I augusti 2008 började det väcka uppmärksamhet att Nordkoreas ledare kim Jong Il hade varit mystiskt frånvarande från ett flertal officiella sammanhang som han normalt inte skulle missa, i synnerhet landets 60-års-dag. Nordkoreanska medier och talesmän förnekade att något skulle vara på tok med ledaren, men i väst spekulerades det friskt om vad som kunde ha hänt. De flesta bedömare verkar tro att Kim sommaren 2008 drabbades av en stroke och därför var politiskt försvagad under större delen av hösten och vintern 2008.

När nytagna bilder publicerades våren 2009 tycktes man se en märkbart svag och åldrad ledare, och nu började de även florera rykten om att han skulle lida av cancer i bukspottskörteln, något som väckte spekulationer om vem som skulle efterträda honom. Även om regimen än så länge inte har uttalat sig officiellt i successionsfrågan förekom tidigt under sommaren 2009 rapporter om att Kim Jong Ils yngste son Kim Jong Un höll på att förberedas för att ta över efter sin far.

Frågan är också hur landet har styrts under den tid som Kim återhämtade sig från det som antagits vara en stroke. Med tanke på hur central ställning militären har var det sannolikt att högt uppsatta officerare som förhandlade med USA hösten 2008, och då militären ses som en pådrivande aktör i landets utveckling av kärnvapen är det kanske föga förvånande att förhandlingarna bröt samman. Likaså kan kärnvapenprovet, liksom de många missiltesterna under våren/sommaren 2009, ses som ett sätt för militären att hävda sin maktposition internt inför maktskiftet. Det kan vara så att Kim Jong Il gick med på testerna i utbyte mot generalernas stöd för den tilltänkte efterträdaren.

Eftersom omvärldens insyn i maktspelet i Pyongyang är så begränsad är det omöjligt att förutse hur maktskiftet kommer att gå till.

När Kim Jong Il tog över efter sin far Kim Il Sung 1994 var han redan en tongivande politisk figur sedan ett tjugotal år tillbaka. Redan flera år innan kim Il Sungs död hade han gradvis tagit över viktiga politiska uppdrag, vilket underlättade maktöverföringen. Ändå tror flera bedömare att Kim Jong Ils songgun-politik (militären först) var ett resultat av en intern maktkamp där mäktiga generaler krävde att militärens behov alltid skulle ha högsta prioritet, i utbyte mot att de gav sitt stöd för Kims ledarskap. I motsats till gemene mans uppfattning är det alltså troligt att Kim inte är en envåldshärskare, som är fri att fatta vilka beslut som helst utan hänsyn till militärens intressen.

Till följd av Kim Jong Uns brist på erfarenhet och svaga ställning inom den nordkoreanska statsapparaten skulle han vid ett eventuellt maktskifte ha en betydligt sämre förhandlingsposition gentemot militären än Kim Jong Il hade 1994. Därmed finns risk för att Kim Jong Un skulle reduceras till en galjonsfigur för en militärjunta och skulle i sin tur knappast förbättra utsikterna för man skulle kunna förmå Nordkorea att överge sina kärnvapen.

Första partikonferensen som hållits på 30 år.

Senast ett lika stort partimöte hölls i Nordkorea var i oktober 1980 då Kim Jong-Il definitivt lanserades som efterträdare till sin far, landets grundare Kim Il-Sung. Officiellt skedde det genom att Kim Jong-Il då fick plats i partiets centralkommitté och mäktiga försvarskommission samt framför allt i politbyrån och dess nya presidium. I det presidiet är han för övrigt ensam kvar: övriga fyra ledamöter, däribland fadern, är döda sedan länge.

Hur Kim Jong-Un nu kommer att presenteras och framträda är högst oklart. Experterna tror på en "mellanhög" post, exempelvis i centralkommittén, men är osäkra på om det ens kommer att offentliggöras. Till skillnad mot Kim Jong-Il som 1980 var välkänd i Nordkorea så har Kim Jong-Un knappt ens nämnts i de järnhårt statskontrollerade massmedierna. Få nordkoreaner känner till att "käre ledaren" Kim Jong-Il överhuvudtaget har några barn.

Kim Jong Ils yngste son Kim Jong Un utnämndes först till fyrstjärnig general och blev sedan nummer två i ordningen i det nordkoreanska arbetarpartiets centrala militärkommission, bara underställd sin far. Han blev också utsedd till medlem i centralkommittén under denna den partikonferensen.

Exakt vilka poster som den cirka 27-årige sonen skulle tillträda kunde ingen utomstående gissa i förväg. Men att han nu blivit placerad på högt uppsatta positioner både inom armén, och partiet visar tydligt Kim Jong Ils avsikter att göra honom till sin efterträdare. På så vis utföll mötet som omvärlden hade förväntat sig. Publiceringen är i det närmaste att deklarera att Jong-Un står på tur att överta makten,

Vilka slutsatser kan man dra av partimötet?

– Att Kim Jong Il gör sitt yttersta för att makten ska stanna inom familjen. Hans sätt att bana väg för sin son liknar hur han själv fick ta plats i den nordkoreanska offentligheten för 30 år sedan när nationens grundare Kim Il Sung då förde fram honom till mäktiga poster. Förutom att utnämna Kim Jong Un till höga poster blev Kim Jong Ils syster Kim Kyong Hui och hennes man Jang Song Taek medlemmar i centralkommittén.

– Det visar att det är släkten som Kim Jong Il mest litar till. Systern och svågern har av allt att döma fått i uppdrag att hjälpa Kims son att nå ledarposten (om han själv inte skulle kunna göra det).