Nijmegenmarschen 2008

Nijmenmarschen - en upplevelse man aldrig glömmer.

Det är den Kungliga Nederländska Förbundet för Fysisk Fostran som organiserade under tiden 15 – 18 juli i år, den 92: a internationella långdistansmarschen i Nijmegen. Den är världens äldsta (1909) och största internationella fyradagars långdistansmarsch. De enda avbrotten för denna marsch var under världskrigen. Under 2006 avbröts marschen efter den extrema värmeböljan. Man hade 3 dödsfall och 300 deltagare fick föras till sjukhus med vätskebrist. Arrangörerna blev tvungna att avbryta arrangemanget då sjukvårdspersonalen inte längre ville ta ansvar för deltagarnas hälsa.

Kortfattat kan man beskriva detta arrangemang som en marsch på drygt 17 mil som skall avverkas på fyra dagar. För män som är under 50 år bärs dessutom 10 kilos packning och den medalj som erhålls efter godkänd genomförd marsch får bäras till vår svenska uniform. Sverige har sedan 1967 representerats av en militär delegation i Nijmegen.

I år var det drygt 45 000 vandrare som gick marschen, cirka 5000 av dessa var militärer från 19 nationer. De militära deltagarna förläggs tillsammans i en militär tältläger som heter Camp Heumensoord – söder om Nijmegen. Samarbetet mellan delegationerna från Sverige, Norge och Danmark är välutvecklat. Syftet med det nordiska samarbetet är bl a att hålla nere kostnaderna och öka den nordiska förbrödringen.

Försvarsmakten sanktionerar sedan några år tillbaka att Försvarsutbildarna samordnar det svenska militära deltagandet i Nijmegen. Det var för åttonde året i rad som Övlt Cai Gavestam var delegationschef för de svenska styrkorna i Holland.

I år kunde man som östgöte glädjas åt att vi svenskar representerades av Sveriges ”bästa musikkår”, Hemvärnets musikkår i Östergötland.

De bestämmelser som var utgivna är att deltagarna skall ha anknytning till Försvarsmakten eller en frivillig försvarsorganisation och att ha fyllt minst 18 år före första marschdagen det år man tänkt gå.

Marschens start och mål är på samma ställe varje dag, men man går olika sträckor. I och med detta så upplever man mycket av natur, folkliv, bebyggelse mm. Varje samhälle som passeras ser detta som årets händelse och mängder av åskådare kantar gatorna redan kl 05.00 på morgonen. Folket trängs efter gatukanterna och barn kommer fram till en och vill ha autograf och godis, klistermärken mm. Man tar rast efter behag, men det gäller att komma igång igen.

I år var delegationens storlek begränsad till 288 deltagare och man skulle före 9 juni ha avlagt ett marschprov. Provet skall omfatta minst 80 km marsch och genomföras inom två dygn på etapper om 40 + 40 km. Dessutom bör man ha marschtränat totalt minst 400 km i marschsträckor som överstiger 30 km. De kostnader den enskilde fick betala i år var en anmälningsavgift på 2350 kronor samt en transportkostnad på 1700 kronor om man valde att åka buss och bor söder om Stockholm, kom man norr där om var busskostnaden 1900 kronor. Så det är i mitt tycke en stor kostnad den enskilde får betala för att kunna vara med och visa upp Försvarsmakten i Nijmegen, till detta kan också läggas den tid i form av semester eller annan ledighet som man tar ut för att kunna delta och även träna för detta evenemang. Så helt klart görs uppoffringar av varje deltagare för att vara med.

Vilken målsättning har den Svenska delegationen?

Ett av målen som man marknadsför är att ge personalen ur Försvarsmakten en möjlighet att få en introduktion i internationell tjänst, men även att ge personalen kunskap och förmåga att genomföra förflyttning till fots i grupp på ett sådant sätt att gruppen direkt efter genomförd marsch kan påbörja en ny uppgift. Den skall också ge chefer övning i tillämpat ledarskap under svåra förhållanden och stärka deltagarnas fysik och självklart ge andra nationer en positiv bild av personal från det svenska försvaret.

De senaste åren har det dock varit på det viset att allt fler deltagare väljer att marschera enskilt då detta ger fördelar i samband med starttider, det är så att man är ivrig och vill iväg tidigt på morgonen innan de stora grupperna kommer iväg och det blir trångt längs vägarna man går samt att solen när den kommer upp under dagen värmer hårt på var och en, att komma i mål så tidigt som möjligt underlättar. De enskilda gångarna startar 04:30 och första grupperna 05:00. Så att gå i en grupp är en stor bedrift, man bör ha gjort det innan man går ut enskilt.

Programmet under veckan.

Söndag:
Här anländer deltagarna till campen, förläggning och lunch varefter man tar hand om sig själv. Nu har alla svenskar kommit fram och fått sin säng, och nu börjar alla bre ut sig, detta kommer att skapa problem när vi skall åka hem då man inte vet vilkens material som är vems men den dagens problem då. Tyvärr är ordningen och redan inte vad man som militär är van vid, här behöver de utsedda logementscheferna tidigt klara ut hur det skall vara för allas trevnad. Att orientera sig runt till olika platser på campen och finna öltältet men även souvenirbutiken, internet barracken, matsalen samt busshållplatsen för bussen som går in till Nijmegen är sådant man kollar upp. Ja att ta en tur in till stan under söndagen är klokt då resten av veckan går åt till marschförberedelser och återhämtning efter marschdagarna. På kvällen var den stora invigningen på Goffert Stadium, lite av invigning av VM eller OS fast mindre. Deltagare kommer från alla deltagande nationer, militär tattoo och uppvisning på stadion, mycket hör- och sevärt, naturligtvis en del tal.

Måndag:
Delegationschefen Övlt Cai Gavestam håller sin genomgång med deltagarna och här spelar Östergötlands hemvärnsmusikkår för oss svenskar. Man börjar med Livgrenadjärregementets marsch, här känns det lite speciellt som gammal I 4: ing när dessa toner klingar ut i det stora öltältet. Man fortsätter med I 3: s marsch och avslutar med Under Blå Gul Fana innan det blir dags att utbringa ett fyrfaldigt lev för kronprinsessan Victoria som har sin 31: årig födelsedag just idag. Utanför öltältet ställer musikkåren upp och avslutar med Hemvärnets marsch.

Busstur med besök på olika museer och krigskyrkogårdar, detta var mycket intressant då det visar hur man respekterar de som offrades för freden under andra världskriget. Genomgång för alla funktionärer på kvällen för nu börjar allvaret närma sig. Rastplatserna kommer att samordnas med Danskarna som är huvudmän. Norrmännen och vi svenskar kommer det att medföra större samordningsfördelar men även vissa problem då man måste anpassa sig till andra och deras speciella anordningar. Kvällen avslutas med förbrödring vid öltältet och här knyts kontakter med deltagarna ur den 19 olika länder som nu är samlade på campen.

Tisdag:
Marschdag 1. Väckning kl 03.00 nu börjar allvaret, frukost och start kl 04:30, som enskild vandrare går man före dem som startar gruppvis. Vid starten är man spänd om hur detta kommer att gå och funderar på om man kommer att klara sig. Väl igång så trampar man på, lite saktare än alla andra tycker man, men när man kommer fram till första rastplatsen är det inte så många som ännu kommit hit, gurka, banan, saft, och kaffe, detta kommer att vara det man äter under fyra dagar framåt. Längs hela marschvägen möts man upp av folk som sitter och ”hejar fram” de tappra som kämpar på i spåret. Nu kommer många av de tidigt startande civila ikapp de militära styrkorna, de startar inne i Nijmegen medan vi startar på den militära campen så det skiljer lite på vandringsvägarna. Man vandrar utmed kanalerna och ser de många pråmarna som fraktar gods utmed kanalerna, man ser även de vallar som byggts upp runt kanalerna för översvämningsrisken vid stor vårflod. Deltagarna kommer i mål efter dryga 4 mil, små skavanker med fötter och ben är vad man känner av. Efter att tagit hand om sig själv och utrustning blir det dags att äta middag i den stora matsalen.

Onsdag:
Marschdag 2.Detta skall vara den tråkigaste marschdagen. Rikshemvärnschefen briggeneralen Roland Ekenberg hälsar på den svenska kontingenten i samband med starten från camp Heumensoord denna tidiga morgon, vår musikkår underhåller de startande med marschmusik och än en gång får jag lyssna till Livgrenadjärregementets marsch. Otroligt men sant så sitter det tusentals människor utmed färdvägen och de jublar, applåderar, sjunger är allmänt trevliga, detta kan inte beskrivas utan måste upplevas på plats. Tänk om detta kunde upplevas i Sverige när man anordnar vandringar eller gångtävlingar, att publik i flera led för deltagarna till stordåd, utopi eller? Barnen ber om souvenirer, autografer eller så vill de ha hight five (handklapp). Nu kan man känna sig välkänd efter att ha skrivit hundratals autografer. Inga andra skavanker men man börjar känna trötthet i hela kroppen. Stretchning före och efter varje vandring har man gjort varje dag men nu får man även stretcha mitt på dagen flera gånger.

Torsdag:
Marschdag 3. Starten går kl 06.00 för de svenska grupperna, detta medför att man hamnar i den stora kön med vandrare, även detta är viktigt att uppleva. Vandrare sju i bredd där det går, här gäller det att inte varken gå för fort eller för sakta utan följa köns hastighet. Nu är det betydligt fler omkring en hela tiden så nu är det många fler som pockar på uppmärksamheten när deltagarna passera byarna. Nu ser man dock ännu mer människor som sitter utmed vägarna och hurrar, även stora stereoanläggningar har kommit fram med mycket hög musik. Inhemska låtar där både publik och vandrare är med och sjunger, viftar och dansar, detta är en upplevelse som man inte kan beskriva, sånt händer bara inte i Sverige. Ett besök och kransnedläggning vid den kanadensiska kyrkogården är en tradition för oss svenskar.

Fredag:
Marschdag 4. Starten går kl 03.30 alltså en timme tidigare. Detta för att man kommer att gå i grupp efter målgång idag. Nu är allt på topp för de flesta gångarna. Barn finns det dock utmed vägen som vill ha souvenirer. I byn Cuijk strax före tredje rastplatsen denna dag var det en försmak av vad som skall komma i Nijmegen. Vilket liv folk i flera led samt att man byggt upp läktare för publiken. Det är konstigt vad det gör mycket att få publikens stöd, det känns inget och tröttheten är som bortblåst när man passerar dessa platser. En pontonbro har byggts upp utanför byn, lite rast med uppladdning inför den sista milen. Nu blir det tätare mellan byarna så det känns bra med folk runt vägarna hela tiden. Marschen avslutas på fredagen med en 5 km lång paradmarsch där huvuddelen av den uniformerade personalen byter till mer paradliknande uniform och olika musikkårer stämmer upp. Gatorna kantas av säkert 500 000 personer som man har byggt stora läktare till efter vägen. Det är en verklig folkfest och folk delar ut blommor till var och en. Sträckan kallas därför även "Via Gladiola" efter blomman som vanligen delas ut. Efter detta har man då äntligen gjort sig förtjänt av den officiella medalj som delas ut. Vilken upplevelse att vara med om detta. Tusentals människor utmed vägen, balkongerna fyllda och till och med på taken satt det folk och hurrade. Skall man prata om upplevelse så går detta över allt och försöka skriva om det går inte utan måste upplevas, otrolig känsla som är värd varje meter som man vandrat för att komma hit.

Under samtliga marschdagar har vår musikkår funnits på plats och spelat inte bara för oss svenskar utan även för övriga deltagare och åskådare. Tror inte att Östergötlands Hemvärnsmusikkår spelat för så mycket människor tidigare och det kommer att bli svårt för dem att överträffa detta.

Erfarenheter från 2008 års Nijmegen marsch.

Det är enligt min mening viktigt att man till förstagångarna försöker dela med sig de erfarenheter, både individuella och gruppens, så tidigt som möjligt och att få gruppens medlemmar att öppet berätta om eventuella skador och åtgärder i syfte att andra dra lärdom av varandra.

När det gäller fötterna, tänker jag i första hand på att förebygga blåsor och skav från kängor. Det bästa sättet, som också rekommenderas av den svenska Nijmegenledningen, är att tejpa fötter i förebyggande syfte. Här har tyvärr många förstagångare haft svårt att ta till sig detta budskap och därför fått lida pin i onödan. Att ta av sig kängorna och lufta fötterna vid alla tillfällen som bjuds under marschdagen är också en självklar åtgärd. Med jämna mellanrum bör man byta till torra strumpor. Försvarets hudsalva är också bra för att minska friktionen mellan tårna. Även fotpuder är ett bra hjälpmedel att hålla fötterna torra. Själv har jag gått 6 Nijmegenmarscher och skulle inte komma på tanken att inte tejpa fötterna.

Kängorna är givetvis av stor betydelse och här har jag själv mycket bra erfarenheter av försvarets -90 kängor. Dock bör man, enligt min mening, undvika medföljande inläggssulor. Det är bättre att själv införskaffa någon form individuell sula. Fötterna kan hos vissa under fyra dagars marsch öka i storlek, så se till att kängorna av passar även 3: e och 4: e marschdagen!

Om strumpor finns det säkert lika många åsikter om som gångare, men allmänt är mina erfarenheter att ett par tunna av bomull eller ylle (ej syntet) och försvarets raggsockor är bra. I detta ämne finns mycket bra tips att inhämta från erfarna gångare.

Vätskeintaget är också en av de viktigaste uppgifterna för gruppchefen att se till. Speciellt bör man se till att förstagångarna dricker tillräckligt. Under en varm marschdag räcker det inte med en fältflaska mellan rastplatserna utan varje marschdeltagare bör medföra minst 1,5-2 liter. Har man kvinnor med i gruppen måste de ges möjlighet att längs vägen, på för deras del lämpliga platser, uträtta sina behov. Erfarenheten visar tyvärr att detta problem förbises, oftast med följd att de då minskar på intaget av vätska. Här har jag tyvärr sett exempel då kvinnor fått bryta pga. av vätskebrist och varit mycket illa däran.

Rasterna mellan de officiella rastplatserna, är av egen erfarenhet också viktiga och de får inte bli för korta. Tar man 10 minuters paus hinner man att ta av kängorna och lufta fötterna. Erfarenheten har med åren visat att mellan 3: e rastplatsen och Heumensoord - (mål) det behövs läggas in ytterligare extra raster. Då sparar man fötterna och minskar risken för blåsor.

Oftast finns det många bra ställen längs vägen och i stan för att göra en kortare paus vid. Tiden räcker för det mesta till om man redan vid träningen hemma håller en god rastdisciplin när det gäller tiden

Sammanfattningsvis kan man nog säga att det är ingen lätt uppgift att träna och genomföra 16 mils marscherande i Holland och speciellt om man inte har gått tidigare. Men jag vill inte på något vis avråda någon att göra detta, under förutsättning att man har möjlighet att förbereda både sig själv och gruppen på ett bra sätt.

Hans Zettby