de slagit den annars så viktiga gummiexporten från Sydamerika.

Tiden har gått fort och det börjar bli aktuellt att äta en sen lunch, vi stannar och äter vid den lilla staden Khong Chiam. Här hittar vi en liten restaurang som ligger vid Mekong floden och man ser över till Laos här ifrån, det kan bara vara 300 hundra meter över floden. En hel del båtar trafikerar floden och det kan inte vara svårt att ta sig över här om man så önskade. Efter det att vi ätit stannar vi till och tittar på Buddaha statyer inne i en grotta, här fanns även en stor staty av en elefant i fronten av Mekong floden. Och överallt finns dessa tempelbyggnader med sina gyllene kupoler.

Resan tar sin tid på ganska dåliga vägar med olika vägbyggen men vi kommer fram omkring 18-tiden. Åker till motellet där jag ser över mina kläder och ringer hem till Sverige och hör mig för hur det har fungerat med omständigheterna runt Lennarts bortgång.

Nästkommande dag i Ubon Ratchathani blir att förflytta sig till ett nytt hotell inne i centrum av staden. Hittar ett bra hotell, Nartsiri Resident som känndes okey och inte för dyrt. Dagen bjöd inte på några större överraskningar utan det blev att åka runt och titta på diverse marknader och hämta tvätten som jag lämnat in dagen innan.

Chiang Mai, norra Thailands största och viktigaste stad.

Flyg med Air Asia från Ubon Ratchathani en tidig morgon mot Chiang Mai. Den här staden är provinshuvudstad och provinsen ligger huvudsakligen i ett bergit område som sträcker sig över en yta på 20 000 kvadratkilometer. Ytterligare belägg för att Air Asia fungerar som ett bra flygbolag. Kommer iväg på rätt tid och landar in 10 minuter före utsatt tid enligt tidtabellen.

Passar på att i samband med att jag väntar på att min väska skall komma ut från bagagebandet boka en taxi som skall ta mig till ett hotell inne i Chang Mai. Bokar även in ett hotell som verkar trevligt, Top North hotel, mitt inne i stadens kärna samt en utflykt till den gyllene triangeln, gränslandet mellan Thailand, Laos och Burma. Efter avklarade formaliteter med ifyllande av dokument och betalning gav jag mig iväg med taxin till mitt hotell där jag fick ett någolunda skapligt rum där jag packade upp mina kläder och tog en dusch.

Då mina glasögon tidigare i veckan gått sönder, en skruv som håller fast glaset tog jag och letade upp en optiker för att avhjälpa detta. Inga problem med det, första bästa optiker jag fann i Chiang Mai löste detta utan några bekymmer, behövde heller inte betala för detta men kände att jag ändå ville ge något bidrag som tack för hjälpen.Vandrade runt och orienterade mig i kvarternen under dagen. Återvände till hotellet och besökte en “beauty saloon” för att få fotmassage och naglarna på fötterna klippta. Kvällen avslutades med middag och en nattrundvandring nära mitt hotell, konstaterar att även här finner man på mycket fattiga människor som ligger och sover på gatorna.

Efter att vaknat upp på mitt rum blev det dags att besöka restaurangen på hotellet för frukost innan det skulle bli den dagsutflykt som jag beställt vid flygplatsen. Frukosten var inte av den högre klassen och kunde lika gärna varit utan, möjligen att kaffet ändå inte var så tokigt. Väntade sedan in den minibuss som hämtade upp olika besökare som skulle med på denna denna resa. 15 minuter efter utsatt tid var minibussen på plats och jag tog plats och vi åkte nu till ytterligare något hotell innan resan mot de norra delarna av Thailand skulle börja.

Den gyllene triangeln.

Vi kom att åka i en mycken storslagen, lummig, frodig  och grönskande “trädgård”, luften kändes sval och humöret på topp, den här dagen skulle bli något man skulle minnas. Biltrafiken var inledningsvis ganska tät men ju längre norr ut vi kom, ju mindre trafik blev det. Vårt första stopp blev vid Mae Khachan, de varma källorna som ligger vid en av Thailands ofantligt många nationalparker. Det blev 20 minuters rast där möjligheter att gå på toaletten, se på den varma källaneller ta en kopp kaffe eller något annat att dricka. Här fanns också ett stort utbud på guld och silver smycken som inte var allt för dyra.

Uppsittning och vidare norr ut, nästa stopp blev vid Chiang Rai som ligger 18 mil från Chiang Mai. Chiang Rai är namnet både på provinsen och staden. Av de 62 000 invånarna tillhör ca 8 000 norra Thailands minoritetsfolk som kallas Hill Tribes. Här finns också många tempel att kika på, en liten bit utanför staden ligger det nya “White Temple” eller Wat Rong Khun är ett tempel helt i vitt, det är designat på ett lite annorlunda sett än de traditionella tempel jag tidigare besökt. Små spegelbitar gör att templet gnistrar i solens sken. På vägen som leder upp mot templet finns en “damm” där döda själar sträcker sig efter hjälp.

Tempelarkitekten säger att han ville skapa en himmelsk plats på jorden, och spritflaskorna och cigarettpaketen talar om ett beteende som inte är tillåtet. Detta tempel var väl värt ett besök.

Åter igen dags att sätta sig i bussen för att resa vidare till den “gyllene triangeln”, efter knappt en timma är vi då äntligen på plats. Det kan vara bra att veta att det finns två olika platser för Golden Triangle. Vid den gamla platsen står “gaten” som markerar att floderna möts. En bra plats för fotografier! När turisterna började komma hit förstod man att ett större område behövde byggas. Därför ligger det nya området för Golden Triangle ca en km längre bort. Här står till exempel det stora skeppet med den gigantiska Buddahastatyn som sitter på ett lotusblad.

I vår grupp var det nu dags att att åka ut på floden med den båttur som ingick i priset på min tur. Resan tog runt en timma och tog mig runt Burma, Laos och även till den lilla ön Don Sao Island. Ön tillhör Laos och här stannade vi till för en stunds billig shopping. Man behöver inget pass för att gå iland på ön, men vi fick betala 100 Bath för att gå iland som man påstod skulle betalas till den lokala polisen på platsen. På området fanns möjlighet att köpa billiga hantverk som väskor och t-shirts som souvenirer, men även billiga cigaretter.

Nu vidare mot Mae Sai, en liten by som ligger precis vid gränsen till Burma. Här finns mer billig shopping, här hittar man det mesta man kan tänka sig, allting är dock kinesiska kopior väl värt att tänka på. Mitt i byn ligger den lokala marknaden som främst vänder sig till thailändare. Här fanns frukt, grönsaker och kött. Torkad chili i alla olika varianter, redskap, mortlar, kläder och mycket mer. Tror att jag missade något jag hade vilja testat här i Mae Sai, upplevt en nordlig thailänsk soluppgång höljt i dimmiga berg. Rida elefant genom bambudjungeln och åkt longtail båt upp på Mekongfloden.

Tyvärr gavs endast 30 minuter för oss deltagare på den här resan vilket gjorde det omöjligt att ta sig in till Burma. Med mitt pass och 500 Bath via den thailänska immigrationnen till den burmesiska skulle det annars ha varit möjligt att ta sig in i Burma. Men med den byråkrati som råder är 30 minuter inte möjligt efter den erfarenhet jag tidigare lärt mig i den här delen av världen.

På hemvägen stannar vi till vid Long Neck Karen,det är den by där kvinnorna bär halsringar för att få en längre hals och skall ge dom tur. På senare tid har dessa byar blivit lite av ett männskligt zoo, men samtidigt är intäkterna från från inträdesavgifter och försäljning av hantverk viktiga för dem. Jag fick betala 250 Bath och fick komma in och se hur dessa människor levde och hade sin vardag. Man kan se varje bergsstams specifika klädsel, troligen det enda sättet för mig att skilja stammarna åt.

Här får jag se hur de bor och vad de livnär sig på. Vissa byar har inte elektricitet, vissa använder sig av solceller. Så till de berömda halsbanden, dessa halsband väger 4-5 kilo och bärs hela tiden även när de sover, halsband är en lång metalltråd som viras runt halsen och verkar för mig vara mycket otympligt att bära.Är tillbaka i Chiang Mai efter en vådlig resa i mörkret vid 21-tiden. Det var fler av passagerarna som drog en lättnande suck när de släpptes av vid sitt hotell, bilföraren hade bråttom tillbaka och körningen var vådlig och aggresiv, detta kände nog samtliga av som satt med i minibussen. Många tankar flög igenom mitt huvud när jag gick och lade mig på kvällen, så mycket man fått uppleva denna dag.

Innan det blir dags att resa vidare besökte jag en sömmerska som hjälpte mig att sy dit några flaggor på min väska och dessutom tog jag in min frukost på en liten restaurang inne i staden, ville prova på något annat en den frukost som bjöds på hotellet. Jag han också med att lägga mig vid poolen och få lite sol innan det blev dags att med Tuk-Tuk åka till flygplatsen och checka in för min fortsatta resa Bangkok.

Mina intryck från Chiang Mai är att människorna här har en av de mest särpräglade kulturella identiteterna i Thailand. De flesta är bönder eller hantverkare och de har sina egna språk, sina egna sedvänjor, sina egna festivaler och helger, sina egna danser och sina egna traditioner när det gäller arkitektur, hantverk och formgivning. Och naturligtvis skiljer sig maten från Chiang Mai ganska markant från maten i övriga Thailand. Bergsfolken påverkar naturligtvis karaktären och atmosfären i det vackra bergiga landskapet. Skulle inte dra mig för att åka tillbaka och utforska mer av denna norra provins.

Bangkok – världens galnaste stad.

Thailands huvudstad Bangkok representerar betongens seger över naturen. Det är fult, trångt och varmt. Och allting väsnas och bullrar och överallt kör det bilar och motorcycklar.Men det är också det som gör Bangkok charmigt. Man får aldrig tråkigt här. Varje dag är ett nytt möte med det oväntade. Tror thailändarna är kapitalister ut i fingerspetsarna, alla vill tjäna pengar. I Bangkok råder därför en blomstrande kreaktivitet som tar sig uttryck i ett ständigt ökande utbud av service- och nöjesaktiviteter.

En lyxskyskrapa kan stå intill ett sjaskit trähus omgiven av mangolundar. Utanför de flottaste märkes butikerna säljs krimskrams på trottoaren. En markplätt i stadens dyraste kvarter kan ligga öde och överväxt av djungel. Ingenting är konstigt med det. Fick höra av en svensk jag träffade på gatan om en historia som man nästan tappar hakan av att höra. Landets polisledning uppmanade poliser att sluta driva illegala spelklubbar eftersom man snart skulle ha razzia och inte ville gripa sina kollegor.

Eller hur polisen när de skulle slå till mot försäljare av privatkopierade produkter avbröt aktionen och bad om ursäkt efter att försäljarna förklarat att de inte hade något annat levebröd. Man blir tårögd av polisens omtanke… Bangkok är helt enkelt en vänlig men galen stad.

När jag landade in på Don Mueang i Bangkok tog jag mig ut till taxikön och väntade på min tur att få en taxi som kunde ta mig in till mitt hotel Nana på Sukhumvit soi 4.Då jag bott på detta hotell tidigare vet jag att det är bra och prisvärt. Som vanligt fullt med trafik inne i Bangkok och resan tar 45 minuter till hotellet. Det var enkelt att checka in och fick betala 1450 Bath för en natt här, eftersom jag hade en sen utresa mot Sverige bad jag att få förlänga mitt boende med åtta timmar vilket inte var några problem.

Tog mig tid att gå runt och se de många ultramoderna shoppingcenter längs Chao Phraya floden. Det är fortfarande lätt att hitta skor, väskor och bälten till lågpris på gatumarknader kring Pratunam. Bangkok har sedan länge skakat av sig ryktet som staden som bara säljer märkeskopior och har nu etablerat sig som Asiens främsta modehuvudstad. Allt fler nya spektakulära shoppinggallerior, exklusiva varuhus och modebutiker öppnar I Bangkok, många I det området som kommit att kallas “modedistriktet” kring Siam Square där allt fler thailändska modedesigners uppmärksammas, här har nu även den svenska modekedjan H&M öppnat.

Kvällen avslutade jag med att titta in på Nana entertainment, en plats där det “lätta gardet” gardet uppträder för hugade spekulanter. Tog mig sedan vidare in i de indiska kvarteren för att hitta en plats för sen middag, då jag var något osäker på vad dessa måltider innehöll blev det tillslut en restaurang som serverade västerlänsk mat och jag tog en Chang beer till maten. På vägen till hotellet passerade jag en resebyrå som jag tittade in till. Beställde en utflykt till “Floating market”, har hört talas om denna marknad sedan tidigare men inte haft tid att besöka denna. Eftersom jag hade i princip hela resdagen ledig, mitt flyg till Sverige skulle inte gå förrens på natten blev detta mitt alternativ på utflykt nästkommande dag.

Blev upphämtad på hotellet av representant från resebyrån vid 7-tiden på morgonen, hade lagom fått i mig min frukost och nu var det då dags att komma ut och se detta skådespel och marknad på floden. Vi åkte runt i minibussen och plockade upp ytterligare turister som skulle med på den här resan vilket gjorde att vi kom inte iväg från Bangkok förrens 08:30.

Cirka 11 mil väster om Bangkok i provinsen Ratchaburi hittar man Damnoen Saduak, floating market. Detta är en mycket populär plats att besöka för turister och vill man slippa värsta trängsel så rekommenderades att vara här i mycket god tid. Här kan man åka båt och titta och handla allt som denna flytande marknad har att erbjuda. Här fanns frukter, grönsaker, mat souvenirer och mycket mer. Här handlades på ett traditionellt thailändskt vis över båtarna och även på denna plats måste man pruta för att få ett bra pris. Jag vill rekommendera att åka på kanalerna då upplevelsen blir helt annan och man får betala 200 Bath för denna båtfärd.

Kanalerna där flytande marknaden är nu byggdes på order av dåvarande kungen Rama IV för att underlätta handeln och kommunikation i provinsen. Kanalen förbinder Taachin River i Samutsakorn och Maklong River. Kanalen är en viktig handelsförbindelse och här är aktivitet från tidig morgon till sent på kvällen.

I min resa ingick även ett besök vid en elefant by, här fanns möjlighet att rida på dessa stora djur och bekanta sig med terrängen. Det fanns upp mot 20-talet elefanter och dessa hade inte bara att rida runt med turister utan man använde även elefanterna i jordbruket. Då jag tidigare vid några tillfällen ridit på liknande djur avstod jag denna gång till förmån för att i stället ta mig en öl.

Nästa stopp på vägen blev en orm show. Fick betala ytterligare 200 Bath för att komma in och se en otroligt intressant föreställning jag tidigare aldrig sett. Här kunde man se olika reptiler som man sällan eller aldrig kunnat se tidigare. Huvudtemat var dock att se kungskobran som var och en som ville kunde få klappa om lite grann. Man förevisade hur man “tappade ur” kobran på sitt gift och visade upp att denna orm också hade två penisar, tänk den som ändå hade det.

I en glasbur hade man en mungo som också skulle få fajtas med en kungskobra, detta skådespel tog mungon hem efter en långdragen historia. Trodde inte att denna råttliknande varelse skulle ha en chans mot ormen. Men mungon rör sig mycket snabb och den angriper därför även giftormar. Mungon flyttar undan ormens bett tills ormen är uttröttad och sedan dödar mungon kräldjuret. Mungon är inte immun mot ormens gift men ofta tränger ormens tänder inte genom mungons yviga och täta päls om den skulle bli biten.

En här utflykten avslutades med ett besök på ett träsnideri där det fanns många intressanta föremål att beskåda, en del riktigt stora pjäser som var vackra och där konstnären lagt ner ett otroligt stort arbete vid tillverkningen. Tavlor som var detaljrika, buddhafigurer, elefanter och en otroligt stor gungstol, hur skulle man kunna frakta hem en sådan från Thailand?

En jobbig och lång hemresa tillbaka till Sverige.

Som vanligt tar det roliga slut. Nu väntar en lång resa tillbaka och jag kommer iväg till flygplatsen Suvarnabhumi vid 20-tiden. Fångar upp en taxi på gatan utanför hotellet som använder taxameter, om man använder sig av dessa taxibilar så blir man inte upplurad vilket är faran om man använder sig av att bestämma ett pris. Ofta vet man inte vad priset till olika platser egentligen kostar utan man blir lurad till överpriser. Min resa blev från hotellet till flygplatsen 250 Bath och då fick jag även betala vägtullarna på motorvägen som uppskattningsvis gick på 100 Bath.

Efter att kommit på plats i terminalen var det dags att uppsöka Thai airs incheckningsdisk. Här var ingen trängsel utan jag lämnade in min väska och kunde även ändra min sittplats till en för mig bättre plats. Där efter blir det dags att gå till immigration för att få sitt pass stämplat och in i utrikesterminalen och ta del av alla de olika butikernas olika utbud. Här blir det en lång väntan innan det är dags att gå ombord på TG 960 med avgångstid 01:10 och landning på Arlanda måndagen den 15 oktober 07:00.

Det blev en lång och jobbig resa hem till Sverige då jag hade svårt för att somna. Min sittplats blev bra, men till min besvikelse fick jag en thailändare som belägrade de tre övriga sittplatserna och det gjorde han med att lägga sig raklång över dessa stolar med sitt huvud i mitt knä, medan framförvarande fällde ner sin stol så att mitt benutrymme blev begränsat och jag satt fast som i en råttfälla. Att sedan tro att man kan stoppa i sig en middag efter någon timme mitt i natten är för mig omöjligt. Ville mest av allt somna och vakna in precis före landningen, tyvärr blev det drygt 10 timmar utan riktig sömn vilket blev jobbigt.

Landningen på Arlanda kom att kännas som en befrielse och det gick förvånandevis snabbt att få ut sitt bagage, min erfarenhet är annars att det finns inget ställe som det tar så lång tid att få bagaget som just på Arlanda. En viss förbättring har skett vilket gagnar Arlanda till heder. Nästa steg var nu hur jag skulle ta mig vidare till Linköping? Erfarenheten beträffande SJ är ju allt annat än bra, så jag hörde efter vid informationsdisken om buss och tågtider. Då det visade sig att Swebus inte skulle gå förrens strax efter 10:00 och tåget vid 08:30 blev valet SJ den här gången, nu hade jag ju ingen tid att passa så tåget blev ett bra alternativ.

Jag var nöjd med hela min resa, har fått sett mycket även om det varit jobbigt så har det varit både roligt och tillfredsställande att komma ut och se en del av världen.

Att se sig om i världen.

Det är nyttigt att resa och att resa långt, lära känna andra folk och seder. Det vidgar perspektivet, stimulerar fantasin och ger tanken kraftigare vingar. Det lär oss också, att jorden inte är så stor som vi tror, och hjälper oss att förstå, att vi alla som bor på den har samma rätt att leva, att vi hör ihop och att vi bör söka bli goda världsmedborgare.

Det är ödets ironi att människans oförmåga och bristande vilja att inse detta är behovet till att bl.a. vi svenskar erbjuds så många tillfällen och fått bättre förutsättningar att lära oss det. Men vi har lätt att glömma, även om vi inte vill.

Hasse Zettby