Jag och min äldsta grabb Rickard, tog tillfället i akt och åkte till Holland för att som åskådare på plats, ta del av detta arrangemang. Jag har tidigare gått sex gånger i Holland, kommer så väl ihåg att min tanke var då att det här vill jag även uppleva som åskådare, se dessa marschdeltagare kämpa sig igenom de fyra dagsetapperna och efteråt vara någorlunda fräsch efter genomförandet.

I år passade det oss båda bra att åka ner till Holland. Vi flög från Arlanda ner till Schiphol utanför Amsterdam, en resa på ganska exakt två timmar. Väl nere på flygplatsen sökte vi upp AVIS för att hyra oss en bil under de här dagarna, här skulle upplevas den speciella stämning som råder över hela evenemanget, samt dessutom ge oss lite militär historia då marschen går på historisk mark.

Första natten tog vi in på ett hotell i Amsterdam, för att på det sättet bekanta oss med den här staden. Det blev en sen kväll där vi bl.a. besökte det kända Red Light District samt några pubar där ölen flödade. Berättade för Rickard om varför man går den här marschen, gav honom lite militära fakta om Operation Market Garden men här visade det sig att Rickard var väl påläst om denna militära operation, så eleven blev istället jag. Vi passade på att vid nerresan från Amsterdam, besöka Airborne museum i Hartenstein utanför Oosterbeek. Detta museum var den plats där den brittiske generalen Robert Urquhart ledde sina styrkor mot Arnhem den 17 september 1944.

Museet var detaljrikt på interiörer, som exempel kan nämnas soldater ur den brittiska, polska, amerikanska och tyska armén. Olika typer av vapen, kartor med de olika anfallsplanerna fanns rikt illustrerat. Filmförevisning där man såg krigets grymheter, en upplevelse som man inte kan förstå hur det kunde hända. Nu var det då dags att fortsätta mot Arnhem, här var det självklart att den berömda bron över Nederrijn skulle ses. Det var ju här som de allierade styrkorna skulle ta bron, för att säkerställa uppmarschen för övriga styrkor mot Berlin och Tyskland. Här kom de brittiska styrkorna att få stora förluster i döda och skadade vilket blev ett avgörande i Operation Market Garden. Vill gärna slå ett slag för filmen ”En bro för mycket” vilket skildrar händelserna mycket väl under striderna här. Nu var det så dags att besöka det monument över ”slaget vid Arnhem”. Här kan man studera bron ta del av foton som finns över striderna som rasade här.

Färden går vidare mot Nijmegen, vi tar oss fram till målgången för de militära deltagarna vid Heumensoord. Här hejar vi fram de svenska deltagarna som ser en aning trötta och lite slitna ut, men vissa är pigga, glada och hejar tillbaka till oss två som sitter bekvämt med var sin kall öl. Träffar på några hemvärnssoldater ur 1: beredskaspluton vid Livgrenadjärgruppen, kul att kunna se att det finns några Livgrenadjärer som fortfarande visar flagg nere i Holland. Vi får höra ett urval utländska marschsånger som sjungs under inmarschen till campen. Som exempel kan nämnas My Granddaddy, Mama Mama can´t you see, Tiny bubbles, They say that in the forces, Rock and roll och Walking tall and looking good mm.

Varför går man Nijmegenmarschen?

Svaren blir många. En del säger att det helt enkelt är roligt, de trivs med allt runt omkring, allt folk, öltältet och campen, för att inte tala om festligheterna inne i stan. Vissa säger att det är en stor social gemenskap och gillar utmaningar, man möter människor från olika samhällsklasser. Det ger en anledning att träna året runt för Nijmegenmarschen är en utmaning. Den fysiska utmaningen kan verka vara ”piece-of-cake”, men man kan aldrig helt gardera sig för problem under marschen och som en i den svenska kontingenten känner man stor gemenskap och kamratskap. Alla deltar på samma villkor, har ett gemensamt mål – målgången i ”Vierdaagse”.

När och hur började Nijmegenmarschen?

Nijmegenmarschen arrangeras sedan 1909 av det kungliga Nederländska förbundet för fysisk fostran (KNBLO), med säte i Haag. I början av seklet deltog endast militärer, men efter 1.a världskriget började även civila att deltaga. Från 1928 var även utlänningar representerade i marschen. 1932 var första året som antalet civila översteg antalet militära deltagare. Under många år förde marschen en ”tynande” tillvaro med endast ca 1000-talet deltagare, men efter 2.a världskriget ökade antalet deltagare markant. Man kan säga att marschen är en manifestation med mottot ”Internationell förbrödring”. Ett annat syfte är att uppmuntra de som tänker deltaga i marschen att träna, för att därigenom kunna tillryggalägga en ansenlig sträcka dagligen utan men för hälsa.

1955 var första året som fler än 10 000 deltagare startande tog sig i ”mål”. 1966 anordnas marschen för 50: e gången. 1975 tas ”fyradagarsmarschen” eller Nijmegenmarschen som vi svenskar brukar säga, med i Guinnes rekordbok som det största marsch- evenemanget i världen. 1985 går en kvinna marschen för 50: e gången, som första deltagare att nå upp till detta anmärkningsvärda antal genomförda marscher. Den Svenska militärtruppen har deltagit sedan i slutet av 1940-talet och är än idag aktiv om än dock i mindre styrka.
Den engelska poliskåren har varit representerad i Nijmegen i närmare 30 år. Ca 100 engelska poliser gör stor succé varje år som marscherar i traditionell ”Bobby” stil. Även den svenska poliskåren finns representerad och var med första gången 1989 med två deltagare.

Årets Nijmegenmarsch.

Den startade tidigt på tisdagsmorgonen den 20 juli och avslutades på eftermiddagen fredagen den 23 juli. Marschen omfattar fyra marschdagar vilket förklarar namnet ”Vierdaagse” som betyder just ”fyradagars” på holländska. Hela evenemanget inleds redan på måndagskvällen, med en flaggparad där alla länder är representerade inför en fullsatt stadion med ca 40 000 åskådare, mycket pampigt och ger en ”OS känsla”. Marschens start och mål är på samma ställe varje dag, men man går olika sträckor. I och med detta så upplever man mycket av natur, folkliv, bebyggelse mm. Varje samhälle som passeras ser detta som årets händelse, mängder av åskådare kantar gatorna redan kl 05.00 på morgonen. Folket trängs efter gatkanterna, barn kommer fram till en och vill ha autograf, godis och klistermärken mm. Man tar rast efter behag, men det gäller att komma igång igen….. Den svenska armén har sedan många år tillbaka haft flera stora rastplatser efter vägen med läkarvård och stärkande mat och dryck i arméns anda. Sträckornas längd varierar mellan 30 – 50 km per dag, beroende på ålder, kön och om man marscherar med eller utan 10 kg:s packning.

Marschen avslutas på fredagen med en 5 km lång paradmarsch, där huvuddelen av den uniformerade personalen byter till mer paradliknande uniform och olika musikkårer stämmer upp. Gatorna kantas av säkert 500 000 personer som man har byggt stora läktare till efter vägen. Det är en verklig folkfest, folk delar ut blommor till var och en. Sträckan kallads även för ”Via Gladiola” efter blomman som vanligen delas ut. Efter detta har man då äntligen gjort sig förtjänt av den officiella medalj som delas ut. För huvuddelen av den militära personalen delas dock medaljen ut straxt före ”Via Gladiola”. Rikshemvärnschefen eller någon i marschledningen brukar vanligtvis ombesörja denna medaljutdelning.
Årets deltagarantal vad gäller svensk militär var 260 stycken, omkring 40 deltagare bröt av olika anledningar. Enligt Rikshemvärnschefen Anders Lindström var det yngre deltagare som tränat för lite inför årets marsch.

Avslutningsvis så åkte vi upp till Amsterdam för att ånyo ”göra staden”. Programmet var det samma som när vi kom ner förutom att vi passade på att göra en kanaltur med Janne Lovers, en kanalbåt som tog oss runt och med guide orienterade om de intressanta platser vi passerade inne i Amsterdams glädjekvarter.