En händelserik resa till Vietnam under maj år 2000.

Allmänt och vissa förberedelser.
I samband med vår resa till Korea, hade vi planerat in ett stopp under en vecka i Saigon, eller Ho Chi Minh City som den heter ”på riktigt”, är enligt ryktet en spännande asiatisk storstad med flagnade franska kolonialvillor och många sevärdheter. Här hittar man färgstarka marknader, gatucaféer med högtalare som underhåller hela kvarter, trendiga små kaffebarer, dockteater i lummiga parker och buddistmunkar med doftande rökelse. Att varva ner och ta en immig öl på det klassiska hotell Rex, där amerikanarna höll sina presskonferenser under kriget var något jag kommer att minnas.

Alla förberedelser inför resan var in i det minsta genomgånget från min och Gunnels sida. Underlaget för biljettbeställningen var inlämnad av mig till Swedints resedetalj. Två månader innan resan skulle företas sände vi in våra pass till Utrikesdepartementet för att ordna med visum till Vietnam. Även att växla valuta för oss båda var klart, fick god hjälp av Lars Nilsson, en bekant som arbetar på Föreningssparbanken fixade till detta. Huvuddelen av våra kläder och annan utrustning som vi skulle använda under det dryga året var tidigare nedsänt till Panmunjom i Korea. Så det var inte mer än varsin resväska och handbagage som vi behövde ”dra” på under nerresan till Vietnam.

Jag hade iordningställt en pärm med kopior på vad vi packat ned som våra personliga tillhörigheter, pass och visa nummer, flygbiljetter och växlingsnoter från banken, försäkringsbrev och i övrigt adressböcker för oss båda. Jag har aldrig tidigare varit så noggrann att bokföra allting, och så här i efterhand är jag tacksam för det arbete vi lade ner inför den här resan. Det kom nämligen att visa sig att de förberedelser som gjorts, underlättade den polisanmälan vi var tvungna att göra efter det att Gunnel blev rånad på sin handväska. Vår tur, i all otur, var att pärmen med alla tillhörigheter fanns att tillgå när vi skulle uppge detta för polisen i Vietnam.

En lång resa påbörjas, och olika sätt att ta sig fram på.
Resan startades från Askeby Storgård med att vi blev hämtade av en taxi som tog oss till Kungsängens flygplats i Norrköping. Där efter checkade vi in, och snart var vi i luften på väg till Kastrup, en resa på drygt en timma. Här skulle byte av flygplan till Bangkok ske. Vi han att växla in ytterligare lite valuta (dollar) då vi tyckte att det skulle vara ett gott tillskott (”hård valuta”) när vi så småningom kom till Vietnam. Då vi inte ätit någon lunch, blev det nu tillfälle för detta.
Så blev det äntligen dags att ge sig upp i luften igen, den här gången en flygresa på nästan tolv timmar. Vi kom att sova under större delen av den här flighten, allt för att vara pigga och ”på hugget” när vi kom fram till Bangkok. Här blev det några timmars väntetid och här tog vi oss tid med en sightseeing inne i staden. En taxi med chaufför som talade engelska, tog oss till olika intressanta platser i staden som exempelvis det kungliga palatset.
Åter igen på Bangkoks internationella flygplats för att checka in och resa till Ho Chi Minh city. Den här resan tog omkring tre timmar innan vi landade på flygplatsen Tan Son Nhat i f.d. Saigon, en stad på över 5 miljoner invånare.

Värmen här var fuktig och tryckande. Vi tog en taxi till vårt hotell Omni Saigon Hotel som endast låg två kilometer från flygplatsen. Ska man ta sig fram i Saigon är det taxi som gäller. Kom ihåg att ha adressen nedskriven, eftersom det vietnamesiska språket är extremt svåruttalat. Se också till att chauffören sätter på taxametern, även om en resa är mycket billig, 7 till 20 kronor för en sträcka.

Vi installerades på hotellet och blev väl bemötta av personalen. När detta var klart blev det dags att se sig om i de närmaste omgivningarna.
Ett annat sätt att ta sig fram på kan vara Cyclo – Vietnams berömda cykeltaxi, det här transportmedlet skall man givetvis prova på. Kom ihåg bara att göra upp om priset i förväg. Ytterligare ett sätt att färdas, visserligen mer riskabelt, är att ta en sk Honda Om, en mopedburen taxichaufför.

Mat och dryck.
I Saigon lär finnas tusentals restauranger av olika slag, från de små soppköken som säljer nudelsoppa till lyxiga franska gourmetrestauranger. På många lokala restauranger, som bara är täckta av ett stort plåttak, sitter nästan enbart sällskap av män, som träffas för att dricka stora mängder av öl och äta en bit mat.

Vietnamesiska kvinnor dricker i allmänhet inte alkohol och röker inte. Vietnameserna äter tillsammans, det vill säga de beställer in flera smårätter som de sedan delar på. Något de däremot sällan delar på är notan, vilket ses som en egenhet bland utlänningar. Maten är häpnadsväckande billig och öl likaså. Bara vinet kan tyckas dyrt, eftersom det är importerat. Äter man på små lokala ställen kan man klara sig på under 50 kronor per dag. Här ska man i så fall välja restauranger med mycket folk. Det är ett tecken på god och billig mat serveras.

Vietnameserna börjar oftast dagen med nudelsoppa, frukostris eller en baguette. Till lunch och middag äter de ris, med fisk, kyckling eller kött och grönsaker. Vietnam är också känt för sina läckra havsrätter – bläckfisk, räkor, krabba, havsräkor etc.
Get är en annan specialitet, det finns restauranger som enbart serverar geträtter. Bli inte heller förvånad om du stöter på märkliga maträtter som hundkött, getpenis, ankembryo, krokodil, orm och råtta. Många av de märkligaste rätterna anses ofta vara potenshöjande.

Så en rundvandring som tog oss till en enkel restaurang där vi bestämde oss för att äta en enkel middag. När vi sedan var klara med maten blev det dags att orientera sig tillbaka till vårt hotell.

Gunnel blir utsatt för rån, och vi besöker ett flertal polisstationer i Saigon.
Inte långt från restaurangen blev Gunnel rånad på sin handväska av några ”slynglar” som åkte på en av de otaligt många vespor som utgör huvuddelen av stadens trafik. Den ena killen slet åt sig handväskan som gick sönder i och med att Gunnel ”stretade” emot så mycket hon kunde utan att ramla i gatan eller bli påkörd av något annat fordon.

Huvuddelen av trafiken består av vespor då det i övrigt inte är tillåtet att köra bil inne i staden, praktiskt, men inte så bra för inandningsluften. Trafiken var inte så aggressiv, men det är extremt mycket motorcyklar och de kommer i en aldrig sinande ström, så det kan vara lite besvärligt att ta sig över gatan. Man får nästan bara gå rakt ut och hoppas att ingen kör på en.

Trafiken är begränsat till enbart taxibilar och nyttotrafik. Vägarna inne i staden är inte tillräckligt utbyggt för att allmänheten skall kunna utnyttja egna bilar.

Efter detta rån skyndade vi oss till hotellet där vi anmälde det inträffade till personalen. Man hjälpte oss med en ”tolk” som tog oss till närmaste polisstation för att till polis anmäla händelsen. Det visade sig att det var fel polisdistrikt, varför vi fick ta en taxi till en annan station.
Här togs vi emot av en polisassistent som ville se platsen för var rånet hade skett. Jag blev uppmanad att sitta upp på polismannens vespa för att visa den plats där brottet hade skett. Här fick jag försöka komma ihåg vart vi varit och ätit och lyckades som tur var orientera mig fram till rätt plats i mörkret och värmen. Att hitta rätt plats var mer tur än skicklighet efter bara ett par timmar i staden.
Det visade sig emellertid att även den här polisen hänvisade till ytterligare ett nytt polisdistrikt. Jag satte mig på polisens vespa och vi åkte tillbaka till polisstationen för att återförenas med Gunnel och vår tolk från hotellet. Så det blev dags igen att åka taxi till den tredje polisstationen där nu anmälan skulle ske.

Nu började det bli sent och tröttheten började göra sig påmind efter vår långa resa. Efter en lång väntan togs vi emot av en ung polisman som fick höra vår berättelse och som då uppmanades att skriva ner det inträffade. Här fanns inga färdiga formulär, utan på ett enkelt papper försökte vi skriva ner vad som hänt så gott vi kunde. Detta gjordes på engelska i ett exemplar, polismannen visade upp anmälan för sin chef som satt i ett rum bredvid, han tittande på Tv, rökte cigarr med fötterna på bordet.
Chefen tittade lite nonchalant på anmälan och beordrade om ytterligare ett exemplar. Någon kopiator fanns inte att tillgå på polisstationen så det var bara att skriva ner en kopia för hand igen. Nu var båda två och även vår ”tolk” ordentligt trötta och irriterade och väntade otåligt på att polismannen skulle få den ”godkänd” av sin ointresserade chef.
Ack vad vi bedrog oss. Nu visade det sig att polischefen inte kunde läsa vår anmälan som gjorts i två exemplar och på engelska, varför det blev ”omprov” och anmälan på vietnamesiska och i två exemplar. Äntligen godkände polischefen anmälan, polisassistenten drog ut en låda ur ett skrivbord, tog fram en stämpel och stämplade de båda exemplaren, polischefen satt sin namnteckning under dessa och vi fick dem i vår hand. Med denna polisanmälan kunde vi nu kontakta det svenska konsulatet för att få ett nytt pass till Gunnel, kontakta en resebyrå för att få fram en kopia på våra flygbiljetter, ordna med ett nytt visa till Gunnels pass. Så småningom även sända den till vårt försäkringsbolag för att skadereglera det inträffade, samt ordna nytt körkort vi vägverket.

God hjälp från Föreningssparbankens Lasse Nilsson och det svenska konsulatet.
När vi så kom tillbaka till hotellet tog jag kontakt med Lars Nilsson på Föreningssparbanken i Linköping, han blev till mycket stor hjälp för oss båda två. Han ordnade omedelbart med att spärra Gunnels Visakort, postgirokonto samt förde över hennes pengar till mitt konto, varför vi på så sätt kunde komma åt att disponera pengarna som tidigare. Genom den tidsskillnaden mellan Vietnam och Sverige han vi få in anmälan samma dag och på så sätt omöjliggjorde för tjuvarna att åtminstånde inte kunna handla med Visa kortet även om de fick ett stort antal dollar i kontanter att handla med.

Det svenska konsulatet ordnade raskt fram ett tillfälligt pass. Till passet behövdes ett nytt Visa, det visade sig inledningsvis omöjligt att på fyra dagar hinna med detta. Men som tur var så fick vi god hjälp av personalen på konsulatet som bistod oss vid besöket för utfärdandet av Visa. Lite övertalning av personalen gjorde att vi knappt en timma innan vårt flygs avgång från Tan Son Nhat airport han med inbokat flyg till Seoul i Korea.

Kultur och sevärdheter.
Allt detta obehag med Gunnels stulna handväska gjorde att resan som var tänkt att bli en trevlig semester, med diverse besök runt omkring i landet, blev ett ända fixande och ordnande med biljetter och pass. Stressade och bekymrade kom vi åtminstånde ut till de beryktade Cu-Chi tunnlarna vilket var intressant och kul att få se.

Framme vid Cu Chi fick vi sitta i en sal för en genomgång vid en karta samt se en svartvit film på 20 minuter. Där efter fick vi gå en bit i skogen där det var fullt med vattenpölar. På vägen kunde vi se flera bombhål och kamouflerade dödliga fällor.

Cu Chi Tunnlarna, som redan under de franska gummiplantagerna började grävas ut av Viet Minh 1948.

Här kan du gå ner i tunnlarna där Viet Cong gerillan verkade under kriget. Inget för folk med cellskräck, även om tunnlarna förstorats för besökande turister. Ett helt samhälle rymdes i dessa tunnlar som på sina ställen låg åtta meter (tre våningsplan) under jorden, var 250 kilometer långa och löpte ända in över gränsen till Kambodja. Här rymdes förråd, sovsalar, sjukhus och skolor. Vi besökte en del av tunnlarna och fick en god inblick i hur livet tedde sig för vietnameserna under Vietnamkriget.

War Remnants Museum (Krigsminnesmuseumet), där var mycket att se och massor med bilder från kriget, det storslagna huvudpostkontoret, People's Committee Building med sin fina fasad men även den stiliga Notre Dame Cathedralen var något vi också hann med att se inför resan till Sydkorea.

Väder.
I Saigon och i södra delarna av Vietnam är det regnsäsong i april/maj och även under oktober/november. Man kan dock besöka Saigon under regnsäsongen utan problem. I själva verket brukar regnen – och det är ordentliga skyfall – endast vara någon timme, och det blir svalt och skönt när det upphört. Augusti är dock en månad med sällsynt mycket regn, och ibland kan det regna oupphörligen i dagar. Regnet hör dock till kulturen, och det är varma regn, som ofta är mycket vackra att betrakta under tak.

Värt att veta.
Tänk på att vietnameser aldrig vänslas offentligt, eller ens håller varandra i handen. Utlänningar betraktas dock med överseende av den inhemska befolkningen.
Det är en asiatisk dygd att inte tappa ansiktet, eller förlora humöret, vilket många Saigonbor ändå gör i den vilda trafiken. Om du känner dig särskilt förföljd av en försäljare eller Cyclo chaufför som vill ge dig lift, så rekommenderas starkt att aldrig tappa humöret, hur besvärad du än är. Det bästa knepet när en situation börjar bli trängande är att – le! Faktum är att ett leende i Saigon öppnar många dörrar och hjärtan.
Om du vill vinka till dig någon ska du inte vinka med handen uppåt som hemma. Vinka istället med handflatan nedåt.

Vietnam är ett fattigt land, och Saigon är en plats där många lycksökare samlas. På senare tid har droger, speciellt heroin, blivit ett stort problem i stan och många heroinister ser en chans att finansiera sitt missbruk genom att stjäla från turister. Vietnam och Saigon är dock fortfarande sällsamt skonat från grovt våld och vapen. De värsta brotten sker inom maffian.
Som utlänning kan man röra sig fritt i stan utan att behöva oroa sig för att råka illa ut. Sena timmar är det dock lämpligast att åka vanlig taxi. Fick höra av polisen att distrikt 4 är maffians hemmakvarter. Undvik att vistas där mer än nödvändigt och då speciellt nattetid.

Undvik att bära smycken i guld på kroppen, dessa kommer att dra till dig uppmärksamheten och du blir lätt ett offer där man rycker av dig halskedjor och armband. Plånböcker och handväskor måste förvaras undanstoppade så inte heller de blir synliga för tjuvarna.

Med kamratliga hälsningar från

Gunnel och Hasse Zettby