Vietnam ur mitt perspektiv

Vill du uppleva något som är lite mer spännande än Thailand? Då vill jag starkt rekommendera Vietnam som är ett otroligt fascinerande land. De har en historia som slår mycket, mat som slår det mesta och en befolkning som slår allt! Att ta sig runt är enkelt genom de långfärdsbussar och minibussar som trafikerar regionerna på kustväg 1 eller via järnvägen mellan Ho Chi Minh och Hanoi. Dessa bussar kör på uppdrag av hotell och resebyråer. Vill man utforska centrala höglandet krävs det lite mer, och trots att det finns minibussar kan en bil med chaufför vara det bästa alternativet.

Inne i städerna domineras gatorna av olika yrkesgrupper. På en gata såldes silke, på en annan kyckling och höns och på en tredje utövade silversmederna sitt hantverk. De dagar då cykeln var det huvudsakliga transportmedlet är över. I dag äger varje familj minst en motorcykel och de ökar i antal. Trafikregler och signaler betraktas som vägledande. Trafiken är en metafor för livet i Vietnam. För att överleva måste man vara flexibel och kvicktänkt.

Vietnams bördiga S-formade landområde sträcker sig från bergen i norr och Röda flodens delta till Mekongdeltats rika flodslätter, och bjuder på många kulturpärlor. Charmiga Hanoi i norr, med sin karakteristiska mix av fransk kolonialstil och vietnamesisk prägel, och Ho Chi Minh-staden, den moderna och dynamiska huvudstaden längst ned i söder, kittlar alla sinnen. I det mångskiftande området däremellan upptäcker man praktfulla kalkstenslandskap, ornamenterande tempel, intressanta kök, byar befolkade av olika minoritetsgrupper, men man får även se påtagliga minnen från Vietnamkriget.

Vietnam är ett av världens mest artrika länder. Den utbredda tjuvjakten utgör ett hot mot många arter där djuren går inte ens säkra i nationalparkerna. Döda djur används inom den traditionella läkekonsten.

Ville ta reda på hur kom USA att involveras i denna fjärran belägna oroshärd? Varför misslyckades den militärt överlägsna stormakten så kapitalt?  Och vad fick den framväxande proteströrelsen för betydelse?

Detta var frågor jag ställde mig, lånade litteratur från biblioteket och försökte finna Vietnamkrigets rötter till konflikter som framkom sedan de franska kolonierna blivit starkt ifrågasatta inte minst efter andra världskriget. För att förstå detta måste man gå några år bakåt i tiden. De länder som i dag utgör Vietnam, Laos och Kambodja gjordes till franska kolonier under andra hälften av 1800-talet, kanske mer av strategiska och prestigemässiga skäl än för att berikade den franska staten. 

Det som gav de antikoloniala grupperna chansen till framgång var andra världskriget. Sedan det franska moderlandet fallit för tyskarna 1940 knackade japanerna snart på dörren och tvingade de strandsatta fransmännen att inordna sig i knähundsliknande roll.

Medan japanerna intog stora delar av Fjärran Östern sjönk den vite mannens prestige i motsvarande grad. Hongkong, Singapore, Rangoon alla föll de för den uppåtstigande asiatiska stormakten. Den kommunistiska rörelsen tog tillfället i akt att grunda Viet Minh i norra delen av landet 1941.

Ett uppror mot kolonialmakten Frankrike 1946 blev inledningen till tre årtionden av krig. Sedan landet delats 1954 utbröt strider mellan det kommunistiska Nordvietnam och det USA-stödda Sydvietnam. När kriget var över och landet kunde återförenas hade flera miljoner vietnameser mist livet. Idag är Vietnam en kommunistisk enpartistat med en snabbt växande marknadsekonomi.

Vietnamkriget var en lång, kostsam väpnade konflikter där kämpar kommunistregimen i norra Vietnam och dess sydliga allierade, känd som Viet Cong, mot Sydvietnam och dess främsta allierade, USA. Kriget började i 1954 (även om konflikten i regionen sträckte tillbaka till mitten av 1940-talet), efter upphov till kraften i Ho Chi Minh och hans kommunistiska Viet Minh parti i norra Vietnam, och fortsatte mot bakgrund av en intensiv kalla kriget mellan två globala supermakter: USA och Sovjetunionen.

Av de 2,7 miljoner amerikaner som tjänstgjorde i Vietnam stupade 58 000 och 300 000 sårades. FNL och Nordvietnam förlorade 1,1 miljoner stupade, medan de civila offren uppgick till 2 miljoner.

År 1969, på toppen av USA: s inblandning i kriget, var det mer än 500 000 amerikanska militär personal som deltog i Vietnam konflikten.

Växande motstånd mot kriget i USA ledde till bittra uppdelningar bland amerikaner, både före och efter president Richard Nixon beordrade tillbakadragande av amerikanska styrkor i 1973. År 1975, tog kommunistiska styrkor kontroll över Saigon, och därmed slutar Vietnamkriget. Landet enades som socialistiska republiken Vietnam följande år.

Kriget fick långtgående konsekvenser också försvarspolitiskt. USA avskaffade värnplikten och gick över till ett yrkesförsvar. I stället för de stora truppmassor som inte lyckades uppnå ett avgörande mot gerillan i Vietnam, övergick man till en satsning på högteknologiska kommunikations-, underrättelse- och vapensystem, samt mycket rörliga special forces, för att uppnå ett snabbt och i egna liv föga kostsamt avgörande.

VISA får skandinaver för 15 dagar i samband med ankomst till Saigon, Hanoi eller i mitt fall Da Nang, vill man stanna längre måste man ansöka om VISA innan man kommer in till Vietnam. Då Da Nangs flygplats är betydligt mindre och inte så många besökare som kommer den här vägen, blev inte heller väntan vid passkontrollen så lång. Mitt bagage tar inte heller någon längre tid innan jag får fatt på den. Växlar in lite thailändska Bath till Dong som jag har kvar sedan jag var i Jomtien, helt plötsligt blev jag miljonär i vietnamesisk valuta.

Utanför ankomsthallen står flertal taxibilar och väntar på att ta upp passagerare för att ta dem vidare till de platser som önskas. Konstaterar att det engelska språket tyvärr är dåligt hos chaufförerna så jag rekommenderar verkligen att ha en lapp med på det hotell du skall till, eller gärna en karta då det kan vara svårt att framföra sitt budskap.

Mitt hotell i Da Nang blev Frangipani Boutique Hotel, ett bra hotell med trevlig och hjälpsam personal. Mitt rum var inte så stort men räckte väl till för mig. Det var bara 15 minuter från Danang airport till hotellet. Incheckningen var snabbt avklarat då jag beställt rummet tidigare, dessutom var personalen mycket hjälpsam och vänlig. Rummet var rent och bekvämt, dessutom var luftkonditioneringen mycket bra. Sängar, kuddar och täcket var så bekväma. Området kring hotellet är mycket lugnt. Frukosten var tillräcklig, omelett, de rostade brödskivor med kaffe som jag tog innan det var dags för avfärd till Son My.

Min tolk och chaufför Hoang hämtar mig på utsatt tid vid hotellet och nu påbörjas resan mot den plats i historien många förknippar med tragedin i My Lai. Vi gör ett stopp i Hoi An, en liten stad söder om Da Nang för att ta en kopp kaffe som jag bjuds på av Hoang. Får höra av Hoang att det är hans plats där han lever och bor.

Kustvägen är en bred och ny asfalterad sträcka, inte heller så trafikerad. På vissa platser håller man på med vägarbeten så hela kustvägen är inte helt klar ännu. Landskapet är i huvudsak platt, en del floder passeras där man ser morgonpigga fiskare i sina båtar som försöker fånga in sin fångst med traditionella metoder i stora nät. Resan tar oss nästan tre timmar innan vi hittar fram till Son My. Hoang får stanna till vid några tillfällen för att fråga sig fram även om han använder sig av sin GPS. Hela tiden ringer det i hans mobiltelefon, det är hans chef som hela tiden ställer frågor till honom.

Äntligen framme i Quang Ngai, en sömnig provinshuvudstad, det är en gömd pärla med gamla arkeologiska fynd. I dess omgivning hittar vi Son My (Mer exakt byn My Lai 4) som är känt för den fruktansvärda massakern som ägde rum år 1968. Nu är en dyster minnespark anlagd i byn Tu Cung. I museets mörka granitbyggnad skildras händelserna med kuslig detaljrikedom. Här finns foton från massakern som chockade omvärlden och som starkt bidrog till att motståndet mot kriget ökade i USA. Det finns mängder av motorcyckeltaxis i Quang Ngai som erbjuder sig att köra turen 15 km österut till Son My. Under Vietnamkriget betraktades området runt Quang Ngai som Vietcong vänligt.

Vad var det som hände? Under några morgontimmar den 16 mars 1968 kom en pluton amerikanska soldater in i området för att hämnas på gerillan. Under loppet av fyra timmar utspelade sig därefter de värsta dokumenterade amerikanska krigsförbrytelserna under Vietnamkriget, när de amerikanska soldaterna systematiskt mördade 504 obeväpnade vietnameser, av vilka hälften var kvinnor och barn.

Det var en alldeles vanlig dag i Son My i Vietnam, området med tre små byar, som endast skiljdes åt av risfälten som så smått börjat skifta färg från grönt till gyllengult. Inte långt kvar till skörd, innan hårt arbete skulle ta de flestas tid. Man kunde ta det lite lugnare och njuta av den vackra morgonen.

Som vanligt hade de flesta vaknat när solen började leta sig upp över Elefantberget vid femtiden på morgonen. I flera av de små husen med sina karakteristiska grästak satt familjer samlade för dagens första mål mat, ris och sötpotatis. Andra hade redan fått i sig maten och var på väg ut till fälten för att hålla koll på den viktiga grödan. En del kvinnor hade varsamt lagt ner sina odlade grönsaker i de hemmaflätade korgarna och gett sig av mot marknaden för att försöka sälja lite.

Denna massaker avslöjades av Hugh Thompson. Han såg att något inte stämde med de otaliga bybors lik som låg på marken, landade sin helikopter, begärde att få veta vad som försiggick men beordrades upp i luften igen av löjtnant Calley.

Det tog mer än ett år innan massakern blev känd. Men när det blev känt över hela världen och framförallt i USA så vände sig allt fler emot amerikanarnas krig i Vietnam. Son My-massakern blev en slags vändpunkt i kriget.

Thompson tilldelades trettio år efter massakern amerikanska arméns högsta utmärkelse (för situationer som inte är strid) "Soldier's Medal" för sitt ingripande i Son My.

Händelsen dokumenterades noga av arméfotografen Ronald L. Haeberle. Händelsen, som mörklades av militären, skulle troligen ha glömts bort om inte den menige soldaten Ronald Ridenhour, som inte själv deltog i massakern, hade börjat beskriva det hela i brev till amerikanska myndigheter; Ridenhour skrev ett trettiotal brev till Vita Huset, Pentagon, USA:s utrikesdepartement och kongressen. Även journalisten Seymour Hersh bidrog till att saken blev känd.

Bildbevisen, den efteråt framkomna dokumentationen och ögonvittnesskildringarna från massakern gav slagkraft åt den internationella proteströrelsen mot Vietnamkriget.

Vid en rättegång 1970 ställdes löjtnanten William Calley till svars för massakern och dömdes året därpå till livstids fängelse för 22 fall av mord på vietnamesiska civila. Han behövde dock endast sitta tre dagar i militärt fängelse, eftersom straffet blev reducerat till husarrest på order från president Richard Nixon. Han fick villkorlig frigivning 1974, efter tre och ett halvt år av sitt straff avtjänat. Fram till 2009 pratade han aldrig om händelsen. Men i augusti 2009 höll han ett tal där han bad om förlåtelse för det han gjort.

Det blir så dags att åka tillbaka till Da Nang, det blir för mig att fundera ut hur dessa hemskheter kunde ske och dessutom hållas hemligt under lång tid. Att lära av historien borde vara en viktig faktor inte minst för de som har makten att påverka liknande händelser som den i Son My.

Mina tankar avbryts plötsligen när Hoang stannar bilen och påpekar för mig att vi fått punktering. Vi hjälps åt att byta däck vilket inte tar så lång tid, trafiken är nu intensiv vilket känns obehagligt under tiden vi håller på med detta hjulbyte. Telefonen ringer, det är Hoangs chef som hela tiden undrar var vi är, bara det att prata i telefon hela tiden är en trafikfara i Vietnam.

För att undvika fortkörning och bli tagen av polisen så blinkar man och visar ett finger till mötande trafik och detta besvaras om ”kusten är fri”. På detta sätt klarar sig många trafikanter enligt Hoang. En fortkörning kostar enligt Hoang 5 miljoner Dong vilket motsvarar en månadslön. Vi ser också att polisen finns utmed de vägar som vi passerar. Man har även en del vägtullar som vi kör igenom där kostnaderna är billiga enligt Hoang. Dessa avgifter är till för att förbättra vägnätet i landet, vilket kan konstateras behövas även om nu kustvägens sträckning är bra i förhållande till hur det i övrigt kan se ut.

Stannar till i en mindre by Ha Lam, här blir det dags att äta middag. I en del av restaurangen pågår en bröllopsfest så vi hänvisas till en del av köket för att få uppdukat med en massa vietnamesiska rätter vilket smakade bra efter en lång dags utflykt. Blir förvånad när vi lämnar restaurangen och ser hur det fungerar med disken efter bröllopsfesten. Hela trottoaren är nu fylld med de glas som används, hur kan man nu tro att dessa glas blev rena?

Det blir ytterligare ett stopp innan jag kommer fram till mitt hotell. Nu ville Hoang visa mig ett köpställe som lockade turister. Här fanns hur mycket figurer i alabaster som helst, stort utbud på tavlor föreställande olika platser i Vietnam men inte minst dessa kläder i siden som var vackra med olika broderier. Självklart blev jag lockad att handla lite grann för att ta med hem till Sverige.

Blir hämtad och vi beslutar att åka den vackra vägen och exotiska stråket över bergen och passera Hai Van passet. Passet är känt för sin naturskönhet men har en stor strategisk betydelse i Vietnams historia. Den utgjorde ett stort hinder för arméstyrkor som försökte flytta dem från norra till de centrala delarna av landet.

Passet korsas av två huvudvägar. Vietnams viktigaste nord-sydliga motorväg riksväg 1 samt järnvägen mellan Hanoi och Saigon. Cirka 30 km norr om Danang börjar klättringen på 496 meter och passerar toppen på Ai Van Son topp som ligger på 1172 meter. Järnvägen går närmare kusten och passerar en mängd tunnlar. Alternativet hade varit att åka genom Hai Van tunneln, den längsta tunneln i Sydostasien på 6280 meter, den hade minskat körtiden med åtminstonde en timma. Bestämde att vi skulle ta den vägen på återresan ner till Hoi An.

När vi kommer upp på höjderna via den slingrande vägen ser jag dimmorna som stiger från havet, blir tvungen att stanna till för att kunna fotografera detta förtjusande landskap. Det här passet är också känt för att varit skådeplats för två av Vietnams mest allvarliga järnvägsolyckor och en flygolycka. Trots den hårresande färden med bil genom passet med mötande trafik är det svårt att låta bli att ta missa utsikten av naturen som möter mig. Längs vägen ser man små altare vid vägkanten som påminner om de som dött i olyckor på denna slingrande väg.

Den övre delen av passet är det enda stället där du kan stanna till. Vyn är väl värt det, speciellt om man klättrar upp till övergivna franska fortet som finns här. Detta användes senare som en bunker av de sydvietnamesiska och amerikanska förbanden under Vietnamkriget. Passar på att njuta av den svindlande vackra utsikten över Hai Van-passet.

Då man firar höstdagjämningen kom jag att få se hur barn utklädda till drakar dansade och det spelades på trummor och slogs med grytlock när vi tog en paus på toppen av passet.

Framme i Hue, känd som den mest kungliga staden i Vietnam. Staden har tillräckligt charm att hålla mig intresserad så länge som jag vistades här.
Staden delas av den så kallade parfymfloden, med den kejserliga staden och marknader i norr och de nyare byggnaderna i staden mot söder.

Nu gäller det att hitta mitt hotell Jade som jag bokat in mig på. Med Hoangs GPS lyckas vi snabbt komma fram till hotellet och jag checkar in och får ett skapligt rum (301) med utsikt över den stora affärsgatan Hung Vuong.   Behöver ta ut kontanter och får hjälp av hotellets personal att i en bankautomat intill hotellet få ut detta.

I Hue härskade en gång de vietnamesiska kejsarna från palats som kan liknas vid den ”förbjudna staden”. När Têt offensiven under Vietnamkriget kulminerade i januari 1968 förstördes större delen av Hué.

Nu gäller det att se lite grann av Hue så vi tar oss till Citadellet. Det är ett
stort, begränsas område på norra sidan av Parfym floden, där det är fyra områden utgjordes att skapa huvudstaden: Hoang Thanh (Imperial City) för kungliga palats och helgedomar, Tu Cam Thanh (Förbjudna staden (Purple City) för kungliga bostäder, Dai Noi (Innerstaden) och Tran Binh Dai, som uteslutande antika arkitekturen. Turister förväntas tillbringa åtminstone en dag för att besöka hela komplexet, jag nöjer mig med några timmar här.

Strax intill Citadellet ligger ett krigsmuseum vilket gör att jag flyttar mig raskt till denna plats där jag tar del av olika föremål som visar på hur kriget drabbade invånarna i Hue men även i övriga delar av landet. Stridsfordon, flygplan och helikoptrar finns uppställda i en park medan fotografier och andra föremål finns inne i en byggnad intill.

Hinner även med ett besök till Thien Mu pagoden. (Himladrottningens pagod). Alldeles ensam på sin bergstopp med utsikt över Parfymfloden ca 4 km uppströms från citadellet ligger en av Vietnams mest berömda sevärdheter. Pagoden ligger på en inhägnad och består av två delar skilda åt av en tredelad port. Den 21 meter höga Phuoc Duyen tornet, en byggnad i 7 våningar byggd av kejsare Thieu Tri 1844. Platsen har en strålande utsikt över Parfymfloden och det omgivande landskapet.

Konstaterade att det inte var läge att åka på Parfymfloden i dessa drakbåtar utan det fick vänta till morgondagen. I stället tog Hoang och jag oss till ett en lokal restaurang där vi åt middag innan det var dags för mig att återvända till mitt hotell.

Det blev en fantastisk resa genom ett landskap fyllt med storslagen natur och fullt av kulturell mångfald. Den grönskande djungeln, de höga bergen och även vidsträckta risfält är vad jag ser på vår resa. Här möts man av olika djur längs vägen, getter, kossor, ankor och gäss så det gäller att köra försiktigt längs den krokiga väg som skall ta oss upp till Hamburger Hill eller som höjden även kallas Hill 937, detta beroende på dess höjd.

Vi kommer inte rätt utan hamnar i den lilla gränsbyn Khu Vuc Bien Gioi där vi frågar om hur vi skall finna vårt resmål. Förstår att vi nu är i gränsområdet till Laos och här måste man ha identitetskort som är utfärdade av polisen. Personer som inte har dessa papper kan åtalas som kriminella och kan komma att dömas.

Hoang berättar för mig efter att varit i kontakt med någon tjänsteman inne i en officiellbyggnad i byn som lät meddela att Nationella gränsområden som till vissa delar av det nationella territoriet och med angränsande nationella gränser, finns en separat förordning som utfärdas av de behöriga statliga reglerna för att skydda de nationella gränserna.

Vi var inte så långt från Hamburger Hill så vi letade oss vidare längs väg 9 för att komma fram.

Genom en mindre by kommer vi till slut rätt. Regnet börjar tillta och väglaget blir sämre att köra på. Till slut kommer vi fram till början av höjden, men vi kör fast i leran. Det är då ca: 3 km kvar till toppen av Hill 937 så jag beslutar mig att fortsätta att ta mig upp trots det dåliga vädret. Det tar mig 30 minuter att vandra på den leriga och bitvis dåliga väg. Stannar till och njuter av den vackra vy som jag får se på min väg till toppen. Det finns ingen människa att fråga om platsen men ser att man håller på med något vägbygge då det står en grävmaskin och en lastbil som blockerar vägen.

När jag bedömer vara framme ser jag två dåligt byggda hus på höjden men tyvärr inget minnesmärke över platsen. Tar några bilder innan jag återvänder ner till Hoang och bilen. Regnet har avtagit och till min förvåning har Hoang lyckats få loss bilen och väntat på mig. Tar av mina leriga skor och försöker att tvätta av dem i en närliggande vattenpöl.

På den fortsatta resan till Khe Sanh stannar vi till och hälsar på en vietnamesisk kvinna som är ute och vallar några kreatur. Tar några bilder, ger henne 10 000 Dong och hon blir lycklig över detta.

Slaget vid Hamburger Hill var ett slag under Vietnamkriget som utkämpades 1969 i Sydvietnam mindre än en kilometer från gränsen till Laos. Det stod mellan cirka 1 800 amerikanska soldater ur US Airborne och cirka 800 från den reguljära vietnamesiska folkarmén mellan den 10 och 20 maj 1969. Den vietnamesiska militären hade befäst det 937 meter höga berget "Hill 937" som inte hade något egentligt militärstrategiskt värde. Amerikanska infanterigrupper attackerade berget från flera håll vilket ledde till spridda mindre slag och även ställningskrig mot de nedgrävda vietnamesiska trupperna som påminde om första världskrigets skyttegravskrig.

Detta var det sista stora slaget "man mot man" och efter detta ändrade USA sin strategi avseende markkrig.

Det blir så dags att hitta ett matställe för att äta en sen lunch. Uppfattar att platsen som jag tyvärr inte hittar på kartan heter Com-Bun-Pho. Det tar inga tider innan maten står på bordet. Avnjuter vietnamesiska rätter som jag inte hunnit lära mig namnen på tillsammans med basfödan ris. Till detta blir det en lokal öl. Så mätt och belåten åker vi vidare mot Khe Sanh.

Äntligen framme, på torget mitt i byn står en väldig staty som påminner om striderna på platsen. Staden Khe Sanh har nu officiellt bytt namn Huang Hoa får vi kontakt med en person som tittar nyfiket på oss, vi rådfrågar om Khe Sanh Combat base, den ligger endast 3 km norr om byn centrum och enkel att åka vidare.

Betalar 40 000 Dong för entrén, en summa som är ständigt återkommande vid besök till några av sevärdheterna. Så fort bilen är parkerad blir jag påhoppad av suvenirförsäljare som vill sälja all möjlig krims krams från kriget. Det blir ingen affär från mig utan går vidare in i det museum som visar mycket bilder och föremål från kriget.

Därefter blir det rundvandring inne på basen där man ser de flesta stridsfordon och helikoptrar som användes under kriget. Här finns fortfarande intakta förläggningar, shelter, värngångar och olika typer av bomber som användes under kriget.

Khe Sanh är en by som ligger nära den laotiska gränsen (omkring 3 km) och strax söder om den demilitariserade zonen (DMZ) som separerade norra och södra Vietnam. Redan 1962, då den amerikanska militären Command-Vietnam (MACV) inrättade en armé Special Forces läger nära byn. Amerikanerna ville ha militär närvaro där för att blockera infiltration av fientliga styrkor från Laos, dels för att ge en bas för att lansera patruller i Laos för att övervaka Ho Chi Minh-leden, och att fungera som en västerländsk ankare för försvar längs DMZ.

Khe Sanh, anlades från början av amerikanarna som start- och landningsbana 1962. Den byggdes senare ut och utvecklades till en stridsbas för de amerikanska specialstyrkorna, som hade i uppdrag att genskjuta trafik på Ho Chi Minh leden.

1966 byggde Marinkåren en bas intill armé lägret där de organiserade sina militära åtgärder kring namngivna operationer. I början av 1967 hade man förstärkt till ett regemente.

Khe Sanh är dock mest känt som skådeplats för en av de mest våldsamma striderna under Vietnamkriget, och början till slutet för amerikanarna i Vietnam. År 1968 inledde den amerikanska generalen William Westmoreland en omfattande mobilisering vid basen för att tvinga den nordvietnamesiska armén till konfrontation. Den vietnamesiska generalen Vo Nguyen Giap svalde betet men han spelade ett dubbelspel och drog nytta av belägringen, som pågick fram till april 1968, för att avleda uppmärksamheten från Tet-offensiven. Det kraftiga bombandet och det obarmhärtiga skjutandet resulterade i många döda. Uppskattningsvis 207 amerikanska och 9000 vietnamesiska soldater dog, och tusentals civila miste livet.

Även om striden inte var ett nytt Dien Bien Phu (norra delen av landet), som president Johnson befarat, tvingades de obesegrade amerikanerna att dra sig tillbaka från Khe Sanh. Amerikanarna vinnlade sig om att begrava, avlägsna eller förstöra all militär utrustning, för att den inte skulle kunna användas som propaganda och bevis för deras ”nederlag”.

Slaget om Khe Sanh blev ett av de blodigaste och mest kända slagen från Vietnamkriget då den amerikanska pressen rapporterade dagligen om läget vid Khe Sanh. 77 dagars "belägring" av Khe Sanh blev amerikanska och sydvietnamesiska förluster 703 dödade, 2642 skadades och 7 saknas. De Nordvietnamesiska förlusterna är inte kända med exakthet, men uppskattas till mellan 10 000 – 15 000 döda och sårade.

I dag är Khe Sanh med på turistkartan och det ordnas guidade turer. Bilfärden på väg 9 förbi statyer och minnestavlor är en del av upplevelsen i mellersta Vietnam. Amerikanarna lämnade ingenting, men amerikanska vapen och fordon hämtades in från södra delen till det lilla museet.

I närheten av Vinh Moc och även genom provinsen Dong Ha det finns rester av flera militärbaser, som idag är djungel, t.ex. militärbaser med Thien, Doc Mieu, Khe Sanh och Camp Carroll. En militärbas i bättre skick och med större turistattraktion är basen för Khe Sanh, där helikoptrar och stridsvagnar är utsatta och mitt besök här var intressant och lärorikt.

Nu återstår återfärden till Hue, en bilresa på nästan 15 mil i regn och mörker så mitt lystmäte har blivit tillfredsställt och det kändes skönt att avnjuta en middag inne i Hue och därefter gå till sängs inför morgondagens strapatser.

Under Genévekonferansen 1954 fattades det ett beslut om att upprätta en demilitariserad zon vid den 17:e breddgraden, som en ”provisorisk gränslinje” mellan Nord- och Sydvietnam. Gränslinjen sträckte sig två kilometer på var sida om floden Ben Hai, och fram till gränsen mot Laos. Från början lyckades dock den nordvietnamesiska armén bryta igenom zonen med hjälp av tunnlar, leder och gerillametoder. Då placerade amerikanarna och sydvietnameserna ut minor och lät resa långa elstängsel längs väg 9 i det som kom att kallas McNamara-linjen, efter USA:s försvarsminister, Robert McNamara. Ironiskt nog var zonen skådeplats för några av de värsta striderna under Vietnamkriget, framför allt under belägringen av Khe Sanh och påsk-offensiven 1972 när nordvietnamesiska armén intog hela området, vilket ledde till kraftig vedergällning från amerikanarna.

Det fanns även en amerikansk plan att använda kärnvapen för att skapa en ogenomtränglig strålning zon över DMZ. Lyckligtvis kom detta inte genomförts men den totala mängden av konventionell bombning motsvarar många gånger kraften i atombomben föll med USA den japanska staden Hiroshima 1945.

I verkligheten var allt annat från båda sidor av DMZ lätt att kringgås. Ho Chi Minh leden i väster, och hemliga sjövägar i öster, gjorde det möjligt för norr för att skicka leveranser till revolutionärerna i söder och förbi en rad amerikanska baser med utsikt över Ben Hai River.

Quang Tri och Quang Binh, de två provinserna närmast DMZ, var tyngst bombade och såg de högsta offer, civila och militära, amerikanska och vietnameser, under det Vietnamkriget.

Nu har de flesta bombkratrar fyllts i, och det finns en överraskande grönt hav av ris, eukalyptus, akacia, peppar och gummiträd, men det fruktansvärda arvet från kriget fortfarande pågår:

USA kemiska vapen, såsom Agent Orange, fortsätter att döda och påverka framtida generationer med fosterskador.

Odetonerade bomber och minor, lurar i DMZ har sedan 1975 orsakade tusentals dödsfall och skador, och fortsätter att orsaka krigsoffer in i framtiden.

Den militariserade zonen förlorade all strategisk och politisk betydelse efter återföreningen 1975. Trots det har den blivit en viktig turistsevärdighet och det anordnas dagsutflykter hit från Hue och Dong Ha. De flesta turer börjar med Hien Luong-bron över floden Ben Hai, som en gång var gränslandet, och ett besök i de välbyggda tunnlarna i Vinh Moc. På Truong Sons begravningsplats, väster om väg 1, hedras de många tusen nordvietnamesiska soldater och Vietcong kämpar som dödades i området. 

Ben Hai River var gränsen mellan Nordvietnam och Sydvietnam under åren 1954 till 1975. Att passera från en sida till den andra är det nödvändigt att korsa Hien Luong Bridge, bron som kallas bron ”lidande”. Lidandet representeras av skulpturen av en kvinna som väntar på sin man som korsade till andra sidan av bron och aldrig återvände. Denna skulptur finns vid södra delen av bron.

Ursprungligen Hien Luong Bridge var 2 meter bred och 162 meter lång, år 1928 förstörde bron vid flera tillfällen av fransmännen och även senare av amerikanerna. Nu finns det 2 överbyggnader på Ben Hai River, det är en modern bro som används för transport av fordon och en renoverad bro efter kriterierna för konstruktion och struktur har sitt ursprung i 1952 bro.

Härifrån passar det bra att bege sig inåt landet från Dong Ha på väg 9, förbi före detta amerikanska militärbaser på vägen. Camp Carroll, Khe Sanh och Hamburger Hill vilka har fått en plats i det allmänna medvetandet tack vare Hollywood. Det finns inte så många sevärdheter i den demilitariserade zonen och det är en ganska nedslående tur, men är särskilt populär bland militärhistoriker och amerikanska besökare. Så att besöka den demilitariserade zonen är en upplevelse, liksom krigsplatserna från Vietnamkriget.

Öppettider varje dag från 7: 00-16: 30. Kostnaden är 40 000 VND, vill man ha med en guide får man betala extra för detta. Lämpligt att ha bra kartor över de underjordiska gångar och ta med ficklampa då elljus inte finns i tunnlarna.

Vinh Moc problem började med byns läge. Efter delningen av landet 1954 utsattes byar längs den norra gränsen av den militariserade zonen, bland andra Vinh Moc, för ständiga angrepp.

Vinh Moc tunnlarna är tunnlar som används av Nordvietnams armé för att bekämpa amerikanerna under Vietnamkriget och användes av civilbefolkningen för att skydda sig från amerikanska bombningarna. Tunnlar täcker flera kilometer på den norra stranden av Ben Hai River, bl.a. i Vinh Moc byn nära byn Donh har (Quang Tri) i centrala Vietnam.

Dessa tunnlar är några av de mest motståndskraftiga tunnlar som byggdes i Vietnam och finns i byn Vinh Moc vid Sydkinesiska havets kust. Tunnlarna var byggda för långtidsboende, och här levde hundratals människor mellan 1968 och 1972. De skiljer sig från de mer kända tunnlarna i Cu Chi som snarare var en stridsbas vid fronten. Båda tunnlarna är värda ett besök.

Vinh Moc tunnlar är mindre klaustrofobisk än tunnlarna i Cu Chi, eftersom klimatet i området inte är så fuktig och korridorer är högre (0,9 meter bred och 1,8 meter hög), det gör det möjligt att gå nästan rakt större delen i tunnlarna. Den huvudsakliga korridoren är 780 meter lång och har förstärkt med trä.

Dessutom ligger Vinh Moc mittemot ön Con Co, en nordvietnamesisk bas som användes för att transportera vapen och proviant söderut, vilket gjorde den till en viktig måltavla för den sydvietnamesiska armén. Det amerikanska flygvapnet (USAF) bidrog också till den väldiga spärrelden av bomber och Vinh Moc jämnades nästan med marken.

En del invånare flydde medan andra beslöt sig för att stanna, även om de var tvungna att gå under jorden. Med hjälp av Vietcong grävde byborna ut det omfattande tunnelsystemet utan andra hjälpmedel än spadar, korgar och sina händer. Det tog ungefär 18 månader att gräva ut tunnlarna, som sträcker sig 2,8 kilometer och har 13 ingångar. De tre våningarna är fördelade under jord med olika skikt på 12 meter, 18 meter och 22 meter. Dessa innehåller bland annat samlingsrum, sjukstuga och möteslokal.

Den översta nivån var lämplig för livet av familjerna, som ledare i små bostäder grävde i kalkberget av 4 meter bred, 0,8 meter i höjd och 1,8 meter bred.
Den andra nivån användes för att lagra vapen och förnödenheter, förutom att upprätthålla strategiska möten.
Den sista och djupaste nivån, användes för att söka skydd från bombningarna, eftersom amerikanska bomber var utformade för att tränga igenom 10 meter under marken.

Det uppskattas att 300 personer (ca 60 familjer) bodde permanent i tunnlar under åren 1966-1972. Byborna och de nordvietnamesiska soldaterna bodde här i över fyra år, och 17 barn föddes här.

Från de här tunnlarna skickades nära 12 000 ton proviant och militär utrustning till Con Co. Det byggdes en serie av tunnlar i området Vinh Linh,
totalt konstrueras 500, många av dem användes som en del av Ho Chi Minh
Leden och var till skydd för soldater och civila.

I dag kan man se Vinh Mocbornas underverk nästan exakt som det såg ut 1972. Till skillnad från Cu Chi kan man ta sig fram i de här tunnlarna upprätt, även om långa besökare får böja sig lite. Museet bjuder på ett fascinerande besök, och det finns dessutom flera soliga stränder i närheten.
Utan tvekan höjdpunkten av besöket i DMZ område i Vietnam.

Man tror att den labyrintiska leden började i norr, i närheten av hamnen i Vinh. Härifrån slingrade den sig västerut genom Truong Son-massivet, innan den vindlade vidare längs gränsen mot Laos och in i Laos och Kambodja. Slutligen nådde den fram till olika obemärkta platser i Sydvietnam. Den totala sträckan av leder och stigar uppskattas till 2000 mil.

USA utkämpade kriget på huvudsakligen tre sätt. Massiva flyganfall riktades mot Hó Chi Minh-leden. Den utgjordes av ett vittförgrenat transportsystem som förde män och materiel från Nordvietnam till gerillakontrollerat område i söder. Bombanfallen ödelade delar av västra Vietnam och angränsande delar av Laos och Kambodja, då leden delvis löpte genom de två länderna. Trots massiva insatser skars aldrig försörjningen av. I stället drabbades den vietnamesiska, laotiska och kambodjanska civilbefolkningen svårt av flygangreppen.

År 1972 gjorde den sydvietnamesiska armén en stor inbrytning i Laos för att klippa av leden, men de drog sig tillbaka efter att ha lidit stora förluster. Det följdes av fler misslyckanden, trots att sydvietnameserna och amerikanarna släppte många bomber och avlövade skogen. Under tiden fortsatte nordvietnameserna att använda leden, vilket hade en avgörande betydelse för Nordvietnams seger.

Vad den amerikanska underrättelsetjänsten inte visste var att Ho Chi Minh leden också är en viktig avledande taktik, nämligen att distrahera amerikanarna från huvudmatningsvägen till sjöss. Detta upptäcktes 1970, efter den USA-stödda kuppen som tog Lon Nol makten, och tillät amerikanska militära insatser i Kambodja.

Medan tusentals amerikanska trupper och resurser binds upp i DMZ och försöker skära leden, sker i själva verket 80 % av de militära förnödenheter från norr som nådde söder faktiskt transporteras sjövägen, och lossas i den kambodjanska hamnen i Sihanoukville.

Ändå är Ho Chi Minh leden en symbol för vietnameserna seger, och deras offer.

Hoang min chaufför tar kontakt med B´LAN Villa hotell och bestämmer att ta in på detta hotell. Jag visas runt på de olika rummen och väljer då ett med utsikt över floden. Priset blev 800 000 Dong per natt. Kan inte rekommendera detta hotell även om priset var billigt för rummet. Det saknades lampa över tvättstället, mögel i taket på toaletten gjorde att jag bestämde mig att byta hotell påföljande dag. Så jag tog kontakt med det intilliggande hotellet River Town och fick ett bra rum på 2 våningen och en klar skillnad även om priset blev det dubbla.

Både dagar och nätter så firar man i Vietnam höstdagjämningen vilket märks genom att många är ute och rör sig i stan. Det spelas på trummor, slås med grytlock och man klär ut sig i drakliknande kläder. Det verkar vara väldigt populärt på många av de platser som jag besökte. Tyvärr upphörde inte detta oljud om nätterna så det var svårt att somna.

I samband med att jag gick runt och lärde känna igen lite av Hoi An kom jag i kontakt med Matt Lee, en amerikansk officer som med sin familj firade höstdagjämningen vid hotellet Hoi An Silk Marina. Det visade sig att han tjänstgjorde i Korea men var nu under en vecka på semester med familjen. Fick lite information om läget i Korea och om de platser där jag tidigare hade varit under min tid år 2000 till 2001.

Marmorbergen består totalt av 5 berg som fått sitt namn efter elementen; vatten, trä, eld, metall och jord. Det finns många grottor som har använts som buddhistiska tempel i dessa berg. Under Vietnamkriget, eller ”det amerikanska kriget” som det kallades i Vietnam, användes en av grottorna som militärsjukhus av de amerikanska styrkorna.

Jag ser hur landsbygdens risfält böljar i vinden och det blir ett farväl av Vietnam, ett land som fascinerar med hänförande natur och rikt kulturarv. Spåren från kriget finns kvar i form av bomber på många platser som fortfarande utgör ett stort problem i landet.

Under förra århundradet var Vietnam mest ett begrepp i nutidshistorien. Men efter drygt 30 år av fred har landet öppnat sig mot världen, och stränder, vattenfall, regnskog och städer väntar på att ta emot den. Här hittar du unik kultur – från de flätade konformade hattarna och kvinnornas långa skjortklänningar (ao dai) till dockteater, brons trummor och jadesmyckade pagoder. Och ett kök som erövrat världen.

Trots att Thailand och Vietnam ligger nära varandra geografiskt är det faktiskt mycket som skiljer länderna åt, exempelvis i matlagning, infrastruktur och historia. I Vietnam finns gott om spännande sevärdheter och många av dem hinner jag se under resan.

Framme vid flygplatsen tar vi farväl av varandra och jag tackar för den hjälp jag fått av Hoang. Bestämmer att försöka hålla lite kontakt via sociala media som facebook. Inne i terminalen blir det lite väntetid så jag passar på att läska mig med en Red Bull och använda min iPad för att få lite nyheter från Sverige.

Dags för incheckning och flyg till Bangkok, döm av min förvåning när jag märker att vi är i luften före utsatt avgångstid, har aldrig tidigare varit med om detta.

Det blir några dagar i Jomtien innan det blir dags att åter igen ta mig hem till Sverige.

Hans Zettby
September 2016