Laos i Sydostasiens är till ytan hälften så stort som Sverige. Det är en kommunistisk enpartistat och ett av Asiens fattigaste länder där kommunisterna tog kontroll över hela landet och avskaffade monarkin 1975. Maktövertagandet föregicks av två årtionden av inbördesstrider. Under 1960-talet utsattes Laos för mycket omfattande bombanfall av USA som försökte slå ut vietnamesisk gerilla i gränstrakterna längs Ho Chi Minh leden.

Ett land med en spännande historia i dåtid och nutid.
Laos geografiska läge är inklämt mellan mäktigare länder med skilda politiska system präglar sedan länge de utrikespolitiska relationerna. Avspänningen efter det kalla kriget har dock gjort att landet numera har relativt goda förhållanden till samtliga grannstater.

Relationerna till det kapitalistiska och USA-vänliga grannlandet Thailand har traditionellt varit spända. 1984 och 1988 utbröt kortvariga strider vid gränsen. Det huvudsakliga problemet var att laotisk gerilla hade baser i Thailand varifrån de attackerade mål i hemlandet. Sedan början av 1990-talet har relationerna förbättrats betydligt och Thailand har ingripit flera gånger för att förhindra gerillan från att göra räder in i Laos.

De båda länderna enades 1991 om att låta merparten av cirka 60 000 laotiska flyktingar i Thailand, de flesta av hmong-ursprung, få lov att bosätta sig i USA. I takt med att flyktinglägren tömdes minskade stödet för de laotiska upprorsgrupperna i Thailand. Sedan dess har de båda grannländerna också samarbetat med att återföra tusentals kvarvarande laotiska flyktingar till hemlandet, oftast mot deras vilja.

Det kommunistiska Laos har haft nära relationer till det likaledes kommunistiska Vietnam ända sedan krigen i Indokina mellan 1950- och 1970-talet. Förhållandet har stärkts av att länderna under de senaste 25 åren har stött på likartade problem under omställningen från socialistisk planekonomi till marknadsanpassade ekonomiska förhållanden, utan att för den skull göra avkall på de styrande kommunistpartiernas politiska dominans.

Det regionala samarbetet har blivit allt viktigare för Laos. Sedan mitten av 1990-talet pågår ett arbete med att integrera de fyra länderna kring Mekongfloden: Thailand, Vietnam, Kambodja och Laos. Med utbyggd infrastruktur och gemensamma projekt kring Mekong ska de fyra ländernas ekonomier knytas samman.

1997 blev Laos medlem av den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN (Association of South East Asian Nations), där såväl Vietnam som Thailand och Burma deltar. Medlemskapet har påskyndat Laos integration med de ekonomiskt mer utvecklade länderna i regionen.

Laos eftersträvar goda relationer till andra kommunistiska enpartistater samtidigt som förhållandet till USA och andra västländer har förbättrats sedan det kalla krigets slut. Laos har hjälpt USA att hitta kvarlevorna av amerikaner som dödades i landet under Vietnamkriget på 1960- och 1970-talet. De har även samarbetat för att stoppa opiumodlandet i Laos och för att oskadliggöra de bomber som USA fällde över landet under Vietnamkriget. USA är samtidigt kritiskt till den laotiska regeringens behandling av hmongbefolkningen.

Laos försvar bygger på allmän värnplikt i minst 18 månader. Vid sidan av de reguljära militära styrkorna finns halvmilitära förband i form av "folksäkerhetsstyrkor" likt vårt Hemvärn vilka skall svara för självförsvar av byar och städer på landsbygden.

Det sjuder av hoppfullhet och optimism i landet.
Försiktiga ekonomiska reformer har genomförts, men Laos är fortfarande starkt beroende av bistånd och lån från utlandet. De ekonomiska framgångarna har i huvudsak kommit huvudstadsområdet och städerna längs Mekongfloden till godo.

Efter inbördeskriget 1953-1973 låg stora delar av industrisektorn slagen i spillror. Återuppbyggnaden försvårades av det ineffektiva planekonomiska system som kommunisterna införde efter maktövertagandet 1975 samt av att en stor del av den utbildade arbetskraften flydde utomlands.

Sedan industriproduktionen sjunkit kraftig under första halvan av 1980-talet gav regeringen de statliga företagen större frihet. De fick till exempel själva bestämma löner och priser samt sätta upp produktionsmål. Företagens frihet utvidgades därefter ytterligare och sedan början av 00-talet är industrin den snabbast växande ekonomiska sektorn i landet. De allra flesta statliga företag har privatiserats. Huvuddelen av företagen är numera små familjebolag, koncentrerade till området kring Vientiane.

Kläd- och textiltillverkning, förädling av jordbruksprodukter samt framställning av trävaror är de näringar som haft den starkaste tillväxten. Dessutom har hopsättningsfabriker för bilar och motorcyklar vuxit fram.

Trots de senaste årens framgångar är de exportinriktade industriernas ekonomiska betydelse fortfarande begränsad. Dåliga kommunikationer, konkurrens från billiga importvaror samt höga kostnader för insatsvaror och transporter är några faktorer som hämmar den industriella utvecklingen.

Av vad jag kom att se under min resa så är utvecklingen på landsbygden starkt eftersatt, men det finns projekt som är på gång. Som exempel såg jag hur riksväg 9 mellan staden Savannakhet till Sepon pågår. Jag fick höra av min chaufför att Japan satsat biståndspengar på just denna utbyggnad av riksvägen. Den nord-sydgående riksvägen har rustats upp, och tre broar har byggts över Mekongfloden till Thailand. I utkanten av Savannakhet bygger Malaysia en stor bilfabrik och kineserna en fabrik för framställning av tobak.

Inrikesflyget är under utveckling. De viktigaste internationella flyglinjerna förbinder Laos huvudstad Vientiane med huvudstäderna i Thailand och Vietnam. Flygplatserna i Vientiane, Luang Prabang och Savannakhet kan numera ta emot internationell flygplanstrafik. Kina låter även bygga en ny internationell flygplats i utkanten av Savannakehet.

Laos förhållande till Kina är sedan mitten av 1980-talet stabilt. Laos får teknisk assistans och lån från Kina för att köpa kinesisktillverkade vapen och annan militär utrustning. För övrigt består utbytet av såväl handel som bistånd, inte minst finansierar Kina flera vägbyggen i norra Laos. Den laotiska regeringen ingick bilaterala handels- och samarbetsavtal med Japan 2000 och Indien 2002 och har goda relationer till Burma och Kambodja.

De viktiga biståndsgivare är Internationella valutafonden (IMF), Asiatiska utvecklingsbanken och Världsbanken samt enskilda länder som Japan, Australien, Kina och Frankrike.

I december 2011 avlutades Sveriges utvecklingssamarbete med Laos. Tiden fram till dess användes för att stärka de projekt och verksamheter som fått stöd för att de ska kunna fortsätta på egen hand. Den svenska regeringen har beslutat att avsluta det bilaterala utvecklingssamarbetet med Laos under 2012. Sida genomför därför ett antal aktiviteter för att dokumentera erfarenheter och resultat under det 30 år långa samarbetet. De totala kostnader för 2011 som Sida redovisar för Laos var 17 151 000 kronor.

Sociala förhållanden.
En tredjedel av laotierna lever i fattigdom, trots att andelen fattiga har minskat under 00-talet. De sociala skillnaderna mellan huvudstadsområdet Vientiane och de bergstrakter där minoritetsfolken bor är stora.

Hälften av landets fattiga tillhör någon etnisk minoritet, trots att dessa folkslag bara utgör en tredjedel av befolkningen. Landsbygdsborna saknar oftast elektricitet och bland dem är undernäring vanligt. Bristen på bra vägar bidrar till att göra landsbygden eftersatt, även om växande gränshandel har dragit in också mer avlägsna områden i marknadsekonomin.

Hälsosituationen är sämre än i grannländerna, även om den har förbättrats under 00-talet. Den förväntade livslängden är lägre än i Burma och Vietnam. Mödra- och spädbarnsdödligheten är hög och sjukdomar som malaria, dysenteri, tuberkulos och lunginflammation är vanliga. Kvarlämnade minor från Vietnamkrigets dagar fortsätter att skörda offer. Drygt ett hundratal människor dödas varje år av minor.

Bara delar av befolkningen har tillgång till sjukvård, och många av de sjukhus som finns har stora brister. Närmare en tredjedel av den statliga sjukvårdsbudgeten täcks med bistånd och utlandslån. Med hjälp av FN och flera biståndsgivare pågår en rad utvecklingsprogram, bland annat för att öka tillgången till rent vatten. Nästan halva befolkningen har inte tillgång till rent vatten. Något socialförsäkringssystem finns inte.

I högländerna är missbruk av opium utbrett. Många ungdomar som sökt arbete i Thailand återvänder hem med drogproblem, och flera av dem har smittats med aidsviruset hiv. Många laotiska flickor luras in i den thailändska sexindustrin.

Kvinnornas situation kan se olika ut, främst beroende på etnisk tillhörighet. Bland låglandslaotierna har kvinnorna en relativt stark ställning, särskilt på det ekonomiska området. Kvinnor bland minoritetsfolken har inte sällan en svårare situation till följd av bland annat sämre utbildning. I de mer isolerade områdena gifter man sig tidigt och barnkullarna är stora.

Det är nu jag kommer göra en resa till världens hetaste och spännande resmål.
Finns det något mer spännande än att resa till ett ovanligt och sällan besökt resmål, känslan av att upptäcka något som få andra har upplevt. Thailand har ju blivit vardagligt för många, men grannlandet Laos är fortfarande mycket okänt.

Laos är ett av de minst utforskade länderna i Sydostasien. Ett urgammalt land orört av modernisering och västerländsk kultur. Som besökare till detta orörda land kom jag att bli överraskad över dess fantastiska skönheter och gästvänlighet. Laos är ett utvecklingsland vars befolkning fortfarande lever under enkla omständigheter. Man gör klokt i att inte förvänta sig att saker alltid skall fungera som hemma.

Magiskt, vackert, mytomspunnet och mycket kontroversiellt, i Laos känns det som tiden har stannat. När du reser in i landet blir du tvungen att släppa vardagslivet bakom dig. Mobilen fungerar inte och internet fungerar bara sporadiskt. Istället kan rekommenderas att vara helt och fullt närvarande med alla sinnen och insupa landets kultur, färger, smaker, dofter och framförallt dess vänliga människor.

För att resa till Laos krävs visum, att fixa visum till Laos är enkelt, jag besökte Laos ambassad i Stockholm och det tog inte mer än 10 minuter till en kostnad av 300 kronor plus 80 kronor för att få det ordnat direkt. Man kan även göra det via internet eller ordna ett innan ni tar bussen mot gränsen. Det finns biljettdistrubitörer på alla avreseorter. Billigast, om än marginellt, är att köpa sitt visum av gränspolisen.

Först 1988 fick utlänningar tillåtelse att besöka Laos, och inte fören 1994 kunde turister resa fritt inom landet. Den dåligt utvecklade infrastrukturen och bristen på bra hotell har varit hämmande för turistbranschen, men Laos erbjuder besökaren vacker natur, gamla kulturskatter och ett rikt djurliv vilket jag kunde ta del av. Laos är ett fascinerande resmål och att upptäcka landet lite på egen hand är alltid roligt.

Min resa kom att starta från Linköping med Swebus tillsammans med min vän Ingemar Skarp. Vi hade bestämt att åka buss upp till Arlanda istället för att våga chansa på att ta tåget. Som vanligt vågar man inte tro att tåget skall passa tiderna utan litar mer på bussen. Glatt överraskad blev jag då det visade sig att det var bataljonspastorn på 30 HV-bataljonen som var bussförare till Stockholm. Vi talade en hel del på resan om hemvärnsaktiviteter och om mitt resmål. I Stockholm blev det byte av buss för vidare transport till Arlanda.

En smärtfri incheckning vid Thai Airlines desk för oss båda och vi var snart inne i avgångshallen där vi båda gick runt och tittade i de olika affärerna innan det blev dags att gå ombord på vår flight TG 961 mot Bangkok. Restiden blev 10 timmar och vi landade in på morgonen den 2 februari klockan 06:00. Jag följde med Ingemar till Jomtien och var med när han tog in på Sun Dog hotell. Det visade sig att även Per-Inge Lausén bodde på hotellet så under tiden Ingemar Skarp flyttade in på sitt rum passade jag och Per-Inge på att ta oss till centrum av Jomtien där vi hittade ett hotell för att äta frukost.

Efter frukosten åkte vi och beställde tid för kontroll av mina tänder hos ”min tandläkare”. Jag fick en tid senare på förmiddagen så vi återvände till Sun Dog hotell där vi talade umgicks med Ingemar innan jag återvände till tandläkaren. Tacksam att få en kontroll på att allt står rätt till med tänderna, betalade 1000 Bath och hittade en taxi som tog mig upp till Amari Hôtel vid Don Muang, flygplatsen i Bangkok. Här kom jag att bo under två nätter innan jag åkte vidare mot Ubon Ratchathani.

Sunee Grand Hotel i Ubon Ratchathani.
Tog flyg till Ubon Ratchathani från Don Muang, en resa som tog knappt en timma. Fick lite tid över att spendera innan det var dags att åka över till Laos eftersom min första planering av resa skulle bli att åka till Burma. Jag stannade två dygn i denna stad som ligger nära gränsen till Laos. Ville se mig lite mer i Thailand och få uppleva något annat än storstäderna som Bangkok och Pattaya.

Från Ubon Ratchathani till Savannakhet.
Jag har tagit minibuss från UbonRatchatani till den lilla staden Mukdahan en resa på två timmar och kostnad på drygt 100 Bath för mig och lika mycket för mitt bagage, märkligt tyckte jag efter som det fanns gott om plats i minibussen som tog 10 personer och den var långt från fullsatt.När jag kom fram till Mukdahan fick jag vänta 30 minuter på den buss som skulle ta mig över till Laos från Thailand. Här finns en regelbunden busstrafik mellan Mukdahan och Savannakhet med avgångar ungefär en gång i timmen. En enkel resa mellan Savannakhet och Mukdahan kostar 50 Bath alternativt 14 000 kip.

Bussen stannar till vid gränsstationen först vid den thailändska tullstationen där man får gå ur bussen och visa sitt pass och få det stämplat, vidare in i bussen som kör över bron som kallas ”2:a Thai-Lao Friendship Bridge”. Den här bron öppnades för allmänheten i januari 2007.

Nu blir det dags att besöka tullkontrollen på den laotiska sidan inte långt från staden Savannakhet. Eftersom jag tidigare ordnat mitt VISA gick proceduren relativt smidigt, fick ändå fylla i ett formulär som lämnades till immigration.

Jag gick genom tullen och här fanns det nu fullt med Tuk-Tuk förare samt taxiförare som erbjöd att köra mig till mitt hotell. Pratade och kom överens med en taxiförare om priset för att ta mig till mitt hotell Daosavanh Resort, en resa som tog en kvart. Togs emot och checkade in på ett litet rum som passade mig utmärkt. Vill påstå att rumspriset var dyrt 77 US dollar men frukosten ingick även om den senare visade sig inte vara i klass med de hotellfrukostar jag tidigare fått på andra hotell.

Passar på att åka ned till centrum av Savannakhet för att hitta en turistbyrå som hjälper mig med kartunderlag och lite broschyrer över Laos och Ho Chi Minh leden. Besöker också en resebyrå där jag beställer min resa till påföljande dag på Ho Chi Minh leden. Får betala 5000 Bath efter att ha prutat ner resan med 1000 Bath. Guide och chaufför skall hämta upp mig nästkommande morgon klockan 08:00 vid hotellet. Hittar en restaurang på väg tillbaka till hotellet där jag äter en välbehövlig middag.

Vad var Ho Chi Minh leden eller som även kallades Truong Son!
Leden var inte en enda väg, utan snarare en komplex labyrint av vägar, stigar för mul- och cykeltrafik men även floden Xe Bang Heing var en del i detta transportsystem. Fram till 1960 gick leden i huvudsak på den östra, vietnamesiska sidan av bergskedjan. Sedan den blivit upptäckt flyttades den under 1961 över till den laotiska sidan.

1964 startades ett massivt vägbyggnadsprogram som resulterade i fem huvudvägar och ytterligare 29 förbindelse- och kringgångsvägar samt ett helt nätverk av stigar. Till slut bestod Truong Son av 1 900 mil förbindelseleder med underjordiska bränsledepåer, sjukhus, verkstäder och bivacker samt ett antal rörledningar för att pumpa drivmedel från norra till södra Vietnam. Många lämningar finns fortfarande kvar och som berättar om de historiska fakta från kriget.

USA vräkte ner bomber över Laos för att slå hål på Ho Chi Minh-leden – de vietnamesiska kommunisternas viktigaste underhållsväg. Resultatet blev åttio miljoner blindgångare som än i dag håller kvar befolkningen i fattigdom.

Det stod tidigt klart för USA att flödet av underhåll och trupp längs lederna inne i Laos måste stoppas om Sydvietnam skulle kunna försvaras mot sina nordvietnamesiska grannar.

Det första uppdraget mot leden där USA deltog genomfördes i oktober 1964. Under våren 1965 intensifierades uppdragen och i december samma år genomfördes de första bombningarna med B-52. För att öka effekten använde USA herbicider (ogräsmedel) för att avlöva den täta djungeln och därmed blottlägga vägar och depåer. Dessa gick under namnen Rainbow Herbicides där den mest kända var Agent Orange, som innehöll mycket giftiga kemiska substanser. Omkring 45 miljoner liter Agent Orange användes under kriget, varav större delen sprutades över Truong Son.

Bombningarna av Ho Chi Minh-leden avslutades i praktiken under 1972. Då hade USA enligt officiella källor släppt två miljoner ton bomber över Laos, ett område lika stort som Norrland. Dessutom tillkommer det okända tonnage som fälldes över landet av Laos och Sydvietnams flygvapen. Det kan jämföras med nära en miljon ton bomber som fälldes över Nordvietnam och nära tre miljoner ton som de allierade släppte över Tyskland och Japan under andra världskriget.

Mot leden utfördes i snitt tio uppdrag i timmen, 24 timmar per dygn, 365 dagar om året under sju år. Hur många laoter som dog under kriget och bombningarna mot leden är inte känt. Även i dag är rapporteringen av olyckor med kopplingar till kriget högst bristfällig. En rapport utgiven av FN:s utvecklingsprogram UNDP uppger att över 12 000 människor dött och 8 000 skadats av blindgångare mellan 1974 och 2008. Samma rapport uppger att det under de tio senaste åren varit omkring 300 offer per år. Av olyckorna var 60 procent med dödlig utgång och var fjärde drabbad var ett barn.

Dags att resa längs Ho Chi Minh leden.
Har bestämt mig för att se en del av den beryktade underhållsleden som var en viktig del av det logistiksystem som Viet Cong och folkarmén Vietnam (PAVN) kom att använda under Vietnam kriget. Den gick från Nordvietnam till Sydvietnam, genom Laos och Kambodja.

Äter en tidig frukost på hotellet och strax därefter kommer min guide och chaufför. Vi tittar på min karta över den aktuella färdväg som jag tänkt att vi skall resa under dagen, därefter bär det iväg genom jordbrukslandskap med byar och torrlagda fält.

Trafiken är inte så livlig, mest lastbilar som transporterar materiel för vägbygget på riksvägen, men även mopeder och några mindre traktorer är vad jag får se. Tillåten hastighet är enligt vägskyltarna 80 km/tim men det finns ingen som kan hålla en så hög hastighet på dessa vägar. Vägen är stundtals i så dåligt skick att man måste stanna och ta det försiktigt för att inte köra sönder fordonen. Man kan se den laotiska flaggan och den forna sovjetiska flagga stå tillsammans, ibland även den vietnamesiska flaggan också. Dessa påminner befolkningen om kommunismen i de berörda länderna.

Min tolk orienterar mig om de militära anläggningar som övningsfält och förläggningslokaler som vi passerar. Vi möter soldater upplastade på lastbilar vilka är tillbaka från utbyte i Vietnam. Man lär ha ett gott samarbete mellan dessa länder. Chauffören berättar att det är stora krav på deras soldater, inga tatueringar eller hål i öronen accepteras.

Några enstaka hus finns längs hela vägen och det som gör mig fundersam är alla dessa kreatur som går på och vid sidan om riksvägen. Vems är dessa kreatur? Hur kan man hålla reda på dessa djur? Får inget riktigt svar och ingen verkar bry sig om det heller. Vägarbeten ser man hela tiden och där man ibland blir stoppad av en flaggvakt som är utrustad med en grön och en röd flagga. Många vägarbetare är sysselsatta med att reparera vägen, säkert ser jag hundratals vägarbetare som med enkla hjälpmedel försöker få ordning på den här viktiga vägen som går tvärs igenom Savannakhet till vietnamesiska gränsen.

Chauffören stannar plötsligt in vid ett litet stånd längs vägen, han frågar mig om jag är hungrig och vill visa mig vad de hade att erbjuda. Jag trodde knappt mina ögon när jag ser döda ekorrliknande djur tillsammans med några råttor och fåglar liggande på ett träbord, även en ”varan” fanns att tillgå. På golvet sitter ett par unga flickor och tar fjädrarna av några småfåglar som också var till salu. Tar några foton på det hela och jag tackar för ”titten” och resan fortsätter vidare.

Mycket av den tidigare skog som funnits är skövlad och har sålds till Vietnam, tydligen har det kunna gjorts med den Laotiska regeringen godkännande utan att det tillförts stadskassan några pengar, utan markägarna har kunnat ta åt sig de inkomsterna utan att behöva beskattas för detta.

Vi stannar till vid en liten större by som heter Phine, här blir det dags att äta lunch på en trevlig och förhållandevis ren och snygg restaurang. Det får bli en lokal rätt och en stor öl som får släcka törsten efter några timmars körning. Serveras av en ung dam som inte alls kan tala engelska utan hon ler enbart mot mig, hon förstår mig inte när jag påtalar att min maträtt inte får vara allt för stark, utan restaurangägaren gör henne uppmärksammad på min önskan.

Efter att vi ätit oss någorlunda mätta blir det dags att ta av från riksväg nr 9 till väg 23 som tar oss söder ut. Om man tycker att riksvägen var i dåligt skick kom väg 23 vara än sämre, egentligen inte alls farbar med annat fordon än motorcykel eller traktor. Dåligt gjorda broar vilket kunde göra vem som helst orolig att ta sig över dessa.

Det känns som en blind leder en stum när vi far fram kring dessa vägar, ett stort behov är en fungerande mobiltelefon om något skulle hända efter vägen, tror det kan vara svårt att få hjälp om något skulle hända här längs vägen. Normalt är det högertrafik i Laos men nu var man tvungen att utnyttja hela vägbanan för att över huvudtaget ta sig framåt. Vi kommer att ta oss uppför och in i en skog där nu vägbanan har fått en annan färg än tidigare, röd sand som liknar den sand jag tidigare sett i Saudiarabien.

Dags att stanna till vid en utpekad utsiktsplats för att göra uppehåll för pissepaus och en bensträckare. Efter detta uppehåll fortsätter färden till Tad Hay bron där också vägen tog slut. Tad Hay Bro över Xe Bang Heing floden, byggdes 1942, ritades av Souphanouvong som blev den första presidenten i Laos 1975. Det förstördes av amerikanska bombningar 1967. Nu kan man se den trasiga bron som ligger på flodbädden.

Efter att gått runt och tittat på den förstörda bron blev det dags att åka vidare mot Dong Village den sista byn innan Den Savanh före den vietnamesiska gränsen. En av de viktigaste delarna av Ho Chi Minh leden passerade här byn.
En kabel bro över Sepon floden byggdes 1975, det år då Vietnamkriget slutade.

Inte långt från Dong village ligger Lam Son krigsmuseum. Lam Son ligger i Sepon distriktet längs den öst västliga ekonomisk korridoren, längs med riksväg 9 kan man se stridsvagnar, lastbilar, olika vapen och bomber som användes under kriget. Nu har Laos regering byggt ett krigsmuseum som visar upp ett flertal av all den krigsmateriel som användes under Vietnamkriget.

Efter en lång dags utflykt blir det dags att återvända till Savannakhet, jag var endast någon km från den vietnamesiska gränsen och restiden kom att bli närmare tre timmar innan jag kom fram till mitt hotell Daosavanh Resort. Mycket upplevelser hade jag fått mig till del under dagen som kommer att minnas under lång tid framöver så det kändes skönt att passa på att utnyttja hotellets pool och äta en sen middag innan jag somnade för natten.

Savannakhet Downtown.
Jag passade även på att se mig om inne i de äldre delarna av Savannakhet innan det var dags att lämna denna lilla idyll för att ta mig upp till huvudstaden Vientiane. Åkte med hotellets Tuk-Tuk in till Talat yen Plaza där jag gick av för att försöka lotsa mig runt själv i staden. Utnyttjade den karta jag tidigare fått på resebyrån för att komma rätt.

Började med att hitta den omtalade långa och rektangulära byggnaden på 170 meter som var byggd i fransk kolonial still. I denna byggnad finns också den enda västerländska restaurangen Cafe chez Boune i den gamla staden, vilken jag senare kom att prova på att besöka för en middag. Kan lova att maten smakade mycket bra efter att ätit thai och laotisk mat tidigare och kostnaden för en tre rätters middag var ca:125 kronor och då med den lokala ölen Beerlao inräknat.

En bra utgångspunkt är annars Saint Theresa katolska kyrkan. Den byggdes upp under 1920-talet och är lite ovanlig i sin still och den syns överallt i staden när jag vandrar runt för att se övriga platser i staden. Här fanns ett dinosaur museum som tyvärr inte var öppet när jag var där, hade annars varit trevligt att kommit in och tittat på detta. Det fanns fler intressanta platser att se som shop-houses, Mekong hotel som var väl värda ett besök.

Tar mig tillbaka till mitt hotell som ligger 3 km söder ut och där jag vandrar längs Mekong floden på Tha Hae road. En hel del gatustånd är igång och lagar i ordning lunch för vad jag tror den inhemska befolkningen. Små Tuk-Tuk far också fram på denna väg och de frågar mig om jag inte skall åka med dem. Tittar in på färjeterminalen där jag får höra att det finns möjlighet för thailändare att ta sig över med båt till Mukdahan, ett enklare sätt för thailändare att ta sig över på detta vis än med bussen skulle jag tro. Passerar även Posten, Polisen och sjukhuset innan jag är tillbaka på Daosavanh Resort.

Så blir det dags att lämna Savannakhet för resa till huvudstaden Vientiane. Blir skjutsad med en minibuss till flygplatsen efter att ätit frukost och checkat ut från hotellet. Resan tar endast 15 minuter innan jag kommer till flygplatsen. Jag är tidigt på plats vid terminalen och låter lämna in mitt bagage vid incheckningsdisken och får min biljett och en ”tag” som bevis på att jag lämnat in min väska. Efter en timmas väntan blir det så dags för embarkering, med raska steg tar jag mig till passkontrollen och får mina resehandlingar kontrollerade innan man kommer in i den lilla avgångshallen. Här blir det endast en kort tids väntan innan det var dags att gå ombord på Lao Airlines flight QV204 mot Laos Wattai internationella flygplats i Vientiane. Resan kom att ta 45 minuter och det serverades någon form av bröd med dryck, det kändes spännande att göra denna flygtur.

Vientiane- en av världens lugnaste huvudstäder.
Enkelt och smidigt kom jag ut ur flygmaskinen, fick förflytta mig till fots till ankomsthallen där väskorna snabbt kom på plats till resenärerna. Särskild personal tog hand om den ”tag” som satts på min väska när jag skulle lämnade flygplatsbyggnaden, detta som ett kvitto på att jag fått ut min väska från transportbandet.

Inne i flygterminalen finns en disk där man löser en taxibiljett, talar om var jag vill resa, betalar 7 US dollar för att åka de tre kilometrarna in till Settha Palace Hotel. Hotellet ligger mitt i stadens centrum med gångavstånd till butiker, restauranger och turistattraktioner. Hotellet byggdes i början av förra seklet och restaurerades 1932 i fransk kolonial stil. Enligt en uppgift jag hörde var att det ägs av samma familj före regimskiftet till kommunismen 1975.

Utanför uppfarten och entrén till hotellet i skuggan av träd står en typisk gammal London taxi som används för upphämtning och avlämning av boende på hotellet. Väl på plats tas jag emot av receptionisten som var trevlig och tillmötesgående, han visade mig runt på några rum och undrar hur jag vill bo. Bestämmer mig för att ta ett så kallat Deluxe rum till en kostnad av 1500 kronor natten. Det var bekväma sängar med underbart trägolv, bra badrum med dusch och badkar samt högt till tak.

Hotellet har också en vacker tropisk anlagd trädgård med pool som gav ett inbjudande till sol och bad. Restaurangen var klassisk europeisk stil med sköna och mysiga sittplatser och en idealisk atmosfär för att njuta av den goda maten som serverades. Frukosten var fantastisk att avnjuta i lugn och ro i matsalen. Även om detta hotell inte kan mäta sig med Raffels hotell i Singapore måste jag sägas att kommer jag tillbaka till Vientiane så blir det här hotellet jag kommer att boka in mig på.

Saker att se och göra i Vientiane.
Namnet Vientiane låter bisarrt för någon från den västra hemisfären. Det betyder bokstavligen ”sandelträstaden”. Tack vare fransmännen, som ockuperade Laos under deras försök att återta kolonialstyre efter andra världskriget, så ligger den romanska stavningen inte riktigt nära det faktiska uttalet, vilket vore något i stil med ”Wiangchan”.

Här kan man göra mycket – alltifrån att göra tempelbesök, avnjuta gastronomiska delikatesser i stadens livliga marknader eller promenera på de breda avenyerna. Staden myllrar av liv, och har tagit fart särskilt på senare år; sedan antalet utländska investeringar orsakat en ekonomisk boom här. Motorcyklar och vespor ses ofta. Vill du ta dig någonstans, är taxi en möjlighet; men, då staden är liten är gång eller cykling de optimala valen.

Vientiane ligger perfekt för turisten då den största övergången Thai-Lao vänskapsbron från Thailand till Laos ligger bara 18 kilometer bort. Bussar utgör det huvudsakliga färdmedlet för inhemska resor i landet. Om man kan hålla inne med resan i ett par år, så kommer man lagom till denna vackra huvudstad kopplats samman med Kina via en höghastighetstågsräls.

I Laos huvudstad hittar man det mesta, från lokala rätter till internationella, det finns restauranger för alla möjliga smaker. Utbudet av restauranger är både rikt och varierat i denna stad i djupaste Asien. Lao-maten skiljer sig väldigt från västvärldens mat, men är ganska lik den thailändska och vietnamesiska fast något mer kryddstarkt, mina smaklökar har inte hunnit hämta sig ännu.

Här har den Laotiska morteln finfördelat alla dessa starka kryddor som för oss västerlänningar gör maten väl kryddstarkt. Klibbigt ris kokat i bambukorgar är en grund i denna matkultur, och om du finner dig själv i en lokal restaurang, kommer du garanterat uppleva det ångande härliga i att sleva i sig av detta smaskiga. Lagt till detta, är kryddig soppa och franska baguetter väldigt populära.

Om man går ned för någon av de större gatorna i Vientiane för att prova på rätter såsom Tam Mak Houng, baguettesmörgåsar, eller Som Moo (surad fläsk-korv). Får man en välrecenserad restaurangupplevelse, prova då Makphet restaurangen, vilken erbjuder alla dessa lokala alternativ och mer. Kongkhai är en annan populär restaurang, bland turister, erbjuder vegetariska rätter och har en underbar trådgård där man kan sitta ute och äta.

Visa respekt
Det nationella Pha That Luang monumentet är en Buddhiststupa i guld, som skiner briljant i solen. Den är förmodligen den mest populära saken som turister åker och tittar på, och är en gammal byggnad som erbjuder en underbar upplevelse. Den är mer än 45 meter hög, och det är sagt att den byggdes 300 år AD, och att den i sin existens haft flera funktioner, och har upplevt ett antal restorationer. Lagt till detta, tros det vara så att en relik av Buddah finns därinne. Vissa tror att det är Buddhas bröstben.

Gå och titta på templet
Wat Si Muangs Buddhisttempel byggdes på 1500-talet ovanpå ruinerna av en gammal Khmer Hinduhelgedom. Templet kan du hitta på vägen ut ur staden i riktning mot Thailands vänskapsbro. Templet ser ut som en lyxig skogsstuga på många sätt, men inte speciellt ofta hittar du en skogsstuga med en staty av en kung framför den.

Triumfera vid porten
Patuxais krigsmonument, byggt i de senare 50- och 60-talen, är dedikerat till de Laotier som slogs för självständighet från Frankrike, vilken var kolonialmakten i landet. Även om detta monument är väldigt likt triumfbågen i Paris, är det allmänt känt att designen är typiskt Laotiskt. Njut av statyerna av de så kallade kinnari, mytologiska djur som var hälften fågel, hälften kvinna, som dekorerar fasaden.

Ta en liten promenad
Buddhaparken, eller Xieng Khuan, kräver att du åker en bit söder om staden (24 km) där man längs med Mekongfloden kommer hitta detta imponerande land av statyer. Även om parkens kreatör senare flydde till Thailand, på grund av sina anti-socialistidéer skyddade socialistregeringen parken och öppnade den för allmänheten. Det finns fler än 200 Buddhist, Hindu och dekorativa statyer här, både traditionella och bisarra. Man lär sig mycket om hinduism när man tar en promenad här.

Kolla igenom marknaden
Rakt ned från Vientiane, håller Talat Sao marknaden öppet från morgonen till 4 på eftermiddagen. Morning Market har allt, från mat till DVD-försäljare, till skräddare och elektronikstånd. Detta är en riktigt bra plats att kolla efter ovanliga saker på. Eller till och med bara titta vad som är vanligt här, men också hur det skiljer sig från det man själv är van vid.

Ta notis
En gång hem för den franska guvernören är denna kolonialbyggnad. Nu hem för det laotiska nationalmuseet. Det byggdes år 1925 och är idag dedikerat till att uppvisa den laotiska revolutionen på 1970-taket. Historian är tung och belyser mer än något annat striden för landets frigörelse från utländska influenser.

Se Wat?
Wat Si Saket är en buddhistisk wat, eller klostertempel, byggt på 1800-talet. Det har överlevt flertalet invasioner, främst tack vare att dess stil är siamesisk, vilket de siamesiska invandrarna kände igen som sitt eget kulturarv.

Mot Sverige och vardagen.
Efter några dagar i Vientiane blir det dags att börja minresa hem till Sverige. Avslutar mina upplevelser med att under kvällen ta en Beer Lao på en av alla restauranger som ligger längs med gatan som följer Mekongfloden, kollar in gatuförsäljarnas smycken, väskor, kläder och mat.

Nyligen började flodpromenaden byggas om, med ett betongunderlag som tilltalar joggarna och flanörerna. Tyvärr har jag inte provat på att springa runt denna betongplatta utan rört mig försiktigt och enbart studerat folkvimlet som finns här. Tittar ut på andra sidan floden, där ligger Thailand och glittrar i mörkret när solen gått ner i ett orangefärgat dis över Mekongfloden. I morgon påbörjar jag hemresan.

Efter den underbart goda frukosten packar jag ihop mina prylar på rummet och därefter checkar jag ut från Settha Palace Hotel. Åker till flygplatsen med den gamla London taxin som jag får betala 11US dollar för. Dyrt att ta mig till Laos Wattai internationella flygplats, men praktisk och flott tycker jag det var.

Det blir att resa med Bangkok Airways till Suvarnabhumi Airport. En timma i luften och sedan är jag på plats. Träffar min vän Ingemar Skarp på flygplatsen och vi äter en bit mat tillsammans. Vi båda passar på att besöka Thai Airways informationskontor för att ordna med var sitt medlemskort, det skulle jag gjort för länge sedan med tanke på alla de resor jag gjort med Thai sedan tidigare.

Dags att passera incheckningen, lämna bagaget och därefter proceduren att ta sig förbi passkontrollen innan man kommer in i avgångshallen. Många butiker att besöka före ombordstigningen på flight TG 960 mot Stockholm – Arlanda. Har aldrig tidigare fått en så bekväm sittplats när jag rest tidigare med en Boeing 767-400, skall försöka komma ihåg plats 31C, en gångplats vid ingången till flygplanet där det var gått om utrymme för benen och inget onödigt spring från övriga passagerare. Kunde somna in strax efter start och vaknade drygt 3 timmar innan det var dags att landa på Arlanda.

Hemresan från Arlanda blev med SJ eftersom jag nu inte var i tidsnöd, och faktum var att SJ kunde hålla den utlovade restiden till Linköping vilket var positivt för mig.

Hans Zettby